Du kan skapa din egen ordning

Jag gillar struktur. Ordning. Tydlighet. Trygghet. Att veta vad som kommer hända. Vad som kommer först och vad som kommer sen. Det är en av anledningarna till att jag gillar att undervisa till exempel klassisk balett och vissa tekniker inom andra genrer, till exempel Simonson (jazz) och Horta (nutida). Det finns en färdig form att fylla i. När jag var liten gillade jag också sådana där målarböcker med förtryckta konturer, som man skulle färglägga.

Men jag gillar också kaos. Kaos är en förutsättning för kreativitet och att vara kreativ är att skapa ordning i kaos. Hur många skapelseberättelser inleds inte med att beskriva tillståndet före skapelsen som kaos? Sen kommer en gud, en kraft eller något annat och skapar ordning. Dagen skiljs från natten, himlen från jorden, hav från land, och så vidare. Sedan skapas varelser med mer eller mindre tydlig inbördes hierarki. På något sätt är det detta vi gör varje gång vi skapar en koreografi (eller ett annat konstverk). I början finns antingen kaos eller ingenting och från detta måste vi skapa något. Vi måste skilja olika rörelser åt, placera dem i en viss ordning, dela in rummet och bestämma hur vi ska använda det, välja antal dansare. Vi har alla möjligheter och skapandet består egentligen av en lång rad val.

Något intressant är dock att vi ofta återskapar samma ordning om och om igen. Det är som om vi inte ser de möjligheter som ingen tidigare har använt. Vissa små skillnader finns förstås alltid, men i det stora är det samma struktur som återkommer igen och igen och igen. Samma dramaturgi, samma könsroller, samma teman, samma rörelser, samma förhållande till musiken, samma grupperingar...

Just nu söker jag vägar att hjälpa mina elever att se de andra möjligheterna, att öppna sina ögon för det som ingen annan sett, sina sinnen för det ingen annan har kommit på. Allt det här är ditt, vill jag säga. Du kan skapa din egen ordning. Kanske måste dagen inte alls vara skild från natten?

Det är inget fel på att härma

Någon har hittat till min blogg genom en väldigt intressant googlesökning: Varför härmar barn? Det korta svaret är: För att lära sej. Inom dans, liksom många andra kunskapsområden, används härmningen som en medvetet vald undervisningsmetod. I princip kan man säga att dansundervisning omfattar tre olika metoder: 1) Härmning; 2) improvisation; och 3) komposition. Den första metoden innebär oftast att läraren visar en kortare eller längre rörelsesekvens, som eleverna härmar. Målet är att eleverna ska lära sej sekvensen utantill och "göra den till sin egen", vilket betyder att det inte längre ska se ut som om de härmar någon annan utan har hittat på rörelserna själva. Metod nr 2 innebär för det mesta att eleverna får en uppgift av läraren, till exempel att gestalta en viss karaktär eller ett fenomen i naturen, som de sedan löser på sitt eget sätt i improvisation. Det innebär att de inte bestämmer i förväg vilka rörelser de ska göra, utan att de hittar på medan de dansar. Det är den avgörande skillnaden från metod nr 3, där eleverna också får en uppgift att lösa, men där de får en viss tid på sej att komponera och öva in ett litet stycke, som de sedan visar upp. Alla tre metoderna kan räknas som mästar-/lärlingmetoder.

Ofta anses det eftersträvansvärt att komma bort från härmningen. Den originella och ständigt kreativa konstnären verkar vara det stora idealet, både bland lärare och pedagoger i konstnärliga kunskapsområden och folk i allmänhet. Men det är inte så det funkar. Konstnärer härmar. Uppfinnare härmar. Forskare härmar. Vi gör det för att vi lär oss saker av det. Vi breddar vårt register genom att fördjupa oss i någon annans stil. Vi utvecklar vår teknik genom att försöka utföra något som någon annan kan. Vi får nya idéer genom att utforska andras. Härmning är en metod som använts av konstnärer i alla tider! Genom att härma flera olika lärare eller andra förebilder och sedan smälta samman och bearbeta våra kunskaper kan vi så småningom skapa något alldeles eget.

Härmning är alltså inget vi ska motarbeta. Tvärtom! Tillåt eleverna att fullständigt vältra sej i imitation. Uppmuntra dem att dra det till sin spets, att överdriva, att maximera, att karikera stilen/karaktären som de härmar! Det kommer leda till en massa nya, spännande infallsvinklar och idéer.

Läs också:
Ta skapandet på allvar i tidningen Förskolan
Originalitet
Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

Originalitet

I Wikipedias artikel om originalitet står att läsa:

Originalitet (lat. originalis, ursprunglig) är en egenskap av ursprunglighet, egenhet, nyskapande, urbild, urtext etc. Något är originellt om det inte kunnat utföras av någon annan, om det inte är en kopia, plagiat, bearbetning eller översättning av någon annans verk.
Begreppet används särskilt om konstverk, litterära verk och forskning, samt dylika skapelser, och i upphovsrätten i frågan om verkshöjd.

Där påpekas också att originalitet idag ses som en "konstnärlig kvalitetsmarkör", trots att konstnärer alltid har inspirerats och influerats av sina föregångare. Det kan tyckas vara en motsägelse, men som jag ser det är det stor skillnad på att inspireras/influeras och att härma. Visserligen kan man lära sej mycket av att härma. Man hittar kanske nya sätt att arbeta, nya sätt att uttrycka sej, nya sätt att röra sej, genom att försöka göra exakt likadant som någon annan. Viktigt är dock att inte fastna där - och inte heller i att härma sej själv. Många konstnärer (i den vidare bemärkelsen av ordet) som en gång var originella börjar sedan upprepa sej så att det ena verket liknar det andra intill förväxling. Då kan man kanske behöva härma någon annan för att bryta sitt eget skaparmönster. Sedan måste man bearbeta det man lärt sej, lägga det till det man redan visste, röra om, mala ner och - som vi brukar säga i dansvärlden - göra det till något eget. Först då tror jag att man kan skapa något nytt, något originellt.

Men varför är då originalitet viktigt? Mitt enkla svar är: för att det är intressant. De flesta dansföreställningar jag ser tråkar ut mej, trots att de egentligen är fantastiska. Koreografin kan vara välgenomtänkt, dansarnas teknik och gestaltning oklanderlig, scenografi, ljus och ljud perfekta till stycket och ändå blir det tråkigt. Varför? Jo, för att jag tycker mej ha sett det förut. Först när jag konfronteras med något som är nytt vaknar mitt intresse. När jag inte på en gång upptäcker referenserna, influenserna och inspirationskällorna, när jag inte kan placera in dansen in en specifik tradition redan vid första anblicken, då sätts mitt maskineri igång. Då blir jag stimulerad och inspirerad, nyfiken och engagerad. Och det gäller uppenbarligen inte bara mej. Originalitet är ju, som sagt, en allmänt vedertagen konstnärlig kvalitetsmarkör. Därför förvånar det mej att det inte nämns en enda gång i någon av ämnesplanerna för gymnasieskolans fyra dansämnen.* I det gamla gymnasiets enda ämnesbeskrivning av dans sägs att "dansens kärna är utveckling av ett personligt rörelsespråk kombinerat med insikt i och förståelse av dansens traditioner." Det där med personligt rörelsespråk har nu försvunnit helt och hela kärnan verkar numera vara förståelsen av dansens traditioner. Eleverna ska lära sej metoder för skapande snarare än att utforska sina idéer, de ska lära sej formspråk snarare än att experimentera med uttryck och de ska analysera snarare än att tolka.

Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Jag tycker den gamla ämnesbeskrivningens formulering stämmer bra. En kombination av tradition och utveckling har alltid varit konstens kärna. Med de nya ämnesplanerna riskerar vi att skapa dansdockor istället för att utveckla konstnärer.

*Dansgestaltning, Dansorientering, Dansteknik och Dansteori. Varför det finns mer än ett dansämne är en fråga i sej, som jag kanske skriver om en annan gång.


Läs också:
Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?
Korrigeringar
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla