Blomstertiden; avskedstiden

Terminsslut. Relationsslut. Efter uppvisningen eller skolavslutningen är det dags. I bästa fall får jag några kramar. Jag försöker känna mig stolt och glad, när jag ser eleverna (om de är små) skutta iväg bredvid mormor eller (om de är större) drälla iväg med sina kompisar, med blommor i händerna, i håret eller runt halsen. Jag försöker känna mig stolt och glad, men på insidan gråter jag. Ännu värre är det förstås med de elever, som har varken mormor, vänner eller blommor. De som med hängande huvud lufsar hem till ett sommarlov i ensamhet. På insidan gråter jag och när eleverna har försvunnit går jag hem och gråter på utsidan också.

Detta är det absolut värsta med att vara lärare. Värre än elever som slåss, föräldrar som ringer hem till en kl 22.15 en lördag, skolk, vandalism, betygsättning och att tvingas äta undermålig skolmat för att föregå med gott exempel. Detta är det värsta: att varje läsår eller till och med varje termin slita som ett djur för att bygga fungerande, helst till och med förtroliga, relationer med eleverna, för att sedan bli lämnad.

Relationer är A och O i undervisning. Är relationen mellan lärare och elev dålig uteblir lärandet (och kanske även eleven). Därför måste relationen komma i första rummet. Relationerna. En unik relation till varje elev. I bästa fall har en lärare en klass, 20-30 elever. I värsta fall, vilket gäller för de flesta som undervisar i kulturämnen, har en lärare flera hundra elever, som hen träffar varje vecka. Allt ansvar ligger på läraren. Jag måste lära känna varenda en - och jag fäster mig vid varenda en.

Många gånger har jag och mina kollegor sagt till varandra: "Tänk om eleverna visste hur mycket kärlek vi hyser för dem." Tänk om de visste! Tur att de inte vet, för då hade de kanske inte klarat av att lämna oss på skolavslutningen.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det här på lärarutbildningen. Självklart pratade vi om vikten av att bygga fungerande relationer med eleverna, men jag tror inte någon någonsin nämnde att konsekvensen av det också är att en blir tvungen att göra slut hela tiden. Några elever kommer tillbaka nästa termin men ofta, och det gäller särskilt kulturämneslärare, är det en helt ny uppsättning ansikten som möter en efter lovet.

Detta sliter sönder mig.

Vegetarisk mat i skolan

Allt fler kommuner och enskilda skolor inför helvegetariska dagar i skolmatsalarna. Det upprör förvånansvärt många. Både elever och föräldrar rasar och vissa sträcker sig till att det skulle vara odemokratiskt att inte servera kött i skolan. Jag ser det som ett tecken på hur saker som politiskt aktiva kämpat för nuförtiden i mångt och mycket tas för givet i Sverige.

Först och främst: att få gratis mat i skolan är ingen självklarhet. En behöver inte gå längre än till Norge, för att få bevis på det. Där och i många andra länder får barnen själva ha med sig mat eller köpa lunch i en kafeteria. Så var det i Sverige också, vilket jag lärde mig som nioåring, då min skola firade folkskolans 150-årsjubileum med att försöka iscensätta en skoldag som den kan ha sett ut 1842. Jag hade med mig smörgåsar och bar mina böcker i ett skärp. Se där, vilka spår kroppslig gestaltning kan sätta. Nåväl, min poäng just nu är att gratis (dvs skattefinansierad) skolmat inte är självklart, utan någonting vi kan vara glada, stolta och tacksamma över i Sverige. Tack för det, folkhemsbyggare och fattigdomsbekämpare!

Dessutom: även om friskolereformen har fått oss att uppfatta skolan som någon slags tjänsteföretag är det faktiskt en myndighet. Alla barn mellan sju och sexton år har skolplikt och skolan har i uppgift att fostra dem och ge dem kunskap kring bland annat miljö och hälsa, vilket anges i styrdokumenten. ALL skolans verksamhet omfattas av dessa påbud, inklusive skollunchen. Maten som serveras i skolan ska självklart vara god, vacker och på andra sätt tilltalande, så att barnen lär sig uppskatta mat, men skolmatsalen är ingen restaurang där barn och föräldrar kan beställa sina favoriträtter. Skolan som myndighet bestämmer vad som ska serveras och varför. Som myndighet har skolan också ett ansvar att uppfylla kommunens miljökrav med mera.

Sådär, nu kan ni fortsätta sucka över Myndighetssverige - eller så kan ni känna lite stolthet över att den svenska skolan tar ett sådant stort ansvar.

Läs mer på http://www.skolmatsverige.se/

Om att filma på dansklass - och varför du bör låta bli

Film är ett jättebra medium för att dokumentera och spara dans. Många filmar därför på dansklasser, både dem de själva undervisar på och dem där de deltar som elever. Att filma kan dock skapa en otrygg miljö för andra deltagare. På Waileth & Bardons lektioner och workshops råder film- och fotoförbud. Jag ska förklara varför.

Det finns många anledningar till att personer inte vill bli filmade. För det första blir många mer självmedvetna, när kameran är igång, vilket kan hindra dem från att koncentrera sig på sin dansupplevelse och sin lärprocess. Att filmen kommer sparas och kan ses flera gånger, till skillnad från lektionen som händer i stunden och sedan är förbi, kan ge prestationsångest, vilket försvårar lärandet. En film kan dessutom snabbt och lätt laddas upp på internet och ses av personer, som själva inte deltagit i lektionen. Även om den som filmar säger att så inte kommer ske är det inte säkert att alla vågar lita på det. Det är också lätt att lova och sedan ändå göra det, eftersom det kanske inte verkar så farligt. Dock kan det faktiskt verkligen vara farligt! Någon kanske inte får dansa för sina föräldrar, sin partner eller någon annan. Personen kan riskera att utsättas för fysiskt eller psykiskt våld i sin/a nära relation/er, om det kommer ut att hen dansar. Andra kan riskera att utsättas för trakasserier från skol- eller arbetskamrater eller andra kringvarande, som på något sätt anser att personen inte har rätt att utöva vilken aktivitet hen vill. Någon kanske lever med skyddad identitet, utan att du vet om det, och löper risk att bli "hittad" av den eller dem hen tvingas gömma sig för. I värsta fall löper dessa personer risk att bli dödade.

Någon kanske skolkar från skolan eller jobbet, för att kunna delta i danskursen, och kan bli avskedad eller drabbas av andra sanktioner. Någon annan kanske bara inte vill finnas på internet av principskäl eller för att det känns obehagligt av någon annan anledning. Det kan till och med vara sådana ofarliga saker som att ha en dålig hårdag eller ett par fula brallor för att alla andra var i tvätten, som gör att det känns obekvämt. Alla dessa anledningar bör respekteras och ingen borde behöva förklara varför hen inte vill bli filmad.

Om du ändå vill filma bör du tänka på följande:

1. Om det inte är din lektion: FRÅGA undervisaren om det är okej att du filmar. Respektera ett nej. Du kanske är på en rolig fritidsaktivitet, men undervisaren är på sitt jobb. Vill du bli filmad, när du arbetar? En del kanske inte har något emot det, andra kanske tycker det är otänkbart. Om det är övningar eller kombinationer, som undervisaren har skapat, som du vill filma är det dessutom upphovsrättsskyddad material, som tillhör undervisaren. Skaparen av materialet har inte bara etisk utan även laglig rätt att säga nej till att du filmar.
2. Om det är din lektion: gör tydligt i förväg att lektionen kommer att filmas, så att deltagare kan ta ställning till om de vill vara med eller inte. Om du inte har annonserat i förväg att du (eller någon annan) kommer filma, FRÅGA deltagarna och var noga med att få samtycke från var och en, innan du startar kameran. Ställ en separat fråga om det är okej att lägga ut det filmade materialet på internet och var noga med att få samtycke från var och en även om det.

När min självbild fick sig en törn

Året lider mot sitt slut. Med det nya årets början sätter också alla antagningsprov till olika dansutbildningar igång. Det är länge sedan jag sökte någon, men jag minns hur det var. Första omgången gav mig oplanerad och oönskad självinsikt. Då gick jag sista året på gymnasiet och var fast besluten om att jag skulle arbeta med dans i framtiden. Jag var dessutom ganska säker på att jag enkelt och smidigt skulle glida in på vilken utbildning jag ville. Hur kunde jag vara så säker på det? Jo, jag bodde i en relativt liten stad, där det inte fanns någon eftergymnasial dansutbildning och inga professionella dansare heller, bortsett från de som arbetade med att undervisa. Det fanns helt enkelt väldigt få att jämföra sig med. När jag gick i trean var det jag och tre till i min klass, som ville söka vidare. Eftersom vi var de mest dedicerade var vi också de som ansträngde sig mest och utvecklade en relativt bra teknik. Vi var helt enkelt kanske de bästa dansarna istan. Därmed var min självbild den att jag var jättebra.

Så kom jag till min första audition. Det var flera hundra sökande till ett tjugotal platser - och alla var skitbra. Jag blev förbluffad. Var hade alla de här dansarna hållit hus och blivit så där duktiga? Inte i min hemstad i alla fall. Jag åkte ut redan i första gallringen och grät en timme i sträck i bilen hem. Min pappa, som körde, var klok nog att hålla tyst och låta mig gråta.

Sedan dess har jag prövat in på ganska många utbildningar. På de flesta har jag inte kommit in, men på några har jag lyckats och nu sitter jag här med en lärarexamen i dans och en egen dansverksamhet och allt. Jag har fått stipendier och residens och världens bästa vänkollega. Med det vill jag säga att det kan gå bra, om en inte ger upp vid första misslyckandet. Till mina elever, som ska göra audition, säger jag alltid att de ska vara beredda på att alla som kommer dit är jätteduktiga. En ska göra sitt bästa och känner en efteråt att en gjorde sitt bästa, då har en lyckats även om en inte kommer in. Det kan låta präktigt och förminskande, men det är inte min intention. Jag menar det verkligen. En kan aldrig göra mer än sitt bästa och om juryn ändå gillade någon annan mer så är det så.

Antagningsprov innebär nervositet, spänning, utmaning, glädje och besvikelse. Var beredd på att vara trött efteråt!

Sju saker jag lärt mig av min skolas konkurs

I oktober gick skolan, där jag arbetar, i konkurs. Efter en tid av stor ovisshet stänger skolan 7 december. Under den tiden har jag fått veta en del saker som jag inte visste innan, nämligen:

1. När en skola går i konkurs lämnas driften fram till stängningsdatum över till en jurist. Juristen kallas konkursförvaltare eller konkursbo.
2. Konkursförvaltaren måste ansöka om tillstånd från Skolinspektionen, för att driva skolan vidare tills det finns en ny ägare eller tills skolan stängs.
3. Vid konkurs blir hela personalen uppsagd. Beroende på hur länge en har arbetat har en olika lång uppsägningstid, 1-6 månader. De som arbetat länge har förtur vid återanställning, det vill säga om en ny ägare tar över och behöver anställa lärare för skolans fortsatta verksamhet. De som arbetat kortare har inte förtur, utan söker tjänster på samma villkor som vem som helst.
4. En privatskola kan få tillstånd av en kommun att bedriva frivillig kulturskola. Detta tillstånd kan dras in med omedelbar verkan vid konkurs (eventuellt också av andra anledningar).
5. När skolan väl har stängt får ingen, varken elever eller personal, komma in i lokalerna.
6. En måste själv hålla koll på att ens arbetsgivare har betalat ens pensionsförsäkring och att summan som betalats baseras på rätt lön. Om pension inte har betalats måste arbetstagaren anmäla detta. En fordran läggs då på konkursboet. Om konkursboet inte kan betala den pensionsavgift som saknas finns fonder som täcker. Gå in på collectum.se för att kolla om din pensionsavgift har betalats!
7. När en skola går i konkurs finns en statlig lönegaranti, som innebär att Länsstyrelsen betalar ut lön till alla lärare under deras uppsägningstid. Under den tiden har de uppsagda lärarna också arbetsplikt, om konkursboet skulle behöva dem. Om någon får ett nytt jobb under uppsägningstiden betalas inte lönegarantin ut.