Anatomi för dansare

Anatomi kom in i min dansutbildning ganska sent. Varken på gymnasiet eller den ettåriga förberedande utbildning jag gick därefter hade vi någon undervisning i det. På lärarutbildningen hade vi lite grann, men det var egentligen först efter lärarutbildningen, när jag gick Simonson Technique Teacher Training, som jag tog till mej några anatomikunskaper på allvar. Nu framstår det som obegripligt att jag klarade mej utan så länge (å andra sidan klarade jag mej väl inte precis, vilket framgår av mina inlägg med etiketten överträning) och jag är väldigt glad att anatomi inkluderas i ämnet Dansteknik sedan den senaste gymnasiereformen 2011.

Jag vill drista mej till att säga att alla dansare behöver kunskap i anatomi. Anatomikunskaperna gör kroppen begriplig. I alla fall har det varit så för mej. Från att ha framstått som ganska mystisk och oberäknelig har min kropp, i takt med ökade anatomikunskaper, blivit alltmer översiktlig, förutsägbar och hanterbar. Jag tror faktiskt också att anatomistudierna bidragit till att jag alltmer upplever min kropp som en del av mej själv. Tack vare de bilder jag sett, de förklaringar jag läst och allt jag har testat med kroppen kan jag visualisera mitt skelett, känna vilken muskel som gör det huvudsakliga jobbet och uppleva mina rörelser tydligare än tidigare. Det gör att jag både kan undvika riskmoment och i förlängningen skador och träna och dansa mer effektivt.

För att undervisning i anatomi ska kännas relevant för dansare bör den vara praktisk, påtaglig och direkt kopplad till dansträningen. Det viktigaste är att få överblick över rörelseapparaten och förstå grundprinciperna för hur olika kroppsdelar utför olika rörelser i dansen. Sedan kan det bli mer och mer nördigt för den som vill fördjupa sej ytterligare. När jag undervisar i anatomi fokuserar jag främst på att utforska kroppen med kroppen. Eleverna får känna med händerna på sej själva och varandra samt testa olika rörelser med medvetenheten riktad till en led eller muskel. Detta kombineras med att titta på bilder av skelett, muskler och andra vävnader. Det blir som att rita upp nya kartor över kroppen inne i huvudet. De flesta elever upplever det som intressant och meningsskapande.

Anatomi behöver inte vara torrt och teoretiskt. Tvärtom. För den läsare som vill börja sätta sej in i dansrelaterad anatomi är ett förslag att börja på den här bloggen, under etiketten anatomi.

Danssalsetikett ställer krav - också på undervisaren

De flesta som undervisar i dans ställer höga krav på att eleverna ska komma i tid. Det är helt rimligt. Att komma för sent är respektlöst mot såväl undervisaren som de andra deltagarna, sej själv och sin danspraktik. Däremot är många dansundervisare mycket mindre noggranna med att avsluta i tid, vilket inte är lika rimligt.

Undervisare som drar över tiden ställer till problem på flera plan. Först och främst är det oförskämt mot eleverna. Genom att inte avsluta i tid visar undervisaren att hens tid är viktigare än elevernas. Ja, jag vet, om vi bara dansar kombinationen en gång till kommer de sätta den. Om vi bara tar ett par extra minuter hinner vi gå igenom det här roliga steget också. Men i ärlighetens namn, för vems skull? Tigger hela gruppen om att ni ska håla på en stund till? För all del, kör på - men har du så mycket som en enda som sneglar försiktigt på klockan, avsluta bums. Bli inte irriterad av att hen sneglar. Kanske har hen ett liv utanför dansen. Kanske ska hen på dejt, kanske måste hen hämta ett småsyskon, kanske riskerar hen att missa sista bussen hem, kanske blir hens föräldrar arga om hen kommer hem sent. Utsätt inte din elev för att välja mellan dansen och det som väntar efter! Om hen går missar hen allt det ni gör de där extra 5-10 minuterna varje gång. Kanske missar hen två timmars undervisning per termin på det sättet + den sociala samvaron i omklädningsrummet efteråt.

Dessutom är du inte bara oförskämd själv, när du fortsätter efter utsatt sluttid, du tvingar också eleven att vara det. Att komma till lektionen efter att den börjat bryter mot danssalsetiketten, att lämna den innan den är slut likaså. Lektionen är slut när undervisaren säger att den är det. Den elev som måste gå innan undervisaren har avslutat förolämpar alltså undervisaren, resten av gruppen och sin danspraktik - och det är inte ens elevens fel.

Håll på etiketten! Kom i tid, börja i tid, avsluta i tid. High five på det.

En förklaring av begreppet killgissning

Det här inlägget handlar varken om dans eller undervisning, men det berör det tredje benet för den här bloggen: genus/normkritik/feminism. Häromdagen berättade jag en anekdot, som jag beskrev som ett typexempel på killgissning. En av åhörarna, som inte hade hört ordet killgissning förut, tog illa vid sej och det fortsatta samtalet kom att handla om generaliseringar, sociala koder och genusskapande.

En definition av begreppet killgissning skulle kunna vara att låta som om en vet vad en pratar om trots att en egentligen bara chansar. Här följer ett förslag på varför det är ett maskulint kodat beteende:

En väsentlig del av mänsklig aktivitet och mellanmänskliga relationer går ut på eller bidrar till att skapa genus.* Människor fortsätter att skapa sitt genus under hela livet. Varje människa skapar sitt eget genus, men eftersom det måste ske i relation till andra för att det ska vara någon poäng med det kan ingen skapa genus helt fritt. Precis som det finns sociala koder för annat, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem i en matsal eller vilka kläder som bärs vid formella middagar, finns det mängder av sociala koder för genusskapande och genusuttryck. Faktum är att genuskoderna ofta är sammanvävda med andra sociala koder, till exempel hur människor hälsar på varandra, vem som sätter sej bredvid vem och vilka kläder som bärs i ett eller annat sammanhang. Det finns få saker människor gör, som inte på något sätt uttrycker genus. För att tydliggöra att det inte handlar om medfödd manlighet eller kvinnlighet brukar beteenden, utseenden och handlingar, som uttrycker maskulinitet respektive femininitet benämnas som maskulint respektive feminint kodade. Vad som uppfattas som maskulint och feminint skiljer sej mellan olika tider, samhällsklasser, åldersgrupper, etniska grupper och andra kulturella gemenskaper. Det är med andra ord en komplex historia, det här med genus. Ändå vet i princip alla hur de ska göra för att uttrycka maskulinitet eller femininitet i sina sammanhang. Den som "gör fel", det vill säga går utanför normen, straffas vanligen genom att på något sätt uteslutas ur gemenskapen. Även fysiskt våld eller trakasserier är vanligt förekommande.

En viktig maskulinitetsmarkör är prestation. Detta verkar vara genomgående i olika samhällen, tidsepoker och grupper. En riktig man ska helst prestera på alla områden - utom de som uppfattas som genomfeminina.** Olika områden kan vara viktiga i olika grupper, men generellt kan sämre prestation på ett område (till exempel idrott) kompenseras med högre prestation på ett annat (till exempel entreprenörskap). Att vara bäst (i princip oavsett på vad) ger hursomhelst maskulinitetspoäng. Allting blir en tävling. En man som inte är bäst, men som ändå vill fortsätta vara med och tävla, kan välja strategin att låtsas vara/kunna/veta bäst. Den som visar svaghet (som är feminint kodat) har redan förlorat. Det är detta som leder fram till killgissningen. Den man som medger att han inte vet visar svaghet och förlorar maskulinitet. Bättre då att påskina inför sej själv och andra att han faktiskt vet. När det visar sej att han hade fel kan han alltid skylla på någonting utanför sej själv. Killgissningen är med andra ord en nödvändig konsekvens av hur maskulinitet skapas, uttrycks och erkänns i Sverige idag (och en del andra platser i en del andra tider). Killgissningen i sej skapar och uttrycker maskulinitet.

Varför har det då kommit så mycket kritik från feministiskt håll mot uttrycket ...like a girl (att göra något som en tjej), om det samtidigt är okej att använda kill- och man- som prefix på än det ena, än det andra? Kortfattat kan sägas att tjej och andra femininiserande ord, som kvinna, kärring, tant med flera, under lång tid har använts och fortfarande används för att markera svaghet och inkompetens. Det är inte ovanligt att det används om en man, för att förminska honom. Han kastar som en tjej (ett kraftlöst kast underifrån), kör bil som en kärring (långsamt, räddhågset och förvirrat), går och lägger sej tidigt som en tant (står inte pall ens för att hålla sej vaken) och så vidare. Detta är uttryck för misogyni, alltså förakt för kvinnor och femininitet, som resulterar i hat och våld mot många, många individer och stora grupper av människor (ciskvinnor, transkvinnor, icke-binära transpersoner, transmän, homosexuella män med flera). Begrepp som killgissning och andra med maskulint prefix uttrycker inget sådant förakt mot underordnade grupper, utan beskriver (förvisso en aning sarkastiskt) maskulint kodade beteenden som används för att markera överordning.

Än en gång vill jag påpeka att maskulint och feminint kodade beteenden inte nödvändigtvis är kopplade till biologi eller identitet. En kille kan kasta tjejkast och en tjej kan killgissa. Det relevanta är att killgissningen är ett sätt att överskatta sitt kunnande och därigenom överordna sej andra. En gissning som inleds med: "Jag tror att det kanske skulle kunna vara så att..." är ingen killgissning. En gissning som låter som ett välgrundat och övertygat faktum uppfyller däremot kriterierna för benämningen.

--------------------

*Begreppen genus och kön har tidigare skilts åt, men har med tiden kommit att användas alltmer synonymt. Personligen anser jag att fenomenen är så sammanlänkade att det är irrelevant, om det ens är möjligt, att skilja dem åt. Därför väljer jag att genomgående använda begreppet genus i den här texten.

**Ett intressant fenomen är dock att i en tid och ett samhälle som Sverige idag, där jämställdhet och uppluckring av förlegade könsroller eftersträvas, hyllas cismäns prestation även på tidigare feminint kodade områden. En cisman kan alltså just nu - åtminstone om han identifieras med en socialt och politiskt medveten medelklass - förstärka sin maskulinitet genom att bli jättebra på att till exempel fläta hår eller ta hand om små barn.