Idag har jag varit på Vetenskapsrådets kvartalsseminarium med rubriken Den dansanta människan. Det var synnerligen intressant. Fem korta föreläsningar med relativt långa frågestunder efteråt gav mej lite nya infallsvinklar samt ett hum om vart dansforskningen (och jag själv) är på väg.
Först pratade med dr Eva Bojner Horwitz från Uppsala universitet om vad dans kan ge för effekter på självbild och mående. Hennes försökspersoner är kvinnor med stressrelaterad smärta, som fått ägna sej åt improviserad dans i grupp. Under processen har de bland annat fått rita små självporträtt, där man kan se en tydlig skillnad på hur de dansande kvinnornas bilder utvecklas jämfört med kontrollgruppens (som inte fått dansa). Bojner Horwitz menar att man kan använda dansen för att begripa det som verkar obegripligt. Som kuriosa hänvisade hon även till någon annans forskning, som visat att argentinsk tango är mer effektiv stressreglering än mindfulness.
Talare nummer två var professor emeritus Gunnar Bjursell från Karolinska Institutet, som talade om hur kultur (musik, bildkonst och dans) påverkar hjärnan. Man har kunnat mäta på musiker att andra delar av hjärnan aktiveras när de spelar efter noter mot när de improviserar. Det finns ingen sådan forskning på dans, men det vore intressant att veta om det är likadant, att improvisation och instuderad (härmad) koreografi aktiverar olika delar av hjärnan. Han talade också om vikten av att stimulera hjärnan, för att den ska fungera och utvecklas. Vill man inte fastna i det tänkande (eller de rörelser), som är automatiserade, måste man ge sin hjärna lite svårare uppgifter. Hjärnan behöver utmaningar!
Tredje talare var etnologen Mats Nilsson från Göteborgs universitet, som gav en snabb exposé över sällskapsdansens historia i Sverige. I alla tider har ungdomar varit den grupp som dansat mest (hållregel: man dansar mellan konfirmation och giftermål), men på senare tid har även gruppen pensionärer börjat dansa alltmer. Nilsson pekade på kopplingen mellan sällskapsdans/folklig dans och samhällsutvecklingen. Hur samhället ser ut påverkar hur vi dansar. Inte minst blir detta tydligt i det nutida begreppet queerdans, där man löser upp reglerna för vem som dansar med vem samt vem som för respektive följer. Utvecklingen har, enligt Nilsson, gått från community dancing (att samlas och dansa där det finns plats för det) till dance communities (att resa långt för att träffa andra som vill dansa samma typ av dans som man själv).
Därefter talade professor i dansinterpretation Cecilia Roos från Dans- och cirkushögskolan om den process det innebär att repetera in ett dansstycke. Hon menade att en rörelse aldrig kan upprepas exakt likadant. Varje gång vi upprepar den har vi mer erfarenhet och kan därför lägga större betydelse i rörelsen. Det är också en skillnad på att arbeta med professionella dansare och amatörer, eftersom amatörer inte har verktyg för att kunna fördjupa sina rörelser. Roos pratade också om två sätt att närma sej dansrörelse; hur gör jag rörelsen? eller varför gör jag rörelsen? samt de möjligheter som ligger i glappet mellan tanke och handling.
Sist berättade fil dr Åsa Unander-Scharin om sitt arbete med att koreografera robotar med hjälp av sin egen kropp och digital kod och hur det har påverkat hennes sätt att se på rörelse och levande dansare. Hon påpekade att när vi lägger till teknologi till våra kroppar kan vi göra saker som vi annars inte kan göra. Som exempel nämnde hon sina glasögon med vilka hon kan se sådant hon annars inte hade kunnat se. Genom att flytta våra rörelser till en annan (mekanisk) kropp kan vi kanske dansa på ett sätt vi annars inte kunnat. Robotarna fick också ett eget liv och ett uttryck genom att motorerna ibland nästan inte orkade utföra rörelserna. Unander-Scharin visade ganska mycket videoexempel, vilket var väldigt intressant att se.
Min sammanfattning är att det var en mycket intressant dag med många olika infallsvinklar på dans. Det blev verkligen tydligt vilket brett begrepp det är! Extra roligt tycker jag att det var att fyra av de fem föreläsarna - och konferencieren från Vetenskapsrådet - dansade delar av sina presentationer. En liten joker i leken var också Anna Dunberg, som skrivit artikeln om tonårstjejer, dans och hälsa, men det ska jag skriva om en annan dag.
