Antidans är inte särskilt anti längre och ny media är inte särskilt ny

På sistone har jag tänkt på fenomen, som en gång varit just fenomen, men med tiden blir så etablerade att de inte längre ens behöver benämnas. En sådan sak är antidans. I mitten av 00-talet var antidans spännande och normbrytande. Unga uppkäftiga koreografer undersökte detta filosofiska koncept, att göra dans som inte är dans. En touch av 1960-tal kan anas. Hursomhelst, när jag går och ser en föreställning så här 10-15 år senare blir jag mer förvånad om det faktiskt dansas på scen än om det inte gör det. I 80 min sitter jag och tittar på en person som hoppar studsmatta och tycker varken det är spännande eller särskilt normbrytande, men helt rimligt att sitta och titta på.

Ett annat exempel är ny-media-konst. 2006 kom jag i kontakt med TransMedieAkademie Hellerau och deras interaktiva paviljong i centrala Dresden, som Christian Björklund och jag senare gjorde en egen variant på och turnerade med. 2007-2009 samarbetade jag med TMA Hellerau i det multinationella projektet European Tele-Plateaus, där dansarna inte bara triggade ljud och ljus med hjälp av motion tracking på sin egen scen, utan också på varandras scener i tre länder samtidigt. Frieder Weiss, då ledande på området, hade skrivit de program som användes. Projektet var omfattande och ganska imponerande, men inte unikt. Ny-media-konst var en stor grej. Bara i lilla Sverige fanns flera festivaler/mässor/mötesplatser för ny-media-konstnärer. Nu finns ingen av dem kvar. Samtidigt har väl varenda hotellobby ett ny-media-konstverk och en på stadsfestivaler är det mer eller mindre obligatoriskt med något spexigt interaktivt verk, som folk kan leka i. Ny-media-konst har helt enkelt blivit en helt vanligt konstriktning bland andra.

Inget fel i det. Historiens gång bara.

Nostalgi, del 2: 60 seconds dance

60 seconds dance är en dansfilmstävling, där alla bidrag måste vara exakt 60 sekunder långa. Två gånger har jag deltagit. Första gången var 2012, då Emil Johansson hjälpte mej att göra As time passes by, som gick vidare till Topp 30.

Andra gången var 2013, då Glenn Strid och jag komponerade ihop Holding on, som obegripligt nog åkte ut redan i första gallringen.

Såklart var det Christian Björklund som gjorde ljud/musik till båda filmerna.

Nostalgi, del 1: 100 Dancers

För snart fem år sedan deltog jag i ett konvent med namnet 100 Dancers. I själva verket var vi 95 dansare, ett tiotal musiker och en handfull ny-media-konstnärer, som under nio dagar utforskade olika scores*, först inne på Skolen for modern dans och sedan på olika offentliga platser i Köpenhamn. Det var ett gigantiskt projekt med mat, sovplatser, cyklar och trygghetsgrupper för alla deltagare. Det hela var mycket välorganiserat.

Trots alla intressanta danslabb, med till exempel smärta, slow motion eller flocking som teman, är det jag minns allra tydligast att jag höll morgonyoga för de deltagare som inte var dansare och hur de njöt av att få sträcka på sej utan att behöva jämföra sej med alla superviga varelser samt att Christian och jag monterade upp vår interaktiva ljudinstallation CCTV music på flera olika ställen i Köpenhamn. Det var kul både för oss, de andra dansarna och förbipasserande shoppare.

Läs också:

Ett självporträtt

Ett ögonblick från 100 Dancers

100 Dancers i Köpenhamn

Tankar från 100 Dancers, del 1: Intentioner

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

------------------

*Ramar för improvisation