Omvägen via spegeln

När Elin och jag startade Moderna Dansstudion valde vi att inte ha några speglar. Från början var argumenten ganska vaga, men med tiden insåg vi fler och fler fördelar med en spegelfri danssal. Vi sammanfattade dem i ett podavsnitt med rubriken Danssal utan speglar.

Nu jobbar jag sedan en tid åter i danssalar med spegelväggar och förutom allt vi tar upp i podavsnittet har jag upptäckt att speglarna försämrar min kontakt och kommunikation med eleverna. Rummen är utformade så att speglarna inte går att undvika. Därför använder vi dem. När jag visar material står jag med ryggen mot eleverna, så jag ser dem i spegeln. Efteråt ligger det nära till hands att stå kvar i samma riktning, istället för att vända mej mot eleverna, när jag ska prata med dem. Det gör att en stor del av vår kommunikation och det mesta av vår ögonkontakt sker med spegeln som mellanhand.

Jag kan inte säga säkert att det är det som är orsaken till att det har känts ovanligt svårt att bygga relationer till eleverna på den här arbetsplatsen, men jag misstänker att det hänger ihop. Jag upplever att omvägen via spegeln gör oss mindre verkliga för varandra och avstånden mellan oss större.

På något sätt får det mej också att tänka på de mer eller mindre aktuella debatterna om föräldrar som tittar mer på sina telefoner än på sin barn samt ungdomar som har mer kontakt med sina kompisar via datorn än i gemensamma fysiska rum. Är spegeln dansvärldens skärm?

Läs också:

Hur ser det ut? / Hur känns det?

Kunna, veta, vara bra eller känna sej bekväm

Förvånansvärt ofta får jag frågan: “Kan du dansa?” Jag blir alltid lika förbryllad och vet inte riktigt vad jag ska svara. Anledningen är att olika personer menar så olika saker med både “kan” och “dansa”. Innan jag försöker besvara frågan behöver jag alltså ställa två motfrågor: Vad betyder kunna för dej? Och vad betyder dansa?

För ett tag sedan, när vi reflekterade efter en övning på Moderna Dansstudion, sa en av deltagarna att hon under övningen kände att hon VISSTE vad dans var. Att höra det var något av en aha-upplevelse för mej. Att veta betyder någonting helt annat än att kunna. Kunnande handlar alltid i någon mån om prestation, att leva upp till eller åtminstone närma sej ett ideal, att utföra någonting på ett sätt som någon annan godkänner. Vetande, däremot, kan aldrig bedömas av någon annan. Bara jag kan veta vad dans är i den här kroppen som är jag. Att veta vad dans är innebär konstnärlig auktoritet. Mästaren vet, lärlingen kan.

Relaterat till kunnande är att “vara bra” på någonting. När människor hör vad jag jobbar med drar de ofta den inte helt långsökta slutsatsen: “Då är du väl jättebra på att dansa?” Ännu en gång måste jag svara: jag vet inte. Är jag det? Det beror på vad en tycker är jättebra - och vad en tycker är dans. Jag tycker själv inte att jag är jättebra på att dansa. Jag är inte så intresserad av att vara det heller. Vad jag hellre vill vara är bekväm. I vissa sammanhang - i vissa rum, grupper, situationer eller genrer - känner jag mej bekväm med att dansa. Det har inte nödvändigtvis att göra med hur bra jag är. Jag är till exempel inte jättebra på balett, men jag är förtrogen med genren och känner mej därför bekväm med att undervisa den. Ju mer jag kan göra kroppen till mitt primära trygga rum desto mer bekväm kommer jag känna mej med att dansa i fler och fler sammanhang. Det är det som är mitt mål: att bli så trygg i mej själv att jag känner mej bekväm i att dansa (eller sjunga) var som helst, när som helst och tillsammans med vilka som helst. Det handlar om tillit till mej själv och det kan nås på många olika sätt. Mer om det kommer kanske i ett senare inlägg.

Utveckling utan klasser

I söndags hade jag ett dansframträdande. Efteråt sa min bästa vän till mej: "Jag har inte fattat att du har tagit klasser på sistone." Jag svarade att det har jag inte. Jag vet inte när jag tog klass senast. Regelbundna klasser har jag inte tagit på åtminstone... ett år? Förmodligen mer. Min bästa vän sa: "Men du har utvecklats!"

Det här fick mej att tänka på vilken hysteri som råder kring att ta klasser. Att befinna sej på en plats där en inte kan ta klass eller att inte ha tid eller ork eller vilken anledning det nu kan finnas att inte kunna gå och dansa. Folk får lätt panik, eftersom de missar träning och därmed kommer bli sämre dansare. Men nu har jag alltså gått i över ett år utan klasser och ändå inte bara blivit kvar på samma ställe som tidigare utan till och med utvecklats. Hur kan det vara möjligt?

Jag har inte varit helt borta från dansen. Tvärtom har jag sysslat mycket med dans. Elin och jag har improviserat mycket tillsammans, diskuterat vad som är viktigt i vår undervisning, vad som är dansens kärna och hur vi ska utforma vår verksamhet. Och så har vi hållit klasser förstås, ett par gånger i veckan. På våra klasser jobbar vi framför allt med improvisation och kroppsmedvetenhet. Våra teman sedan årsskiftet har kretsat kring att ha kroppen som sitt primära trygga rum och att kunna dansa solo och dela med sej av sin dans utan prestation.

Det som har hänt är att jag har släppt taget om min prestationsångest och kommit allt längre ifrån utifrån pålagda ideal om rätt och fel, bra och dåligt i dansen. Jag har hittat min egen dans, min egen motivation, det som dansar mej och jag har blivit medveten om att jag behöver börja varje session med att hitta dit. Germaine Acogny skulle kalla det för your happy place men jag skulle hellre benämna det som min trygga plats eller mitt trygga läge, min inre puls och min egen melodi. Att dansa inifrån och ut snarare än utifrån och in. Och den här utvecklingen syns alltså. Jag har blivit en bättre dansare.

Genom den enkla kommentaren från min bästa vän bekräftades känslan jag haft av att det i dansvärlden finns en övertro på att ta klasser. Det läggs alldeles för stort fokus på att gå för de bästa undervisarna och få så många korrigeringar som möjligt. Att hitta sin egen dans och sin egen motivation är så mycket viktigare än att ha en auktoritet som tjatar på en dagarna i ända. Att gå på klass men inte riktigt vara där känslomässigt och mentalt är meningslöst. Att gå på klass när en egentligen är alldeles för trött (efter för många klasser) fyller ingen annan funktion än att trötta ut en ännu mer.

Min uppmaning idag är att släppa tron på auktoriteter och tanken på att om jag bara får rätt korrigeringar kommer jag bli den perfekta dansaren och istället omfamna tron på dej själv som en konstnärlig auktoritet. När du minns varför du dansar kommer din dans att bli perfekt för dej.

Det är så svårt att fatta sej kort om feministisk dansundervisning

Då och då får jag frågor om vad feministisk dansundervisning innebär eller vad ett feministiskt/normkritiskt* förhållningssätt i dansundervisning betyder. Med tanke på att jag driver en dansstudio med feminism som ideologisk grund och håller på att skriva en bok om att använda normkritik i dansundervisning är det helt rimligt att jag förväntas kunna svara på de frågorna.

Problemet är bara att den som frågar ofta vill ha ett kortfattat, klatschigt svar, som sammanfattar alltihop i max tre meningar. Jag vet aldrig var jag ska börja. Elin och jag (och andra som vi träffar/dansar med) diskuterar ämnet hela tiden, många timmar av diskussion där vi vrider och vänder på begreppen varje vecka. Under det senaste året har jag dessutom skrivit hundratals sidor diskuterande text på temat och jag är fortfarande mitt i den processen. Hur ska jag kunna sammanfatta alla dessa tankar som snurrar i mitt huvud?

Tills jag kommer på något som är lite mer konkret än: Alla människor är lika mycket värda  rekommenderar jag den intresserade att lyssna på Elins och min pod Dansa till revolutionen (vi har varit lite dåliga på att uppdatera i februari, men nu har vi precis spelat in ett nytt avsnitt som kommer upp alldeles snart) samt att läsa tidigare med etiketten feminism (jag kan inte riktigt stå för allt jag har skrivit där längre, men det går att läsa som en del av den pågående diskussionen/processen). Och så läs boken när den kommer.

------------------

*Feminism är en ideologi. Normkritik är ett verktyg.

Skadligheten i dikotomin manligt/kvinnligt

Elins och min ambition är att Moderna Dansstudion ska vara en feministisk och normkritisk dansstudio. Vi vill att alla individer som vill dansa ska få möjlighet att göra det utan att hindras av de föreställningar som finns kring kön, ålder, kroppsform, funktionsnivå och så vidare, som finns inom dansvärlden (och resten av världen). Just nu håller jag på att skriva en bok om det. I mina efterforskningar för skrivandet läste jag idag följande:

"Den amerikanska psykologen Janet Hyde är den ledande auktoriteten inom forskningen kring skillnader mellan könen och påpekar att den populärpsykologiska doktrinen om naturliga skillnader är skadlig barns utbildning, för kvinnors rättigheter i arbetslivet och för alla vuxna individers känslomässiga relationer. Det är uppenbart att vi behöver bättre sätt att tänka kring skillnader och kroppar." - Raewyn Connell, Om genus, s 73

Känns som om vi är på rätt spår, alltså.

Hur ser det ut? / Hur känns det?

På Moderna Dansstudion har Elin och jag valt att inte ha några speglar. Samtidigt som många av våra besökare jublar över det är det också många som frågar varför. Idag råkade jag läsa ett stycke, som besvarar den frågan bättre än vi själva hittills har kunnat göra (det är inte alltid så lätt att sätta ord på sina ställningstaganden):

"Extrinsic feedback is emphasised in the ballet class by the use of mirrors from which the dancer can check the correctness of his motion as if from the outside with the spectator's eyes rather than sensing the positions and movements. Another form of outside feedback is the teacher's remarks. One of the criteria of a good ballet teacher has been said to be that he makes lots of corrections. (Hammond 1993) This is based on the idea of teacher's expertise and control of the students learning. Teaching the vocabulary as the tradition knows it, is a necessity in ballet. That includes giving guidelines of correct execution. When overemphasised and with lack of trust to the student's possibilities to sense, to learn by perceiving himself moving, can lead to a situation in which the learner has to pay a lot of attention to the teacher's suggestions of corrections. Less time is left for personal searching through sensory information." - Paula Salosaari, Multiple Embodiment in Classical Ballet, s 33

(översättning finns längst ner)

I Moderna Dansstudions policy står att läsa: "Det finns många vägar till kunskap. Vi lär oss med hela vårt väsen; kropp, intellekt och känslor."Vi vill att dansen och lärandet ska vara en kinestetisk (kroppslig) process snarare än en visuell. Vi vill också ge mycket uttrymme för utforskande och upptäckter och lite mindre utrymme till imitation och försök att passa in i en given idealform. Vi ställer hellre frågan Hur känns det? än frågan Hur ser det ut? Därför jobbar vi så mycket med improvisation och därför har vi valt bort speglar.

Dessutom är det jätteskönt att inte behöva stirra på sej själv hela dagarna.

Min översättning av citatet: "Respons utifrån understryks i balettlektionen av användningen av speglar, där dansaren kan kolla korrektheten i sina rörelser liksom utifrån med åskådarens ögon snarare än uppleva positionerna och rörelserna. En annan sorts utifrånrespons är lärarens kommentarer. Ett kriterium för en bra balettlärare har sagts vara att han ger massor av korrigeringar. (Hammond 1993) Det baseras på idén om lärarens expertis och kontroll av elevens lärande. Att lära ut vokabulären så som traditionen känner den är en nödvändighet i balett. Det inkluderar att ge riktlinjer för korrekt utförande. När det överbetonas och i brist på tillit till elevens möjlighet att känna, att lära sej genom upplevelsen av sej själv i rörelse, kan det leda till en situation där eleven måste vara mycket uppmärksam på lärarens förslag till förändringar. Mindre tid blir kvar för personligt utforskande genom information från sinnena."

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida (ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

Feministisk dansundervisning, del 1: Köna inte eleverna

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

De flesta som dansar är tjejer biologiskt och/eller socialt. Det verkar nästan som om det ingår i att fostras till kvinna att ta danslektioner under en kortare eller längre period i livet. Det har funnits tider då dans ansetts vara en nödvändig del av allas uppfostran eller bildning – åtminstone i de övre samhällsskikten. Den tiden är förbi, men ändå verkar det vara en viktig del av kvinnoblivandet att gå och dansa. Annat är det för killar, tydligen. Killarna och männen på dansskolorna är få. De som identifierar sej som något annat än kille eller tjej är lika osynliggjorda på dansskolor som i samhället i övrigt.

Ett intressant fenomen, tycker jag, är att när kvinnor försöker ta sej in på ett mansdominerat område möter de generellt mycket motstånd, medan män, som vill in på ett kvinnodominerat fält möter jubel och hurrarop (personer med annat/oklart könsuttryck möter förmodligen motstånd överallt). I dansvärlden märks detta på flera sätt. Ett av dem är att väldigt många, både undervisare och elever, känner ett stort behov av att kommentera hur kul det är, när en person av hankön är med på klassen. Är det flera killar med faller folk nästan omkull av glädje.

Jag kommenterar aldrig mina elevers könstillhörighet (om det inte är relevant av någon orsak, till exempel att en eller flera elever vill prata om sin könsidentitet, diskutera en orättvisa eller liknande), av flera orsaker:

1. Nästan alltid är det helt irrelevant för undervisningen vad eleverna har för biologiskt kön och oftast också vad de har för könsidentitet.
2. Jag vet inte säkert hur var och en identifierar sej. Det kan vara både tröttsamt och ensamt att ständigt bli felkönad.
3. Det är ganska jobbigt att det alltid blir en grej av att en gör något en gillar att göra. Jag har hört berättelser om och av pojkar, som har slutat dansa eller sjunga, för att de tröttnade – inte på konstformen utan på att ständigt få höra hur kul det var att de som var killar höll på med just dans eller sång.

Något jag däremot gör är att i namnrundan, som inleder kurser och workshops, också låta alla berätta vilket pronomen de vill att andra använder om dem i tredje person. Ingen måste välja pronomen, men alla är inbjudna att göra det. Det gör jag också av flera anledningar:

1. Jag vill använda rätt pronomen om var och en.
2. Det är schysst om eleverna använder rätt pronomen om varandra.
3. Jag tycker inte alltid det ska behöva vara den som bryter mot den binära normen, som ska behöva särskilt påpeka att hen använder ett annat pronomen än hon och han. Om alla får säga blir det inte en så stor grej.

Hepp! Det var dagens enkla tips för hur du kan göra ditt klassrum mer jämlikt. För att sammanfatta:

1. Kommentera aldrig elevernas könstillhörighet (om det inte är 100 % relevant).
2. Låt eleverna själva välja vilket pronomen du och andra använder om dem.

Allt spännande i augusti och september!

I augusti slår Moderna Dansstudion upp portarna på Västanforsgatan i Malmö! Det är förmodligen det mest omfattande projekt jag någonsin satt igång. Tack och lov har jag en mycket kompetent kompanjon i Elin Rippe, som gör arbetet både lätt och roligt. Moderna Dansstudion är en dansskola med normkritiskt perspektiv. Vi jobbar aktivt för att ifrågasätta normerna kring vilka kroppar som "får" dansa i vårt samhälle. I dansvärlden finns tydliga kroppsideal och vi vill inte förstärka dem, utan tvärtom ifrågasätta dem och skapa rum för andra kroppar att dansa och leva. Den som råkar ha en kroppstyp som anses ideal i dansvärlden är naturligtvis också välkommen. :)

Augusti månad kommer förmodligen till största delen gå åt till att iordningställa lokalen. Vi kommer lägga ett skönt sviktgolv med parkett, som kommer vara underbart för såväl modern/nutida som västafrikansk dans (Elins specialitet). Ett litet omklädningsrum ska byggas och hela lokalen ska göras mysig och välkomnande. Vi kommer, åtminstone till en början, dansa utan speglar, eftersom vår erfarenhet är att det leder till en annan typ av lärande i dansen, som handlar mer om att känna i kroppen än att se och bedöma visuellt.

Redan innan Moderna Dansstudion öppnar kommer jag att hålla två kurser på Ungdomens Hus i Malmö. Dansanatomi med tema styrka 5-6 augusti och Modern/nutida dans med fokus på den moderna dansens historia 8-10 augusti. Sedan inviger vi Moderna Dansstudion med en välrenommerad gäst från Stockholm/Mumbai (Indien), nämligen Veronica Tjerned, som kommer hålla en tvådagars Kathakworkshop 24-25 augusti. Kathak är en av de åtta klassiska indiska dansformerna, mycket expressiv med hand- fot- och ögonrörelser kombinerat med mycket snurrande och virvlande. Varje dans berättar en historia.

Strax därefter, 3-5 september, får vi ännu ett celebert besök. Ady Elzam kommer från Israel och håller tre dagar workshop i Kontaktimprovisation. Vi kommer smälta ner i golvet och flyga högt i luften!

I september rekommenderar jag också att tillbringa alla lördagar på Moderna Dansstudion. Då kan en dansa balett (nybörjarnivå), modern/nutida dans (öppen nivå) och västafrikansk dans (öppen nivå) i en följd! För den som föredrar vardagkvällar blir det öppen klass i modern/nutida dans varje tisdag.

Se mer info om alla kurser på emeliebardon.com.

Moderna Dansstudion

Det är stiltje här på bloggen, men det är definitivt inte stiltje i verkligheten. Det som händer är att jag och Elin Rippe håller på att starta Moderna Dansstudion, en ny dansstudio i Malmö med tydlig ideologisk grund och massa, massa bra dans! Elin har västafrikansk dans, rytmik och improvisation och jag kommer förstås ha modern/nutida dans och kontaktimprovisation som vanligt, men också balett och jazz. Dessutom kommer vi gästas av en hel rad spännande undervisare från olika håll.

24-25 augusti kommer Veronica Tjerned från Stockholm, för att hålla workshop i den klassiska indiska dansen Kathak.

3-5 september kommer Ady Elzam från Tel Aviv, Israel, och håller en omtumlande workshop i kontaktimprovisation.

Och så blir det Afroamerikansk Allhelgona med Elin, mej och Melinda Jacobsson.

Jag säger er: Moderna Dansstudion är stället ni vill hänga på.