I dansvärlden (och kanske konstvärlden i stort) har lärare och pedagoger låg status. Ofta upplever jag att vi ses som "något annat" i en värld där normen är att vara konstnär. Stereotypen är förstås att en estetlärare alltid är en misslyckad konstnär, någon som inte var tillräckligt skicklig eller intressant i sitt konstutövande för att kunna försörja sej på det. Kanske representerar också lärare och pedagoger struktur och ordning i en konstvärld där kreativitet och kaos råder. Oavsett vad det beror på är det ett faktum att valet att undervisa ses på med misstänksamhet, nedlåtenhet och ibland till och med förakt. Det har, av flera anledningar, alltid irriterat mej. Dels för att jag valde att inrikta mej på undervisning på grund av att jag finner det meningsfullt och intressant och dels för att duktiga lärare och pedagoger är en förutsättning för att nya konstnärer ska komma fram. Det är liksom vi som fyller på underifrån, kan man säga, som ser till att det finns nya potentiella kreativa genier med baskunskaper och grundläggande teknik.
Häromdagen slog mej dessutom en sak till. Jag pratade med några andra om ett stort konstprojekt där jag och en till av de närvarande var involverade under tre års tid. Projektet omfattade scenkonstnärer, ljudkonstnärer, visuella konstnärer, tekniker och producenter i fyra olika länder samt en massa ny, oprövad teknisk utrustning och en mängd olika idéer och viljor. Den konstnärliga ledaren var en stor visionär, men lämnade åt oss andra att försöka förverkliga visionerna - dessvärre med en bristande förmåga att kommunicera dem. Det fanns många spännande och inspirerande tillfällen under projektets gång, men som helhet innebar det vatten över huvudet för varenda en som var inblandad. Resultatet blev utmattning, irritation, konflikter, strulande teknik och halvkassa presentationer. Det som slog mej, när vi pratade om detta för några dagar sedan, var att varje dylikt projekt behöver en lärare. Om man hårddrar det som jag skrivit ovan är konstnärer visionärer och lärare realister. Om konstnärerna representerar kreativitet och kaos representerar lärarna ordning och struktur. Både det förra och det senare behövs för ett lyckat genomförande av en konstnärlig idé!
 |
Konstnären Jim Dine bygger Pinocchio-skulpturen i Borås.
Foto: Tobias Sandblom, GT |
När jag skapar material åt mina elever kan jag ha en stor konstnärlig vision, men för att genomföra den måste jag
alltid tänka:
Vad är rimligt eller ens möjligt för de här eleverna? Jag måste alltid ta hänsyn till deras ålder, erfarenhet, tekniska kunnande, konstnärliga mognad och övriga förförståelse för att det över huvud taget ska bli någonting alls av min fantastiska idé. Den tanken hade onekligen varit till stor nytta även i ett projekt som det jag beskrivit ovan. Om den konstnärliga ledaren hade haft sällskap av en lärare hade vi kanske rott iland ett lite mindre omfattande projekt, men med lyckat resultat. Kanske hade frustrationen och konflikterna inte varit den röda tråden i samarbetet, utan kanske hade vi haft lust att samarbeta någon annan gång igen. Ett problem som lyftes under arbetet var risken att tappa
mottagarmedvetenheten, risken att glömma bort publiken i utforskandet av våra egna idéer. Jag hade också velat lägga till risken att tappa
deltagarmedvetenheten, risken att bortse från våra egna begränsningar. Det är en del av min lärarkompetens.
