Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban
Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.
"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."
Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:
"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."
Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.
Idag är det Jungfru Maria Bebådelsedag. Precis som Lucia är det en bemärkelsedag som uppmärksammas alltför lite i mitt tycke. Här på bloggen vill jag fira den genom att rekommendera en av mina absoluta favoritdansfilmer Bebådelsen av Angelin Preljocaj.
Jag misslyckades på det första standardiserade provet jag utsattes för (att peka på en lampa). Det berodde på bristande stöd från mina föräldrar (de hade inte lärt mej att peka på lampor). Trots att jag hade andra ganska avancerade skills - jag kunde till exempel ge rätt skor till rätt person - fick mina föräldrar backning. Till omprovet hjälpte min pappa mej visserligen med studierna, men även andra chansen sumpade jag. Det berodde helt enkelt på brister i min hemmiljö (vi hade inga taklampor). Min pappa hade lärt mej att peka på de lampetter vi hade på väggarna hemma. När jag fick frågan: "Var är lampan?" pekade jag därför lite diffust på väggen i vuxen huvudhöjd. Jag hade inte alls lärt mej hur en lampa såg ut, utan misstog ordet för att vara en riktning. Frågan är vad det beror på. Var jag dummare än andra barn? Var undervisningen jag fått undermålig? Eller är det helt enkelt så att bebisar generellt inte lär sej vilket objekt som faktiskt är en lampa, utan tror att "lampa" är ordet för riktningen upp? Oavsett vilket fick jag underkänt - och om forskargruppen, som föreslagit nationella prov i förskolan, hade fått bestämma borde stödinsatser ha sats in.
Av ovanstående anekdot kan vi dra följande slutsatser:
Det är kanske inte alltid så att man testar det som man tror att man testar. Även om vi tror att vi testar huruvida barnet kan substantivet lampa kanske vi testar om det kan riktningen upp.
Hur vi uppfattar verkligheten beror på vilket sammanhang vi kommer ifrån. Vissa har lampor i taket. Andra har lampor på väggen. När vi frågar barn om något är det därför inte alls säkert att vi får det svar vi förväntar oss. Då kan det hända att vi bedömer att de svarar fel, trots att de egentligen svarar alldeles rätt.
Alla lär sej inte allt i samma ordning. Vissa lär sej peka på lampor först, medan andra lär sej sortera skor innan de upptäcker lamporna. Tålamod är därför ibland mer effektivt än stödinsatser.
Ur ett danslärarperspektiv vill jag dessutom påpeka att är det rumsuppfattningen man vill åt är det smartare att lära barnen de sex huvudriktningarna (upp, ner, fram, bak, höger och vänster) än olika föremål, som bara kanske är placerade där de "ska".
Fotnot: Trots denna dåliga start klarade jag av grundskolan med goda betyg.
Igår kom nyheten att en forskargrupp föreslår obligatoriska diagnostiska prov i förskoleklassen (skoljobb, svt). Min spontana reaktion var naturligtvis: NEJ! De får inte förstöra förskolan också! Men så tittade jag på ett inslag i svt:s Gomorron Sverige och började tänka lite.
Först och främst är hela samtalet ganska förvirrat. Forskaren, fackordföranden och rektorn pratar, i mina öron, om olika saker. Var och en har sin egen agenda och jag får intrycket av att de, likt politiker, upprepar ett inövat stycke, som de vill få fram. Efter att ha hört rektorn beskriva den strukturerade bedömningen på sin skola hade jag velat att de, istället för resurser, hade gått närmare in på vad nationella prov i förskolan innebär i praktiken. Vad är ett prov? Hur utformas det?
Det rektorn beskriver tycker inte jag låter som ett prov. Barnen vet inte om att de är testade, utan bedömningen verkar ske i den vanliga, dagliga verksamheten, där man till exempel "leker med rim och ramsor". I de helt vardagliga leksituationerna gör lärarna sin bedömning av barnens kunskaper. Det jag undrar är: Gör inte alla lärare det? Hur vet de annars vad de ska göra nästa dag? Jag bedömer mina elevers kunskaper varenda lektion. Största delen av mitt jobb är i frivillig verksamhet. Vi har inga läroplaner eller kursplaner, inga nationella kunskapskrav och har väldigt begränsade möjligheter att genomföra någon form av formella tester. Ändå vet jag vad mina elever kan. Jo, det är faktiskt möjligt - och nödvändigt. Igår, till exempel, gjorde jag bedömningen att eleverna i en grupp nu börjar få kläm på balancé, så nästa gång kan vi koncentrera oss på pas de basque. Om jag inte hade varit kapabel att göra den typen av bedömningar hade jag inte heller kunnat planera mina lektioner, så att de blev till hjälp för elevernas utveckling.
Att bedöma elevernas kunskaper och avgöra hur man kan och bör jobba vidare därifrån är en del av lärarprofessionen. Det är en del av vår kompetens. Jag tror och hoppas att de flesta lärare kan det och gör det. Att skapa standardiserade test gör bedömningen snävare, men inte nödvändigtvis mer effektiv. Dessutom fråntar det lärarna deras yrkeskunnande. Det är helt enkelt en misstroendeförklaring mot lärarkåren. Ännu en.
I sin bloggserie Att bli frisk från en ätstörning formulerar Thérèse mycket av det jag själv tänker om det ätstörda samhället. Om du inte vill läsa alla seriens hittills tio delar rekommenderar jag särskilt det senaste: Vad är frisk?
"Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både aneroxi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning."
Det som anses sjukt är egentligen normalt (i betydelsen "det vanligast förekommande" som det står i SAOL), bara lite mer extremt. Att göra tvärtom, att förhålla sej icke-värderande till mat och godis, som Thérèse numera gör, är i många fall mer provocerande och mer chockerande än att avstå helt och hållet. Det tycker jag är skrämmande.
