Vegetarisk mat i skolan

Allt fler kommuner och enskilda skolor inför helvegetariska dagar i skolmatsalarna. Det upprör förvånansvärt många. Både elever och föräldrar rasar och vissa sträcker sig till att det skulle vara odemokratiskt att inte servera kött i skolan. Jag ser det som ett tecken på hur saker som politiskt aktiva kämpat för nuförtiden i mångt och mycket tas för givet i Sverige.

Först och främst: att få gratis mat i skolan är ingen självklarhet. En behöver inte gå längre än till Norge, för att få bevis på det. Där och i många andra länder får barnen själva ha med sig mat eller köpa lunch i en kafeteria. Så var det i Sverige också, vilket jag lärde mig som nioåring, då min skola firade folkskolans 150-årsjubileum med att försöka iscensätta en skoldag som den kan ha sett ut 1842. Jag hade med mig smörgåsar och bar mina böcker i ett skärp. Se där, vilka spår kroppslig gestaltning kan sätta. Nåväl, min poäng just nu är att gratis (dvs skattefinansierad) skolmat inte är självklart, utan någonting vi kan vara glada, stolta och tacksamma över i Sverige. Tack för det, folkhemsbyggare och fattigdomsbekämpare!

Dessutom: även om friskolereformen har fått oss att uppfatta skolan som någon slags tjänsteföretag är det faktiskt en myndighet. Alla barn mellan sju och sexton år har skolplikt och skolan har i uppgift att fostra dem och ge dem kunskap kring bland annat miljö och hälsa, vilket anges i styrdokumenten. ALL skolans verksamhet omfattas av dessa påbud, inklusive skollunchen. Maten som serveras i skolan ska självklart vara god, vacker och på andra sätt tilltalande, så att barnen lär sig uppskatta mat, men skolmatsalen är ingen restaurang där barn och föräldrar kan beställa sina favoriträtter. Skolan som myndighet bestämmer vad som ska serveras och varför. Som myndighet har skolan också ett ansvar att uppfylla kommunens miljökrav med mera.

Sådär, nu kan ni fortsätta sucka över Myndighetssverige - eller så kan ni känna lite stolthet över att den svenska skolan tar ett sådant stort ansvar.

Läs mer på http://www.skolmatsverige.se/

Konsekvenserna av energiunderskott

Ännu en gång har jag fastnat för ett inlägg jag läst på facebook:

"Fotsulorna ömmar, det gör alltid ont någonstans och vi är konstant hungriga. Men vi får göra det vi älskar hela dagarna. Vi får dansa. Tack för det."

Anledningen till att det här citatet har hängt sej fast i mej i flera dagar är att det innehåller så mycket problematik i fyra korta meningar. Det som beskrivs är inte unikt för den person som skrivit det eller den grupp det handlar om. Smärta, hunger och tacksamhet - en treenighet som håller dansstudenter på plats.

Låt mej börja med smärtan. Att fotsulorna ömmar är kanske det minsta problemet. Efter en hel dag med barfotadans är det inte så konstigt om fotsulorna är lite medtagna. Om det fortfarande gör ont under fötterna - eller om smärtan till och med har förvärrats - på morgonen, när en kliver ur sängen, är problemet lite värre. Det är tecken på inflammation och inflammation i fötterna är inte det lättaste att bli av med, eftersom det är svårt att låta bli att belasta fötterna helt och hållet. Ett sätt att förebygga inflammation är att isbada fötterna på kvällen efter träningen.

Träningsvärk och andra mindre smärtor tas generellt ganska lätt på i dansvärlden. Det anses normalt att alltid ha ont någonstans. Träningsvärk i viss mängd är heller inget konstigt, men en ska ändå vara uppmärksam på hur den artar sej. Under träning bryts kroppen ned. Det som gör att vi blir starkare är att under återuppbyggnaden, som sker genom näringsintag (mat) och vila, överkompenserar vi för träningen och bygger på lite till. På så sätt bildas en trappa, där träningen innebär ett steg ner och uppbyggnadsfasen (i bästa fall) två steg upp. Att musklerna värker indikerar att de inte har reparerats färdigt än. Träningsvärk bör inte hålla i sej i mer än två dagar. Om en har ont längre än så är det ett tecken på överansträngning och att en bör ta det lite lugnare med träningen. Att alltid ha ont innebär att musklerna aldrig hinner reparera färdigt innan en är där och sliter på dem igen. Det sättet att förhålla sej till träningen kommer inte leda till att en blir starkare, utan tvärtom svagare. Ju mer träning desto bättre är en myt, som aldrig verkar släppa taget om dansare.

Kronisk träningsvärk och konstant hunger hänger ihop. Att musklerna inte repareras beror i många fall på att kroppen helt enkelt inte har råd. Energin och näringen räcker helt enkelt inte till för mer än att hålla igång de livsviktiga funktionerna. Hunger betyder energiunderskott. Vi blir hungriga helt enkelt för att kroppen behöver påfyllning av både bränsle och byggmaterial. Många dansare är rädda för att bli tjocka och äter därför i många fall energisnål mat. Visserligen är det bra att äta nyttigt, men högsta prioritet för att kroppen ska fungera är att få i sej tillräckligt med energi. Energi mäts i kcal (kilokalorier) eller kJ (kilojoule). Att räkna ut hur mycket energi en behöver få i sej varje dag är ganska lätt med hjälp av olika formler och program, som går att hitta på internet, i böcker om idrottsnutrition och hos dietister och andra näringskunniga. Prio 1 är energi, prio 2 är näring. Det är alltså bättre att proppa i sej godis och läsk än att få i sej för lite energi. Jag rekommenderar dock i första hand mat som är både energität och näringstät, men som sagt, näring kommer på andra plats.

Och så detta med tacksamheten. Jag menar inte att det per se är dåligt att vara tacksam. Jag kan känna en generell tacksamhet till livet och till Gud för att jag har möjlighet (på alla tänkbara plan) att dansa. Att min kropp fungerar, att mina föräldrar uppmuntrade mej och så vidare. Men ingen bör känna tacksamhet för att de får tillåtelse av en skola eller liknande att förverkliga sina drömmar och ambitioner. Den tacksamheten vill många skolor dock pränta in i studenterna. Det är som om smärtan och hungern är det pris vi måste betala för att få göra det vi älskar. Så är det inte. Vi - alla - får dansa precis hur mycket som helst. Ingen kan hindra oss. Vi måste inte betala med något alls. Det finns inget pris, ingen att betala till, ingen vi står i skuld till. Dansen är min. Den är din. Den är allas. Den är en rättighet, inte en belöning.

Ny studie om elitidrottare och energiunderskott

Forskare vid Lunds och Köpenhamns universitet har kommit med en ny studie, som visar att uppemot hälften av alla kvinnor som idrottar på elitnivå har så stort energiunderskott att det leder till benskörhet och utebliven mens (P1). En konståkare berättar för Ekot att det inte är något ovanligt att mensen försvinner. Det är något man får räkna med. Tidigare forskning visar att 20% av alla kvinnliga idrottare på elitnivå har ätstörningar, men det är alltså betydligt fler än så som äter för lite. Den här studien är högst relevant även för dansare, eftersom precis samma problematik finns där. Jag har inga siffror varken på ätstörningar, benskörhet eller utebliven menstruation hos dansare, men om jag jämför mina erfarenheter med nämnda konståkares och forskares kommer jag fram till följande:

• Dansare* tränar ungefär lika mycket som konståkare, cirka 25 timmar i veckan (ibland lite mer, ibland lite mindre). Utan att veta jättemycket om konståkning kan jag tänka mej att dansares och konståkares träning liknar varandra en hel del. Dansare tränar mycket teknik, rörlighet och interpretation**, men inte så mycket styrka eller kondition.
• Dansare vill också vara smala och/eller uppmanas av sina lärare att bli/fortsätta vara det. Särskilt på kvinnliga dansare är pressen stor att hålla nere vikten (se tidigare inlägg om detta). 
• Kunskapen inom dansvärlden är generellt ganska liten när det gäller kost och näringslära. Hur mycket man måste äta och vad är tämligen oklart för de flesta, särskilt de unga, och när man hela tiden uppmanas att vara smal är det lätt att tro att man inte borde äta så mycket. Ätstörningar är vanligt (men det är det ju bland alla kvinnor), men även de som inte egentligen har någon störning kan ha svårt att få i sej så mycket energi som man behöver. Jag personligen har aldrig haft någon ätstörning, men jag fattade inte förrän häromåret - långt efter att jag slutat träna på elitnivå - hur mycket jag verkligen hade behövt äta.
• Jag har också fått och får fortfarande kommentarer om hur mycket jag äter. Precis som forskaren Anna Melin säger till ekot: "Ska du äta allt det där?" Men också: "Det är ju skönt att se att du äter ordentligt i alla fall." Vadå i alla fall? Trots att jag är smal? Men även tjocka kvinnor får kommentarer om sitt matintag.

Återigen är min slutsats att det behövs större kunskap och mindre fokus på utseendeideal i dansvärlden - och tydligen också i idrottsvärlden. Det är inte acceptabelt att unga, starka människor sliter ut sina kroppar och får men för livet helt i onödan. Det intressanta med den här studien, tycker jag, är att det inte är den hårda träningen i sej som gör kvinnorna sköra och infertila, utan det bristande matintaget.

*I det här inlägget använder jag termen dansare om dem som tränar på proffsnivå, det vill säga yrkesverksamma och studenter på yrkesutbildningar.

**Presentation/tolkning/uttryck.

Läs också:

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Mina andra inlägg om smalhets och hälsa

Gå upp i vikt

En läsare, som upplever sej som för smal, frågade hur jag gjorde för att gå upp i vikt. Innan jag svarar vill jag trycka på att antalet kilo man väger inte är ett mått på vare sej hälsa eller skönhet. Det finns ingen idealvikt. Även BMI* är ett trubbigt verktyg för att bedöma en persons hälsotillstånd. Muskler väger mer än fett och börjar man styrketräna kan det hända att man går upp i vikt samtidigt som man ser smalare ut. En person med mycket stor muskelmassa kan ha samma BMI som en person med stor fettmassa och därmed bedömas som överviktig, om man enbart ser till siffrorna. En person med medelhögt BMI får inte nödvändigtvis hela sitt näringsbehov tillgodosett och kan ha en obalans mellan fett- och muskelmassa. Man måste alltså se till fler faktorer än vikt och/eller BMI, när man bedömer sin egen eller någon annans hälsa.

I mitt personliga fall ser jag viktökning och viktminskning som indikatorer på om jag får i mej tillräckligt med energi. Går jag ner i vikt under en period är det ett tecken på att jag gör av med mer energi än jag fyller på med. Går jag istället upp i vikt tyder det på det motsatta. Personer, som upplever sej ha svårt att gå upp i vikt, äter ofta för lite eller för energisnål mat. Det kan man uttyda ur undersökningar, där folk äter mer än deras hunger kräver. Vill man gå upp i vikt tror jag att det första man måste försöka ta reda på varför man är mager eller vad det är som hindrar en från att öka.

När jag rasade i vikt berodde det till stor del på att jag hade dåligt näringsupptag. Jag kunde alltså äta mycket utan att kunna tillgodogöra mej näringen eller energin. Dessutom genomgick jag en ganska stor operation och läkningen därefter krävde mycket energi, som jag alltså inte hade. En homeopat diagnosticerade mej med candida albicans** och föreslog en diet bestående av fisk, ägg och ett urval av grönsaker. Det var inte jättekul, men fungerade väldigt bra. Jag höll dieten i fem månader, extremt strikt i början, men sedan mer och mer löst. Efter de fem månaderna kände jag att min kropp tog bättre hand om den mat jag stoppade i mej, jag var inte längre konstant hungrig, jag kände mej starkare och det var lättare att avgöra vad jag verkligen var sugen på.

Jag gick upp en del i vikt, men fortfarande inte tillräckligt, tyckte jag själv. Efter ett tag insåg jag att jag faktiskt förmodligen åt för lite. Jag gjorde en ungefärlig beräkning av min energiförbrukning på Uppladdningen.nu och kom fram till cirka 2500 kcal per dag. Efter en del googlande hittade jag några veckomenyer för ett intag på just den mängden energi. När jag började följa dem insåg jag att det var mycket mer mat än jag brukade äta. Ganska ofta kunde jag inte äta upp allt, som stod på menyn, men jag åt i alla fall mer än vanligt och gick upp till en kroppsstorlek, som jag känner mej bekväm med. Nu tycker jag är stadig, stark, pigg och snygg, men jag måste fortfarande anstränga mej för att få i mej all energi jag behöver.

*BMI = Body Mass Index mäter förhållandet mellan längd och vikt.

**En svamp, som finns naturligt i tarmen, men som kan växa för mycket och ta över, ofta på grund av stora intag av socker, jäst och vitt mjöl.

Ortorexi

Idag talades det om ortorexi på P1 morgon (lyssna här). Ortorexi är (ännu) ingen psykiatrisk diagnos, men syndromet definierades i slutet av 1990-talet och handlar om fixering vid en "hälsosam" livsstil. Problemet är förstås att fixering sällan är särskilt hälsosamt. Personer med ortorexi hakar ofta på olika kosttrender och dieter, för att sedan byta till en annan och så ytterligare en. Syftet är inte nödvändigtvis att gå ner i vikt, utan är oftast kopplat till träning. Ortorektiker tränar ofta maniskt och får ångest när de missar ett träningspass eller har ätit något onyttigt. På vissa punkter liknar ortorexi anorexi och andra ätstörningar, men är som sagt inte fixerat vid vikt eller att bli smal.

Jag undrar hur vanligt ortorexi är bland dansare. Förmodligen ganska vanligt. Många dansare är helt fixerade vid sin träning, har sociala svårigheter eftersom de inte "kan" äta vanlig mat eller måste träna hela tiden, får fysiska besvär som led- och muskelvärk på grund av överträning, och så vidare. De uppfyller alltså många av eller alla kriterierna för ortorexi. I P1 morgon intervjuas dansaren Lisa Jisei, som tidigare har haft stora besvär med hetsträning. Det hon berättar, skulle jag vilja påstå, är inget unikt i dansvärlden. Tyvärr.

Förresten snubblade jag, kort efter att jag hört programmet, över boken Grundläggande näringslära för dansare av Gita Sandberg - en bok som jag hittills på något sätt lyckats missa. Större kunskap tror jag kan förebygga många av de problem som finns i dansvärlden, så jag ser mycket fram emot att läsa boken!

Läs också:
Besatt av träning i SvD
Besatt av sin kropp i Mitt i Söderort Farsta

Att lära dansare att (inte) äta, del 2

I Sveriges Olympiska Kommittés kostpolicy finns två menyförslag; ett på ca 2500 kcal per dag och ett på ca 4000 kcal per dag. Energiförbrukning beräknas utifrån kroppsvikt, mängd träning och typ av träning. Jag skulle gissa att en normalviktig tonåring, som tar fem danslektioner i veckan landar på runt 2500 kcal per dag. En heltidsstudent ligger förmodligen närmare 4000 kcal. Ta dock inte dessa siffror för sanningar! Ta hjälp att beräkna din egen energiförbrukning, om du tror att du äter för mycket eller för lite!

Låt oss jämföra SOK:s menyförslag med Anna Paskevskas, som jag skrev om i förrgår:

	Paskevska	SOK 2500 kcal	SOK 4000 kcal
Frukost	Flingor 2,5 dl lättmjölk En bit frukt En bit fullkornstoast	1 dl müsli 2 dl fil 1 skiva grahamsbröd 1 tsk margarin 1 skiva ost 2 skivor tomat 1 apelsin	1 ½ dl müsli 3 dl fil ½ dl russin 2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 2 skivor skinka 4 skivor tomat 3 dl apelsinjos
Mellanmål 1	-	1 banan	1 banan 3 dl mjölk
Lunch	Liten sallad eller soppa Kalkonsmörgås En bit frukt	100 g pasta ¾ dl köttfärssås 2 dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 1 äpple	150 g pasta 1 ½ dl köttfärssås 2 ½ dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 3 dl apelsinjos 1 päron
Mellanmål 2	Morotsstavar och ett par fullkornskex	1 skiva grahamsbröd 3 tsk leverpastej 2 skivor gurka 2 dl blåbärssoppa	2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 3 tsk leverpastej 4 skivor gurka 3 dl blåbärssoppa 1 apelsin
Mellanmål 3	-	1 banan 3 dl mjölk	1 banan 3 dl mjölk
Middag	Magert kött Pasta eller potatis Spenat eller zucchini Liten grönsallad Bröd	100 g lax 3 potatisar 3 msk gräddfil 1 ½ grönsaker ½ msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 33 cl mineralvatten 1 päron	125 g lax 4-5 potatisar ½ dl gräddfil 2 dl grönsaker 1 msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 33 cl mineralvatten 1 ½ dl glass 1 dl hallon

Det är ganska enkelt att se i tabellen att redan 2500 kcal per dag innebär ett betydligt större matintag än Paskevskas rekommendation, trots att det framgår av resten av Paskeskavs bok att den riktar sej till föräldrar vars barn/tonåring dansar 3-6 lektioner (4,5-9 h) i veckan. Återigen vill jag påpeka att detta inte är ett personangrepp på Anna Paskevska. Tipsen i hennes bok är ett exempel, som representerar den syn på kost och näring som är spridd i dansvärlden. Bara en sådan enkel sak som att Paskevska hela tiden skriver att man ska äta ”en bit frukt” (a piece of fruit)! Snacka om att fostra till ätstörning. Det mest avslappande sättet att förhålla sej till en frukt är väl att äta upp hela? Om det inte är typ en vattenmelon vi pratar om.

När jag pluggade i England fick vi lära oss att vi behövde få i oss ca 2500 kcal, trots att vi tränade cirka fem timmar varje dag fem dagar i veckan. Vi hade förmodligen behövt åtminstone 1000 kcal till. Det var mitt första år med dans på heltid och jag hade ingen kunskap om kost och näring med mej från gymnasiet. Jag beklagade mej för en av mina kombor, som gick sista året på yrkesutbildningen: ”Jag är ALLTID hungrig!” Han svarade: ”Du är dansare!”

Att vara dansare är alltså att alltid vara hungrig. Det stämmer också med SOK:s iakttagelser:

”Många idrottare, speciellt kvinnor och aktiva i uthållighetsidrott, antigravitationsidrott, estetiska idrotter och idrotter med viktklasser, är ofta kroniskt energinegativa. Ofta eftersträvas en vikt och kroppssammansättning anpassad mot kortsiktig topprestation som kan strida mot långsiktig prestation och hälsa. Flera studier pekar på att ätstörningsproblematiken är mer frekvent inom vissa elitidrotter än bland populationen i sin helhet.”

Citatet handlar visserligen inte om dans, men fysiskt har dans mycket gemensamt med antigravitationsidrotter (där man hoppar) och estetiska idrotter (t ex gymnastik och konståkning). Uppenbarligen är också de kulturella likheterna stora.

Att vara dansare måste inte nödvändigtvis innebära att alltid vara hungrig. Det behöver inte heller finnas en motsättning mellan kortsiktig topprestation och långsiktig hälsa. Vi måste inte pensioneras vid 40 års ålder. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om vi får tillgång till kunskapen kan vi ta kontroll över vår egen träning, vår egen hälsa och våra egna liv. Kunskap är makt – och hälsa.

Läs också:

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Vissa gym har en bar, där man kan beställa proteindrycker. Om de inte har en sådan säljer ändå de flesta gym färdigförpackade dito. Anledningen är att vill man bli stark av sin träning behöver man få i sej protein så snart som möjligt efter träningen. Att dricka en proteindryck är ett enkelt sätt, men man kan förstås också äta ett kokt ägg eller en näve nötter. Styrketräningsfantaster vet det och lever oftast efter det. Men hur ser det ut i dansvärlden?

Många dansskolor har ett café, där elever, studenter och lärare kan äta lunch eller fika mellan sina klasser. Med tanke på hur hårt dansare i allmänhet tränar skulle man kunna tänka sej att proteindrycker, ägg och nötter skulle vara självklara nyttigheter i dansskolornas caféer, precis som i gymmens, men jag har ALDRIG sett sådant säljas på en dansskola. Istället erbjuder fiken där lätta sallader, fruktsmoothies och kanske yoghurt. Inte mycket protein där. Varför? För att det i dansvärlden tyvärr inte anses lika viktigt att vara stark som att vara smal, smal, smal.

I boken Getting Started in Ballet – A Parent’s Guide to Dance Education ger Anna Paskevska kostrekommendationer för unga dansare och hennes råd är minst sagt motsägelsefulla. I samma andetag som hon varnar för risken för ätstörningar och smalhets påpekar hon att det är viktigt för dansare att hålla vikten och att det är normalt att ett barn som dansar äter mindre än sina syskon. Hon pushar för vikten av att få i sej tillräckligt med näring medan man växer, men citerar sedan det bästa råd hon själv tycker att hon någonsin fått (min översättning):

”Ät allting i små mängder, ta aldrig en andra portion, undvik sötsaker och ät aldrig mellan måltider.” (s 108)

Det här är vad Paskevska tycker att en dansare i tonåren bör äta:

Frukost: En skål flingor med 2,5 dl lättmjölk, en bit frukt och en bit fullkornstoast eller fullkornsmuffin.

Lunch: En liten sallad eller en skål soppa, en kalkon- eller tonfisksmörgås och en bit frukt.

Mellanmål: Välj två av följande: morotsstavar, en bit frukt, russin, yoghurt, ett par fullkornskakor eller kex.

Middag: Kött (en liten stek, kycklingbröst eller lår eller fiskfilé); pasta eller potatis, gröna bönor, spenat eller zucchini; en liten grönsallad och bröd.

Inget mer.

Jag skulle påstå att det här är ganska lite mat för någon som växer och inte tränar. Det är definitivt mindre än vad jag äter nu. Jag hoppas att ingen förälder följer de här råden, för deras elittränande ungdomar kommer vara hungriga hela tiden (och vad det kan leda till har jag skrivit om tidigare). Tyvärr är min erfarenhet att Paskevska inte är ensam i sin inställning. Även om hon skrev sin bok 1997 har inte mycket hänt i dansvärlden sedan dess. Det syns i dansskolornas caféer, det hörs i mina elevers samtal och det gör mej ledsen. En av mina stora uppgifter i hälsoundervisningen är att få mina elever att förstå hur mycket de behöver äta och inte hur lite.

Anna Paskevskas hemsida har adressen tallskinny.com, vilket jag tycker är ganska talande...

Läs också:

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Sylvie Guillem anses ha en ideal dansarkropp.
Från kladerirorelse.wordpress.com

I dansvärlden, inte minst den klassiska, finns ett starkt smalideal, som främst gäller kvinnor. Argumenten är aldrig särskilt hållbara: (klassisk) dans bygger på vackra linjer och linjerna kommer fram bättre på en smal kropp, de manliga dansarna orkar inte lyfta tjejerna om de är för tunga, de kvinnliga dansarna orkar inte lyfta sej själva (till exempel upp på tå), stora dansare är fula i allmänhet... Inget av det är sant. Det finns tjocka dansare med helt fantastiska linjer. Om de manliga dansarna inte orkar lyfta de kvinnliga är det för att de har dålig lyftteknik. Dessutom verkar det i mina ögon helt onödigt att det alltid ska vara männen som lyfter kvinnorna. Det finns tunga dansare (inklusive män) som dansar på tå. Att vara tjock är inte detsamma som att vara ful. En vacker dansare behöver dessutom inte vara en person som skulle anses som vacker i andra sammanhang. Att vara en vacker dansare handlar mer om hur man rör sej än om hur man ser ut.

Kvinnor kan lyfta män. Det är vanligt i
kontaktimprovisation, men ovanligt
i andra genrer.
Från nurturedance.org

Kvinnliga dansare kan få kommentarer om sin vikt eller sitt utseende av såväl lärare och koreografer som av klasskompisar och kollegor. En gästlärare på en skola jag gick på sa till exempel till en tjej under en lektion: "Din mage sticker ut mer än dina bröst! Det beror inte på att dina bröst är små, utan bara på att din mage är så stor." En kompis som gick på en annan skola berättade att hennes lärare gång på gång sa till dem: "En smal dansare är en vacker dansare!" Jag har hört otaliga berättelser om tjejer, som under sin utbildning - eller till och med på hobbykurser, har fått höra att de nog borde gå ner några kilo. Dessutom kan det vara svårare att få jobb, om man anses vara tjock eller "stor". Koreografen Mia Michaels berättade i ett avsnitt av So You Think You Can Dance att hon inte hade fått ett enda jobb som dansare efter sin utbildning av just anledningen att hon var "stor". Inget ont som inte har något gott med sej, dock. Det var bristen på arbetstillfällen som ledde till att hon började skapa sina egna verk och påbörjade sin karriär som koreograf. Ändå är det ett sjukt och tragiskt fenomen.

Mia Michaels anses tjock i dansvärlden.
Från nerdfighters.ning.com

Även i information som riktar sej till unga dansares föräldrar finns smalhetsen invävd. Jag har till exempel en bok som heter Getting Started In Ballet: A Parent's Guide To Dance Education (ungefär Att komma igång med balett: en föräldraguide till dansutbildning). Den innehåller till största delen användbar information om vad man behöver för kläder och skor, hur man sätter upp håret så det håller, vad dansträning innebär, varför man måste komma på repetitioner och så vidare. Och så innehåller den ett kapitel om kosthållning. Där står att en tonåring som tränar balett bör äta ca 1500 kalorier per dag och ger exempel på måltider som kan vara lämpliga. Många föräldrar är förmodligen inte insatta i näringslära och kommer följa råden, men enligt vad jag har fått lära mej är 1500 kalorier ungefär vad som krävs för att hålla sej vaken och varm en hel dag. Den som tränar behöver betydligt mer energi.

Fotnot 1: För manliga dansare finns naturligtvis också ett smalideal. Det är inte tillåtet att vara tjock bara för att man är kille. Däremot har jag aldrig hört att killar har hackats på i samma utsträckning som tjejer på lektioner, auditions och repetitioner.
Fotnot 2: Smalhetsen gäller allra mest i den klassiska genren, men även till mycket stor del inom jazz och modern/nutida dans. Tendenser finns även inom andra genrer, men är mindre påtaglig i hiphop/street, orientalisk och afrikansk dans, med flera.

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Träningstriangeln är en liksidig triangel, där sidorna representerar träning, mat och vila. Att triangeln är liksidig innebär att man måste äta och vila i förhållande till hur mycket man tränar. Ingen av sidorna får bli längre eller kortare än de andra, då blir det obalans i triangeln och i kroppen. Tränar man mycket måste man äta mycket och vila mycket, tränar man lite kan man äta och vila lite mindre. Tränar man 20-30 timmar i veckan, som dansstudenter oftast gör behöver man äta som en häst och sova ordentligt hela natten. Man måste dessutom vara noga med att få i sej alla näringsämnen och att slappna av emellanåt även i vaket tillstånd. Det visste jag tyvärr inte när jag var 19 år.

Jag fick inga studielån för min utbildning i England, utan levde på förlängt studiebidrag, min sommarjobbslön och små bidrag från mina föräldrar. Min dåliga ekonomi var den största anledningen till att jag åt så dålig mat, även om mitt totala ointresse för matlagning* också bidrog till den undermåliga kosthållningen. Jag levde i princip på pasta, röda linser, jordnötter, isbergssallad och havregrynsgröt. Jag var visserligen aldrig mätt, men inte fattade jag att det berodde på näringsbrist. Jag trodde bara att det helt enkelt var omöjligt att äta i samma takt som jag förbrände. När jag var hemma på höstlov tog jag igen en del av det och min mamma konstaterade att det var ett heltidsarbete bara att hålla mej mätt.

Inte vilade jag särskilt mycket heller. Jag flyttade till England i september 2002 och Irakkriget höll redan på att förberedas. Genom en workshop i en liten radikal kyrka blev jag involverad i fredsrörelsen och engagerade mej i demonstrationer, möten och workshops. Vi demonstrerade ungefär 2 gånger i veckan och det var sällan jag missade en protest. Dessutom ägnade vi mycket tid åt gedigna förberedelser för demonstrationerna. Jag sov ofta över hos min kompis Alice och vi ägnade nätterna åt att måla plakat, tillverka vingar av aluminiumfolie, packa matsäcksväskor och diskutera, diskutera, diskutera... Dessutom gick vi på puben minst en gång i veckan i och på klubb då och då. Även om jag inte drack någon alkohol gick det helt klart ut över sömnen. Jag sov alltför sällan de 8-10 timmar per dygn som jag hade behövt och hela min vakna tid var jag fysiskt och/eller mentalt aktiv - varenda minut.

Klar obalans i träningstriangeln alltså i kombination med den tuffa Grahamtekniken och den strikta, onaturliga baletten. Så här i efterhand är det lätt att se att det aldrig skulle kunna gå väl, men när det begav sej var jag oövervinnerlig.

*Det intresset vaknade ett par år senare och utvecklades då i det närmaste till en matlagningsstörning.


Läs också Överträning, del 1: Grahamteknik.

Överträning, del 1: Grahamteknik

När jag började dansa på heltid var jag 19 år. Jag hade dansat sedan jag var liten och just tagit studenten från estetiska programmet inriktning dans. Ändå visste jag inte särskilt mycket om hur kroppen fungerar, på vilka sätt man bör ta hand om kroppen vid hård träning eller hur jag skulle kunna finna balans mellan träning, vila, kost och resten av livet. Så lite kunskap om hälsa hade jag att det inte ens bekymrade mej. Som så många andra 19-åringar var jag odödlig. Jag flyttade hemifrån, befann mej plötsligt i en engelsk storstad (åtminstone med svenska mått mätt) och var på väg att uppfylla min dröm.

Utbildningen jag började på var vad som i Sverige kallas förberedande, det vill säga en ettårig kurs som ska förbereda för en yrkesutbildning i dans. Vi hade daglig klass i Grahamteknik samt balett 2-3 gånger, jazz 1 gång, pilates 1 gång och improvisation/komposition 3 gånger i veckan. Utöver det hade vi en kurs som hette academic studies och som i princip innehöll danshistoria, presentationsteknik och health & safety. Den sistnämnda delen var till för att vi skulle få den kunskap jag tidigare skrev att jag saknade, men det som förmedlades i kursen var mycket grundläggande och handlade i stort sett om hur många kalorier en dansare behöver äta, att man ska äta frukt för att få i sej vitaminer och se till att få i sej protein, kolhydrater och fett. Alltså ungefär samma sak som hälsodelen av kursen idrott och hälsa på mitt gymnasium.

Dansarna i bakgrunden sitter i en typisk Grahamposition.
Notera att fötterna in vilar på golvet, hälarna är lyfta.
Fötterna i förgrunden visar också en typisk Grahamrörelse.

Grahamtekniken är en av de danstekniker som är allra hårdast mot kroppen. En av mina kombor, också dansstudent, sa en dag: "Ballet is everything the human body isn't - and so is Graham!" Teknikens grundläggande byggstenar är contraction och release, alltså spänning och avspänning, men för min del kändes det mest som spänning hela tiden. Folk som lyckas träna Grahamteknik utan att gå sönder blir oerhört starka. Deras kroppar ser ut som kartor över rörelseapparatens anatomi och deras kroppskontroll är makalös. För de flesta är dock tekniken väldigt slitsam. Under träningen tvingar man in kroppen i onaturliga positioner och tvingas hålla dem under långa stunder. Muskelspänning används som ett uttryck i den grahamska stilen och det är inte många sekunder kroppen får slappna av. Även de rörelser som kallas release är starkt kontrollerade. Ett av mina märkligaste minnen från utbildningen ser ut så här: Hela gruppen sitter på golvet i andra position (benen ut åt sidorna) med flexade fötter och böjda ben, överkroppen i arch (lyfter bröstet och ansiktet mot taket) och armarna i andra position (ut åt sidorna). Länge sitter vi så medan vår lärare berättar för oss hur svaga vi är. Det sista hon säger är att när vi sitter i jobbiga positioner ska vi tillbe Martha för hennes storhet: "Oh, great Martha!" Det enda jag kunde fokusera på var att hålla ut.

Kropp och rörelse i början av ett århundrade

Malins andra fråga i kommentaren till Ovanlig danshistoria löd så här: Finns det likheter i det tidiga 1900-talets rörelsekultur och de kropps- och rörelseideal vi kan se idag?

Det korta svaret är: Ja. Ett lite längre svar skulle kunna låta så här: Det tidiga 1900-talet och det tidiga 2000-talet liknar varandra mycket på många områden. Den starka tilltron till den tekniska utvecklingen är ett exempel. Intresset för internationalisering ett annat. I början av 1900-talet var det världsutställningar, idag är det internationella konferenser. Europa var ett oroligt område med flera väpnade konflikter. Den oron finns inte i Europa idag, men väl i andra delar av världen. Vetenskapare som Röntgen och Curie upptäckte saker i naturen som inte gick att se. Det väckte intresse för både vetenskap och mystik. Precis som nu var västerlänningarna för 100 år sedan nyfikna på österländsk filosofi och mystik. Talmystik, kristaller, färgers inflytande på människans psyke, yoga, japansk kampsport - känns det bekant? Antroposofin växte fram och var inte alls olik dagens New Age med influenser från hinduism, buddhism och kristen mysticism. Einstein utvecklade sin relativitetsteori och Freud pratade om undermedvetandet. Folk var lika säkra och osäkra på vad som var sant då som nu.

Linggymnastik

Delsarte började studera kroppen som uttrycksmedel och Dalcroze intresserade sej för sambandet mellan musikalisk rytm och kroppsrörelse. Deras studier kretsade mycket kring andningens betydelse, spänning och avspänning samt att uppleva och uttrycka musik genom kroppen. Intresset för hälsa var stort då precis som nu. Diverse dieter, som makrobiotisk kost, var på modet. Alla skulle träna, till exempel Linggymnastik. 

Rörelsekör i DC betydligt senare men efter samma modell

Det hade stor betydelse också för dansens utveckling. Baletten, som varit den största dansformen fram till sekelskiftet 1900, hade varit möjlig att utöva endast för ett fåtal. Den nya moderna dansen kunde och skulle dansas av alla, gärna i stora grupper, så kallade rörelsekörer. 

Kroppsidealet för kvinnor var smal midja och fylliga bröst. Det känns kanske också igen?

Kvinnor 1910

Man skulle kunna sammanfatta det så här:

1910 - smal midja, fylliga bröst / 2010 - vi är där igen

1910 - makrobiotisk kost / 2010 - LCHF

1910 - yoga, 1920 - pilates / 2010 - yoga och pilates

1910 - Linggymnastik / 2010 - Zumba

1910 - rörelsekörer / 2010 - flashmobs

1910 - korsetter / 2010 - plastikoperationer

1910 - alla ska dansa / 2010 - alla ska se dans på tv (och väldigt många inspireras därav till att ta en danskurs också)

Dag 4 - Vad du åt idag

Onsdag är min korta kväll, så jag har ätit ovanligt bra. Dock hade vi möte innan lektionerna började, så jag har ändå ätit min typiska jobbmat: risnudlar med bönsalsa. Jag växlar mellan det och risnudlar med makrill i tomatsås. Jag har aldrig mer än 20 min mellan lektionerna, så det måste gå fort att både laga och äta. Särskilt om jag ska hinna gå på toa också. Att dessutom byta kläder är helt hopplöst, så nu har jag gett upp att vara rätt klädd för den genre jag undervisar. Så här långt in på terminen vet eleverna ändå vad de ska ha på sej och jag behöver inte föregå med gott exempel.

Men nu skulle det ju inte handla om kläder, utan om mat. Till frukost åt jag smoothie, gröt och ägg som vanligt. Med ett jobb som mitt måste man grunda stadigt. Till lunch åt jag ovan nämnda risnudlar med bönsalsa. Eftersom jag slutar tidigare på onsdagar än andra dagar har jag tid att laga lite bättre mat på kvällen också. Idag gjorde jag en linsgryta i samma klass som maten jag brukade laga när jag var arbetslös. Underbart! Jag vill verkligen komma igång och laga mer mat igen. Heltidsjobb förstör alla rutiner. I alla fall allt som tar längre tid än 20 min. Men idag var en mycket bra matdag.