Visar inlägg med etikett European Tele-Plateaus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett European Tele-Plateaus. Visa alla inlägg

2017-06-02

Antidans är inte särskilt anti längre och ny media är inte särskilt ny

På sistone har jag tänkt på fenomen, som en gång varit just fenomen, men med tiden blir så etablerade att de inte längre ens behöver benämnas. En sådan sak är antidans. I mitten av 00-talet var antidans spännande och normbrytande. Unga uppkäftiga koreografer undersökte detta filosofiska koncept, att göra dans som inte är dans. En touch av 1960-tal kan anas. Hursomhelst, när jag går och ser en föreställning så här 10-15 år senare blir jag mer förvånad om det faktiskt dansas på scen än om det inte gör det. I 80 min sitter jag och tittar på en person som hoppar studsmatta och tycker varken det är spännande eller särskilt normbrytande, men helt rimligt att sitta och titta på.

Ett annat exempel är ny-media-konst. 2006 kom jag i kontakt med TransMedieAkademie Hellerau och deras interaktiva paviljong i centrala Dresden, som Christian Björklund och jag senare gjorde en egen variant på och turnerade med. 2007-2009 samarbetade jag med TMA Hellerau i det multinationella projektet European Tele-Plateaus, där dansarna inte bara triggade ljud och ljus med hjälp av motion tracking på sin egen scen, utan också på varandras scener i tre länder samtidigt. Frieder Weiss, då ledande på området, hade skrivit de program som användes. Projektet var omfattande och ganska imponerande, men inte unikt. Ny-media-konst var en stor grej. Bara i lilla Sverige fanns flera festivaler/mässor/mötesplatser för ny-media-konstnärer. Nu finns ingen av dem kvar. Samtidigt har väl varenda hotellobby ett ny-media-konstverk och en på stadsfestivaler är det mer eller mindre obligatoriskt med något spexigt interaktivt verk, som folk kan leka i. Ny-media-konst har helt enkelt blivit en helt vanligt konstriktning bland andra.

Inget fel i det. Historiens gång bara.

2011-12-29

Varför varje konstprojekt behöver en lärare

I dansvärlden (och kanske konstvärlden i stort) har lärare och pedagoger låg status. Ofta upplever jag att vi ses som "något annat" i en värld där normen är att vara konstnär. Stereotypen är förstås att en estetlärare alltid är en misslyckad konstnär, någon som inte var tillräckligt skicklig eller intressant i sitt konstutövande för att kunna försörja sej på det. Kanske representerar också lärare och pedagoger struktur och ordning i en konstvärld där kreativitet och kaos råder. Oavsett vad det beror på är det ett faktum att valet att undervisa ses på med misstänksamhet, nedlåtenhet och ibland till och med förakt. Det har, av flera anledningar, alltid irriterat mej. Dels för att jag valde att inrikta mej på undervisning på grund av att jag finner det meningsfullt och intressant och dels för att duktiga lärare och pedagoger är en förutsättning för att nya konstnärer ska komma fram. Det är liksom vi som fyller på underifrån, kan man säga, som ser till att det finns nya potentiella kreativa genier med baskunskaper och grundläggande teknik.

Skrämmande struktur. Från kackabecka.se
Häromdagen slog mej dessutom en sak till. Jag pratade med några andra om ett stort konstprojekt där jag och en till av de närvarande var involverade under tre års tid. Projektet omfattade scenkonstnärer, ljudkonstnärer, visuella konstnärer, tekniker och producenter i fyra olika länder samt en massa ny, oprövad teknisk utrustning och en mängd olika idéer och viljor. Den konstnärliga ledaren var en stor visionär, men lämnade åt oss andra att försöka förverkliga visionerna - dessvärre med en bristande förmåga att kommunicera dem. Det fanns många spännande och inspirerande tillfällen under projektets gång, men som helhet innebar det vatten över huvudet för varenda en som var inblandad. Resultatet blev utmattning, irritation, konflikter, strulande teknik och halvkassa presentationer. Det som slog mej, när vi pratade om detta för några dagar sedan, var att varje dylikt projekt behöver en lärare. Om man hårddrar det som jag skrivit ovan är konstnärer visionärer och lärare realister. Om konstnärerna representerar kreativitet och kaos representerar lärarna ordning och struktur. Både det förra och det senare behövs för ett lyckat genomförande av en konstnärlig idé!

Konstnären Jim Dine bygger Pinocchio-skulpturen i Borås.
Foto: Tobias Sandblom, GT
När jag skapar material åt mina elever kan jag ha en stor konstnärlig vision, men för att genomföra den måste jag alltid tänka: Vad är rimligt eller ens möjligt för de här eleverna? Jag måste alltid ta hänsyn till deras ålder, erfarenhet, tekniska kunnande, konstnärliga mognad och övriga förförståelse för att det över huvud taget ska bli någonting alls av min fantastiska idé. Den tanken hade onekligen varit till stor nytta även i ett projekt som det jag beskrivit ovan. Om den konstnärliga ledaren hade haft sällskap av en lärare hade vi kanske rott iland ett lite mindre omfattande projekt, men med lyckat resultat. Kanske hade frustrationen och konflikterna inte varit den röda tråden i samarbetet, utan kanske hade vi haft lust att samarbeta någon annan gång igen. Ett problem som lyftes under arbetet var risken att tappa mottagarmedvetenheten, risken att glömma bort publiken i utforskandet av våra egna idéer. Jag hade också velat lägga till risken att tappa deltagarmedvetenheten, risken att bortse från våra egna begränsningar. Det är en del av min lärarkompetens.