Blomstertiden; avskedstiden

Terminsslut. Relationsslut. Efter uppvisningen eller skolavslutningen är det dags. I bästa fall får jag några kramar. Jag försöker känna mig stolt och glad, när jag ser eleverna (om de är små) skutta iväg bredvid mormor eller (om de är större) drälla iväg med sina kompisar, med blommor i händerna, i håret eller runt halsen. Jag försöker känna mig stolt och glad, men på insidan gråter jag. Ännu värre är det förstås med de elever, som har varken mormor, vänner eller blommor. De som med hängande huvud lufsar hem till ett sommarlov i ensamhet. På insidan gråter jag och när eleverna har försvunnit går jag hem och gråter på utsidan också.

Detta är det absolut värsta med att vara lärare. Värre än elever som slåss, föräldrar som ringer hem till en kl 22.15 en lördag, skolk, vandalism, betygsättning och att tvingas äta undermålig skolmat för att föregå med gott exempel. Detta är det värsta: att varje läsår eller till och med varje termin slita som ett djur för att bygga fungerande, helst till och med förtroliga, relationer med eleverna, för att sedan bli lämnad.

Relationer är A och O i undervisning. Är relationen mellan lärare och elev dålig uteblir lärandet (och kanske även eleven). Därför måste relationen komma i första rummet. Relationerna. En unik relation till varje elev. I bästa fall har en lärare en klass, 20-30 elever. I värsta fall, vilket gäller för de flesta som undervisar i kulturämnen, har en lärare flera hundra elever, som hen träffar varje vecka. Allt ansvar ligger på läraren. Jag måste lära känna varenda en - och jag fäster mig vid varenda en.

Många gånger har jag och mina kollegor sagt till varandra: "Tänk om eleverna visste hur mycket kärlek vi hyser för dem." Tänk om de visste! Tur att de inte vet, för då hade de kanske inte klarat av att lämna oss på skolavslutningen.

Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om det här på lärarutbildningen. Självklart pratade vi om vikten av att bygga fungerande relationer med eleverna, men jag tror inte någon någonsin nämnde att konsekvensen av det också är att en blir tvungen att göra slut hela tiden. Några elever kommer tillbaka nästa termin men ofta, och det gäller särskilt kulturämneslärare, är det en helt ny uppsättning ansikten som möter en efter lovet.

Detta sliter sönder mig.

En hyllning till Fredrik Palmer

Det här är ett oförblomerat hyllningsinlägg - lite nätkärlek från mej till min naprapat.

Jag gillar naprapater och det de gör. Första gången jag hade varit hos en naprapat upplevde jag en frihetskänsla i bröstryggen, som var obeskrivlig och nästan fick mej att gråta efter närmare två år av daglig smärta. Sedan dess har jag varit hos en dryg handfull olika naprapater och alltid upplevt stor effekt såväl på den del de jobbat med (oftast bröstryggen eller nacken) som på mitt allmäntillstånd. Men det finns de som är bra och det finns de som är bäst. Ungefär tre år efter att jag övertränade träffade jag den förste som var bäst, nämligen Patric. Honom har jag skrivit om tidigare, så idag tänkte jag fokusera på den andre som är bäst. Det är Fredrik, som jag gått till en gång i månaden det senaste halvåret.

Till sättet är Fredrik inte helt olik Patric. Han sjunger visserligen inte medan han knådar och knäcker, men det händer att han visslar. I början blev jag lite förvirrad av att han pratade så mycket, men nu har jag lärt mej att hoppa på i farten och följa med - och att det är ok att jag skrattar när det går fort. Men viktigast är att Fredrik också berättar och förklarar vad som händer i min kropp och vad han gör och att jag känner att han är genuint engagerad i hur det går för mej. Ibland tror han att han tråkar ut mej, men sanningen är såklart att jag vill veta allt han vet.

Det som har hänt med min kropp under våren är omvälvande. Förutom att jag har gått regelbundet till Fredrik har jag styrketränat två gånger i veckan - jag som aldrig har lyckats motivera mej till det tidigare. Att det har lyckats den här gången beror på två saker: kursen i träningslära, som jag läste under första halvan av terminen (jag skrev om det här) i kombination med Fredriks entusiasm. Han kontrollerar aldrig hur mycket jag har tränat eller vilka övningar jag har gjort. Han bara jublar över de effekter träningen har på hans egen och andras kroppar och allmänna hälsa. Resultatet är att jag aldrig har varit så stark fysiskt som jag är just nu. Jag orkar mer, lyfter numera folk som väger runt 1,5 gång min egen vikt på axeln, dansar bättre, blir inte lika anfådd - och jag har inte ont. Det vill säga, jag är såklart inte helt smärtfri, men precis som jag aldrig varit så här stark har jag aldrig haft mindre ont än nu (sedan jag började ha ont). Mina fötter fungerar, mitt bäcken är som det ska, min rygg avskyr visserligen fortfarande stillasittande men nöjer sej med att grymta lite missnöjt, min nacke går att vrida åt alla håll. Jag kan fortfarande inte sträcka höger arm helt, men idag la Fredrik hela behandlingstiden på armbågen och just nu är armen så nära rak att kanske ingen annan än en kroppsnörd skulle tänka på det.

Detta är en fröjd. När min bästa vän, efter ett av mina besök hos Fredrik, frågade: "Vad gör han?" var mitt svar: "Han lagar mej."

Om du vill få hjälp av Fredrik, som finns i Malmö, kan du boka tid här.

Om du vill få hjälp av Patric, som finns i Stockholm, kan du boka tid här.

Fötter

Från treeturfeet.com

Förra måndagen var det tydligen fotens dag, vilket jag totalt missade och inte visste någonting om. Synd. Nu får jag vänta ett helt år på nästa chans att fira mina fötter en hel dag. Det hindrar mej dock inte från att ständigt uppmärksamma hur fantastiska skapelser våra fötter är.

I vår kultur finns ett förakt mot fötter. Det är ännu värre i en del andra länder, till exempel USA och Storbritannien, där det anses mer eller mindre otänkbart att blotta sina fötter. Kvinnor kan ha öppna sandaler på sommaren, men då måste tånaglarna vara målade. Män får överhuvudtaget aldrig visa sina tår. Men även om vi i Sverige tar av oss skorna inomhus råder en allmän motvilja mot fötter. Det påstås att de är fula och att de luktar illa. Jag träffar på elever i alla åldrar (undantaget de under 8 år), som inte ens vill titta på sina fötter, än mindre röra vid dem med händerna eller någon annan kroppsdel. Om jag tittar på eller rör vid deras fötter blir de generade och vill ofta be om ursäkt för sina fötter. Det här är ändå danselever, som använder sina fötter och ofta är vana att vara barfota eller i mjuka balettskor. Min uppfattning är att det är långt värre bland icke-dansare, som ständigt packar in sina fötter i stora, klumpiga skor. Föraktet synliggörs och förstärks också av att om någon faktiskt gillar fötter kallas det fetisch  Därför har jag åtagit mej uppdraget att få alla jag träffar på att gilla sina fötter.

Från victoriawellness.com

Så här är det: Fötter är inte fula. De är fantastiska. Tänk hur små de är jämfört med resten av kroppen - och ändå orkar de bära runt på oss hela dagarna! Vi har 26 ben i varje fot och en hel massa muskler, senor och ligament. Fötterna är rörliga i alla möjliga riktningar samtidigt och kan anpassa sej perfekt efter ett ojämnt underlag. Vi vrickar inte fötterna, om vi går barfota, utan bara om vi har stela skor, som inte anpassar sej efter underlaget. Fötterna luktar inte heller illa, om de får vara ute i luften och andas. Det som luktar är fotsvett - precis som armhålesvett - och fötterna svettas när de är instängda i skor. Så släpp ut dem!

Varje dag året om borde vi titta på våra fötter och hänföras av deras fantastiska konstruktion. Varje dag året om borde vi också tacka våra fötter för det stora jobb de gör. Klappa, massera och pyssla om. Gå, springa, hoppa, dansa och tillbe. Men om du inte gör det året om kan du åtminstone göra det på fotens dag - nästa år.

Ömhet börjar också bli normalt

De här killarna har jag hittat på internet. De har alltså
ingen direkt koppling till texten.
Från webpages.scu.edu

Som kontrast mot vad jag skrev igår och delvis också som svar på Thérèses kommentar på det vill jag nu berätta om en annan iakttagelse jag har gjort. Jag har skrivit om detta tidigare, men det tål att sägas igen. Relationer mellan pojkar handlar inte enbart om hierarkier, våldsutövande och hävdelsebehov, i alla fall inte för alla överallt hela tiden. Det senaste året har jag vid ett flertal tillfällen lagt märke till killar i gymnasieåldern, som kelar med varandra. Anledningen till att jag lagt lite extra märke till det är att det inte (enbart) är killar som dansar eller utövar andra för pojkar otypiska aktiviteter. Inte heller är det killar som i första hand tänder på killar, som har en önskan om att vara tjejer eller mittemellan eller på något annat sätt utmanar eller överskrider sin könsroll. De killar jag har iakttagit har genom sitt uttryck levt upp till de normer jag ser råda för tonårspojkar och blivande män. De har varit sportiga, moderiktiga och ganska tuffa - men de har kelat. De har pillat varandra i håret, lutat huvudet mot varandras axlar, klappat på varandra, lutat ryggarna mot varandras ben, och så vidare. Det var precis sådant, som mina tjejkompisar (de få jag hade) och jag ägnade oss åt i den åldern. Då hade det dock varit helt otänkbart för killar. Jag är väldigt glad att det verkar som om även pojkar nu i större utsträckning får tillgång till det, som var stärkande och viktigt för mej när allt runtomkring var förvirrande.

Förmodligen är det fortfarande ett helt otänkbart beteende för många män och pojkar. Genus är inte den enda faktor, som spelar in här. De killar jag har iakttagit har, möjligen med enstaka undantag, varit ljushyade ungdomar ur medelklassen med svenska som modersmål. I andra pojkgrupper råder med stor sannolikhet andra normer. Men ändå. Om förändring kan ske i en grupp kan den kanske sprida sej till andra grupper. Varje pojke och sedermera man, som får tillgång till ömhet och beröring som är kopplade till varken sex eller våld, har vunnit något stort. Och inte bara han, utan också alla vi andra, eftersom det kommer leda till att det blir lugnare och mer behagligt att vara i närheten av honom. Ingen människa är fri förrän alla människor är fria.

Min smörsida

Överträning, del 9: Hemmasydd rehab

Trots konsultation hos både läkare och sjukgymnaster* fick jag inget ordentligt rehabiliteringsprogram. Istället gjorde jag och min mamma ett eget. När jag hade hoppat av utbildningen stannade jag i England i tre veckor. Sen flyttade jag hem till mamma igen. Totalt bodde jag hemma i ungefär fyra månader, innan jag gav mej iväg på nästa hundramilaflytt, men det är en annan historia.

Efter de första två veckorna, när jag inte riktigt var lika mycket av ett vrak längre började vi promenera i skogen.** Total stillhet gör ofta inflammationen värre, eftersom blodgenomflödet minskar ännu mer. Man behöver röra på sej lite, utan att anstränga sej för mycket eller belasta i ytterlägen. Det kallas för aktiv vila. Att gå i skogen är bra, helst där det inte finns någon stig. Marken i skogen är mjukare än den asfalt vi annars brukar gå omkring på och knä- och fotleder belastas därför mindre. När man går på ojämnt underlag får lederna dessutom röra sej i alla sina möjliga riktningar och nöts inte på samma sätt, som när vi går på jämnt underlag. Samtidigt tränas alla små muskler, som parerar ojämnheter, stabiliserar lederna och hjälper oss att hålla balansen. Jag simmade också. Hur ofta minns jag inte, men det måste åtminstone varit några gånger i veckan. Att röra sej i vatten är mycket skonsamt för kroppen. Lederna belastas i princip inte alls och ändå tränar simningen mer eller mindre hela kroppen samtidigt. För mej var det också en enorm lättnad att uppleva smidigheten vattnet gav mej, att låta vattnet bära min tyngd.

Den tredje punkten på mitt och mammas rehabprogram var taktil massage. Mamma masserade mej varje dag i fyra månader. Hon är inte professionell massör, tvärtom jobbar hon heltid med något helt annat, men den kärlek och energi som hon la i massagen fördes över till min kropp och var kanske det som var mest läkande av allt. Jag tror att mamma förstod mycket bättre än jag själv hur illa däran jag var, men när jag var rädd, frustrerad och arg riktade hon sitt fokus mot helandet, att jag skulle bli frisk. Jag var fortfarande inriktad på prestation - målet var att jag skulle dansa - men mamma var mycket mer intresserad än jag själv av att jag skulle må bra. Det tog flera år till innan jag insåg att det faktiskt är en viktig aspekt på livet.

*Den första sjukgymnasten har jag redan berättat om. De övriga som jag bett om hjälp ska jag berätta mer om det i ett separat inlägg.

**I rättvisans namn måste jag berätta att det var ett tips från en sjukgymnast.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Kontaktimprovisation

Vilket underbart sätt att umgås! Man behöver inte säga ett ord - men man kan förstås prata hela tiden om man skulle vilja - och kommer så nära varandra på en gång. Trivs man inte så bra med någon är det bara att dansa vidare. Ingen tar illa upp över att bli lämnad, snart möter kroppen ändå någon ny. Eventuellt återkommer man så småningom till den man dansade med först. Koncentration, glädje, idel snälla ansikten. Ingen som frågar vad man jobbar med eller vilken skola man har gått på. Ingen som klagar över stress eller tristess. Det enda som är viktigt är mötet och samspelet. På det sättet kan vi bygga så många relationer vi vill. Ibland dansar vi länge med någon särskild, ibland hoppar vi från den ena till den andra, ibland dansar vi med flera personer samtidigt. Och allt umgänge är fullständigt hanterbart. Ibland rullar vi på golvet, ibland flyger vi, ibland jagar vi varandra, brottas, kramas, lyfter, faller, fångar, puttar, drar, hjälper varandra. Ibland bara andas vi och väntar tillsammans på något som ska hända. Vad? Ingen vet, men det händer alltid till slut.

En bild av hur livet borde vara.

Frivillig verksamhet vs skolan IV b - Relationen lärare-elev igen

Som jag skrev sist händer det ibland att läraren/cirkelledaren i frivillig verksamhet blir elevernas idol. Det här meddelandet från okänd elev mötte min kollega Elin i fredags, när hon steg in i sin lektionssal. Hur ofta händer det i skolan?*

*Å andra sidan måste jag erkänna att det inte händer så jätteofta i frivillig verksamhet heller, men ändå.

Bilden är tagen av en annan av våra kollegor, Emma (nej, man måste inte ha ett förnamn på E för att få jobb hos oss).