Trygghetsarbete i ungdomsgrupper

Jag fick ett mejl med frågor om bland annat att hantera tonåringar med negativ attityd. Även om de dansar i frivillig verksamhet kan det hända att de beter sig som om de var tvingade att vara där och/eller som om de vet bättre än undervisaren. Det kan vara svårt att vinna deras förtroende och få dem att delta helhjärtat i undervisningen.

Den här typen av problem upplever jag är vanligast i åldrarna 13-15 år, men kan naturligtvis förekomma i alla åldersgrupper. Ofta handlar det om att eleverna är på mognadsnivå 3. Jag minns inte exakt varifrån beskrivningen av mognadsnivåerna kommer, men den fanns med i någon litteratur vi hade under lärarutbildningen och är väldigt hjälpsam för att förstå mina elevers faser och beteenden, tycker jag. Mognadsnivåerna är fyra till antalet och helt oberoende av elevernas ålder:

1. Kan inte och vill inte. Eleverna har ingen direkt uppfattning om vad dans är eller vad de ska förvänta sig av undervisningen. "Vill inte" behöver inte innebära aktiv motvilja, utan kan också vara att de ännu inte vet om de gillar dans eller inte. I frivillig verksamhet kan det vara så att den här nivån redan är passerad när kursen börjar, men det är inte säkert. På den här nivån behöver undervisaren styra över både lektionens innehåll och dess organisering.
2. Kan inte men vill. Att nå till nivå 2 går vanligen snabbt. Redan andra lektionen bör eleverna vara här (annars kommer de antagligen inte tillbaka). De har upptäckt att de tycker dans är kul, men de kan ännu ingenting (eller mycket lite). På den här nivån behöver undervisaren träna eleverna, det vill säga lära dem steg, rörelser eller annat som ingår i genren.
3. Kan men vill inte. Efter en period kommer den besvärliga nivå 3. Eleverna har lärt sig mycket och kurvan börjar plana ut. De gör inte så stora framsteg längre. Dans känns inte längre nytt och spännande. Kanske upplever de att de har lärt sig allt som finns att lära. Många slutar på den här nivån, men många stannar också kvar och uppvisar då ofta den typ av beteenden, som beskrivs ovan. Med himlande ögon och djupa suckar deltar de lite halvhjärtat i lektionen. Jag själv, har jag insett i efterhand, var på mognadsnivå 3 under hela min lärarutbildning. Då förstod jag det inte, men nu kan jag säga att det var därför jag var arg hela tiden och inte tyckte att mina lärare hade någonting alls att lära mig.
4. Kan och vill. För den som kämpar sig igenom nivå 3 kommer belöningen på nivå 4. För undervisaren är det också en härlig, men utmanande, nivå. Eleverna sköter sig i stort sett själva och det undervisaren behöver göra är att delegera ansvar, till exempel uppmuntra eleverna att öva själva istället för att undervisaren ska gå igenom materialet tusen gånger.

Så vad kan undervisaren då göra, när eleverna är på mognadsnivå 3? Att försöka överbevisa eleverna och visa att de har fel om de tror att de vet bättre än du kommer bara leda till att du blir utmattad. Släpp det. Att arbeta med den här mognadsnivån är utmattande nog ändå. Det som är bra är att eleverna oftast är tillräckligt gamla för att det ska gå att resonera med dem. Ännu en gång föreslår jag att du pratar med dina elever! Be dem om råd. Utan att peka ut någon särskild, berätta att du har noterat de här problemen i gruppen. Fråga vad de behöver från dig, från varandra och från lektionen, för att kunna uppskatta den. Berätta om mognadsnivåerna och att om de upplever att de inte kommer någonstans, att de är uttråkade och att du inte kan lära dem någonting, så är de troligen på mognadsnivå 3 och om de håller ut och tar sig igenom den jobbiga fasen når de oundvikligen till nivå 4, där allt kommer kännas roligare igen, eftersom de kommer uppleva stor rörelsefrihet på den nivån.

Jag undervisade en gång en grupp 13-16-åringar, som hade allvarliga nivå 3-problem. Efter att ha försökt med alla pedagogiska tricks jag kunde komma på gav jag upp, samlade dem i början av en lektion och frågade dem vad jag skulle göra. Jag var väldigt ärlig mot dem och berättade att jag hade provat allt jag kunde komma på och att de verkade missnöjda med allt. De svarade att de vill skriva var sitt brev till mig, där de skulle berätta om sina behov. Så jag lät dem göra det. Vi ägnade kanske en halv lektion åt brevskrivandet. Det var helt klart värt det. I deras brev fick jag veta att de ville göra mer lekfulla och tokiga saker, leka lekar och lära känna varandra - vilket var raka motsatsen mot vad jag hade trott! Jag trodde att de tyckte mina övningar var barnsliga och dumma, men jag hade fel. Det här löste inte alla problem, men det hjälpte oss definitivt att ha en mer öppen och ärlig dialog och efter samtalet och brevskrivandet deltog de mer aktivt än tidigare.

En generell regel till: tonåringar ÄLSKAR att bli tilltalade som om de vore vuxna. Jag upplever att det är det mest effektiva sättet att vinna ungdomars förtroende. Visa att du tar dem på allvar, så kommer de också ta dig på allvar.

Trygghetsarbete i barndansgrupper

Jag fick ett mejl med frågor, bland annat om hur undervisare kan skapa trygghet för barngrupper med 4-6-åringar. En del barn vill inte vara med på dansen, om de inte får ha med sig en förälder, och andra gömmer sig i ett hörn och vill inte vara med. Här är några förslag från mig:

För det första: var snäll. Använd rösten och kroppsspråket för att visa att du är en snäll person och att du kommer att ta hand om dem. Prata med lugn röst. Skrik inte. Gasta inte. Ropa inte. Många vuxna verkar tro att de måste vara superenergiska och käcka med små barn, men min erfarenhet säger mig att de flesta barn blir mycket mer bekväma, om jag är lågmäld.

För det andra: ge dem den tid de behöver. I en grupp hade jag en femåring, som vägrade låta sin pappa lämna salen. I vanliga fall låter jag inte föräldrarna vara med, eftersom barnen ofta blir distraherade av dem och många barn känner sig obekväma med att vuxna sitter och tittar på dem (precis som vuxna blir obekväma när främlingar sitter och tittar på när de dansar). Turligt nog var det inte ett problem i just den här gruppen. Ingen av de andra barnen brydde sig om det här barnets pappa. Han satt vid väggen och barnet satt bredvid honom. Jag bjöd alltid in barnet att ansluta sig, när vi samlades i ringen, men hen bara skakade på huvudet. Jag försökte inte övertala hen, utan fortsatte bara att bjuda in varje gång vi samlades i ringen. Barnet och pappan kom varje vecka. Efter några veckor intog barnet en ny plats. Pappan satt som vanligt vid väggen, men barnet satt på golvet en liten bit framför honom. Hen ville dock fortfarande inte ansluta sig till ringen. Varje vecka flyttade hen lite närmare och efter kanske två tredjedelar av terminen satt hen till slut med oss andra i ringen. Hen verkade aldrig missnöjd, hen behövde bara mycket tid att bli tillräckligt trygg för att sitta med i ringen. I slutet av terminen deltog hen i alla övningar och dansade lika mycket som alla andra.

Jag har också haft en fyraåring, som satt på golvet en hel termin. Hen satt med i ringen, men hen dansade aldrig. Hen bara satt på golvet, mitt i allt, och tittade på de andra som dansade omkring hen. Flera gånger pratade jag med hens föräldrar, för att ta reda på om de visste om deras barn tyckte om att gå på dansen. De berättade att hen älskade det och ville komma varje vecka, om det var okej för mig och det var det ju såklart. Hen var helt nöjd med att bara sitta. När vi gjorde övningar där barnen gjorde någonting en och en, som att improvisera solo eller leda de andra, brukade jag erbjuda det här barnet att göra det tillsammans med mig. Efter ungefär halva terminen accepterade hen det erbjudandet. Till exempel brukade jag låta barnen spela trumma för att få de andra att dansa och då spelade hen och jag tillsammans.

Som en generell regel skulle jag säga att närhelst ett "problem" uppstår, prata först med eleven eller eleverna det gäller, sedan med deras föräldrar, sedan med dina kollegor (om du har några), sedan med din arbetsgivare. Barnen vet vanligen vad de behöver, om de bara blir tillfrågade, och föräldrarna brukar i alla fall veta om deras barn gillar dansen eller inte.

Skapande för skapandets skull

De senaste dagarna har jag pratat med flera personer om att skapa för skapandets skull. Det handlar om att framställa någonting varje dag, inte för att det ska visas upp för någon eller användas i något sammanhang, utan för att skapandet i sig på något sätt förhöjer ens livskvalitet.

Det är något särskilt med att skapa varje dag. Jag kommer in i en rutin och är kvar i min konstnärliga process hela tiden. Startsträckan blir kortare och kortare. Prestationsångesten släpper taget: skulle det bli "dåligt" idag har jag en ny chans imorgon. Att vara i rörelse, bokstavligt och bildligt, leder till att nya idéer kläcks. Plötsligt bara ploppar någonting upp, som triggar min entusiasm och känns värt att bygga vidare på.

How do you live creatively? How do you create freely?
Klistermärke från musikfestivalen STFU 2014.

Min rekommendation idag är: bestäm dig för att skapa någonting varje dag. Börja med att sätta ramarna, att skapa en rutin för dig själv, gör det till en daglig ritual. Gör det. Lägg märke till vad som händer.

Om att filma på dansklass - och varför du bör låta bli

Film är ett jättebra medium för att dokumentera och spara dans. Många filmar därför på dansklasser, både dem de själva undervisar på och dem där de deltar som elever. Att filma kan dock skapa en otrygg miljö för andra deltagare. På Waileth & Bardons lektioner och workshops råder film- och fotoförbud. Jag ska förklara varför.

Det finns många anledningar till att personer inte vill bli filmade. För det första blir många mer självmedvetna, när kameran är igång, vilket kan hindra dem från att koncentrera sig på sin dansupplevelse och sin lärprocess. Att filmen kommer sparas och kan ses flera gånger, till skillnad från lektionen som händer i stunden och sedan är förbi, kan ge prestationsångest, vilket försvårar lärandet. En film kan dessutom snabbt och lätt laddas upp på internet och ses av personer, som själva inte deltagit i lektionen. Även om den som filmar säger att så inte kommer ske är det inte säkert att alla vågar lita på det. Det är också lätt att lova och sedan ändå göra det, eftersom det kanske inte verkar så farligt. Dock kan det faktiskt verkligen vara farligt! Någon kanske inte får dansa för sina föräldrar, sin partner eller någon annan. Personen kan riskera att utsättas för fysiskt eller psykiskt våld i sin/a nära relation/er, om det kommer ut att hen dansar. Andra kan riskera att utsättas för trakasserier från skol- eller arbetskamrater eller andra kringvarande, som på något sätt anser att personen inte har rätt att utöva vilken aktivitet hen vill. Någon kanske lever med skyddad identitet, utan att du vet om det, och löper risk att bli "hittad" av den eller dem hen tvingas gömma sig för. I värsta fall löper dessa personer risk att bli dödade.

Någon kanske skolkar från skolan eller jobbet, för att kunna delta i danskursen, och kan bli avskedad eller drabbas av andra sanktioner. Någon annan kanske bara inte vill finnas på internet av principskäl eller för att det känns obehagligt av någon annan anledning. Det kan till och med vara sådana ofarliga saker som att ha en dålig hårdag eller ett par fula brallor för att alla andra var i tvätten, som gör att det känns obekvämt. Alla dessa anledningar bör respekteras och ingen borde behöva förklara varför hen inte vill bli filmad.

Om du ändå vill filma bör du tänka på följande:

1. Om det inte är din lektion: FRÅGA undervisaren om det är okej att du filmar. Respektera ett nej. Du kanske är på en rolig fritidsaktivitet, men undervisaren är på sitt jobb. Vill du bli filmad, när du arbetar? En del kanske inte har något emot det, andra kanske tycker det är otänkbart. Om det är övningar eller kombinationer, som undervisaren har skapat, som du vill filma är det dessutom upphovsrättsskyddad material, som tillhör undervisaren. Skaparen av materialet har inte bara etisk utan även laglig rätt att säga nej till att du filmar.
2. Om det är din lektion: gör tydligt i förväg att lektionen kommer att filmas, så att deltagare kan ta ställning till om de vill vara med eller inte. Om du inte har annonserat i förväg att du (eller någon annan) kommer filma, FRÅGA deltagarna och var noga med att få samtycke från var och en, innan du startar kameran. Ställ en separat fråga om det är okej att lägga ut det filmade materialet på internet och var noga med att få samtycke från var och en även om det.

När min självbild fick sig en törn

Året lider mot sitt slut. Med det nya årets början sätter också alla antagningsprov till olika dansutbildningar igång. Det är länge sedan jag sökte någon, men jag minns hur det var. Första omgången gav mig oplanerad och oönskad självinsikt. Då gick jag sista året på gymnasiet och var fast besluten om att jag skulle arbeta med dans i framtiden. Jag var dessutom ganska säker på att jag enkelt och smidigt skulle glida in på vilken utbildning jag ville. Hur kunde jag vara så säker på det? Jo, jag bodde i en relativt liten stad, där det inte fanns någon eftergymnasial dansutbildning och inga professionella dansare heller, bortsett från de som arbetade med att undervisa. Det fanns helt enkelt väldigt få att jämföra sig med. När jag gick i trean var det jag och tre till i min klass, som ville söka vidare. Eftersom vi var de mest dedicerade var vi också de som ansträngde sig mest och utvecklade en relativt bra teknik. Vi var helt enkelt kanske de bästa dansarna istan. Därmed var min självbild den att jag var jättebra.

Så kom jag till min första audition. Det var flera hundra sökande till ett tjugotal platser - och alla var skitbra. Jag blev förbluffad. Var hade alla de här dansarna hållit hus och blivit så där duktiga? Inte i min hemstad i alla fall. Jag åkte ut redan i första gallringen och grät en timme i sträck i bilen hem. Min pappa, som körde, var klok nog att hålla tyst och låta mig gråta.

Sedan dess har jag prövat in på ganska många utbildningar. På de flesta har jag inte kommit in, men på några har jag lyckats och nu sitter jag här med en lärarexamen i dans och en egen dansverksamhet och allt. Jag har fått stipendier och residens och världens bästa vänkollega. Med det vill jag säga att det kan gå bra, om en inte ger upp vid första misslyckandet. Till mina elever, som ska göra audition, säger jag alltid att de ska vara beredda på att alla som kommer dit är jätteduktiga. En ska göra sitt bästa och känner en efteråt att en gjorde sitt bästa, då har en lyckats även om en inte kommer in. Det kan låta präktigt och förminskande, men det är inte min intention. Jag menar det verkligen. En kan aldrig göra mer än sitt bästa och om juryn ändå gillade någon annan mer så är det så.

Antagningsprov innebär nervositet, spänning, utmaning, glädje och besvikelse. Var beredd på att vara trött efteråt!

Sju saker jag lärt mig av min skolas konkurs

I oktober gick skolan, där jag arbetar, i konkurs. Efter en tid av stor ovisshet stänger skolan 7 december. Under den tiden har jag fått veta en del saker som jag inte visste innan, nämligen:

1. När en skola går i konkurs lämnas driften fram till stängningsdatum över till en jurist. Juristen kallas konkursförvaltare eller konkursbo.
2. Konkursförvaltaren måste ansöka om tillstånd från Skolinspektionen, för att driva skolan vidare tills det finns en ny ägare eller tills skolan stängs.
3. Vid konkurs blir hela personalen uppsagd. Beroende på hur länge en har arbetat har en olika lång uppsägningstid, 1-6 månader. De som arbetat länge har förtur vid återanställning, det vill säga om en ny ägare tar över och behöver anställa lärare för skolans fortsatta verksamhet. De som arbetat kortare har inte förtur, utan söker tjänster på samma villkor som vem som helst.
4. En privatskola kan få tillstånd av en kommun att bedriva frivillig kulturskola. Detta tillstånd kan dras in med omedelbar verkan vid konkurs (eventuellt också av andra anledningar).
5. När skolan väl har stängt får ingen, varken elever eller personal, komma in i lokalerna.
6. En måste själv hålla koll på att ens arbetsgivare har betalat ens pensionsförsäkring och att summan som betalats baseras på rätt lön. Om pension inte har betalats måste arbetstagaren anmäla detta. En fordran läggs då på konkursboet. Om konkursboet inte kan betala den pensionsavgift som saknas finns fonder som täcker. Gå in på collectum.se för att kolla om din pensionsavgift har betalats!
7. När en skola går i konkurs finns en statlig lönegaranti, som innebär att Länsstyrelsen betalar ut lön till alla lärare under deras uppsägningstid. Under den tiden har de uppsagda lärarna också arbetsplikt, om konkursboet skulle behöva dem. Om någon får ett nytt jobb under uppsägningstiden betalas inte lönegarantin ut.

Obekväma balettskor

Jag fick den här frågan:

"Hej! Jag har börjat dansa nybörjarbalett som vuxen (40 +) och går i en grupp där det är helt ok för läraren att man dansar i strumpor, vilket de flesta också gör. Jag har köpt och ibland försökt använda balettskor (mjuka, tvådelade i tyg) men mitt problem är att jag tycker jag blir ännu vingligare med dem än utan?! Det faktum att det är nån slags extra stoppning mellan mig och golvet gör att jag får ännu sämre balans, så har nu mer eller mindre slutat ha dem. Har försökt googla om det "ska vara så", men hittar inte att nån annan skulle ha detta problem. Hjälp - är det fel på mig, mina tossor eller är det bara en vanesak?"

Du är inte ensam om att tycka det är obekvämt eller svårt att hålla balansen i balettskor. Faktum är att jag har hört många nybörjare säga samma sak. Själv var jag tvungen att använda balettskor från början, så jag minns inte hur det var. Nu tycker jag inte alls om att dansa i strumpor, eftersom jag upplever det som instabilt och halt och som om strumporna ofta "stannar kvar" när jag vänder runt på trampdynan i piruetter och vändningar. Jag upplever att skorna, trots att de verkar så mjuka, ger mig ett stöd, som jag aldrig kan få i strumpor. Dessutom får fötterna jobba lite hårdare för att pointa, vilket gör att de blir starkare. Hel sula ger ännu mer motstånd. Förr användes ännu hårdare skor än idag och en del använder så kallade demi-pointe-skor eller utslitna tåskor att träna teknik (detta är dock inte aktuellt för nybörjare).

I motsats till det finns de som förespråkar att träna teknik utan skor. Till dem hör fysioterapeuten Lisa Howell, som jag har stort förtroende för. Hon menar att skorna hjälper till att dölja tekniska missar som krökta tår och liknande. I strumpor kan både eleven själv och undervisaren lättare se att eleven arbetar korrekt.

Jag brukar dock rekommendera mina elever att använda skor. Det handlar både om teknik, estetik och känsla. För mig har det alltid betydelse vilken sorts kläder och skor jag har i relation till den genre jag tränar.

För att svara på dina frågor: är det fel på dig? Nej, det har jag mycket svårt att tänka mig. Är det fel på dina skor? Nej, förmodligen inte. Däremot är det kanske inte rätt skor för dig. Det finns mängder av olika modeller på balettskor och var och en måste testa sig fram för att hitta de bästa för just dem själva. I välsorterade dansbutiker brukar personalen kunna ge bra råd om vilka skor som brukar passa din typ av fötter. Är det en vanesak? Ja, förmodligen, åtminstone delvis. Det går att jämföra med exempelvis så kallade barfotaskor, som många upplever att det tar ett tag att vänja sig vid, men som sedan är förträffliga. Allt nytt är ovant. Dock är det som sagt viktigt att hitta ett par skor som passar just dina fötter.

För att läsa mer om balettskor, klicka på etiketten kläder och skor.

Lycka till!

Musik som ingen orkar lyssna på - en trend som håller i sej

Dans & politik i början av ett århundrade heter en workshop som ingår i Waileth & Bardons utbud. Workshopen jämför 1900-talets första 15 år med 2000-talets dito. En gemensam nämnare är musik som ingen orkar lyssna på. Efter tre dagar på dansfestivalen Abundance kan jag konstatera att trenden lever vidare även det sjuttonde året. Majoriteten av de föreställningar jag sett under festivalen har ackompanjerats av just nämnda musikkategori. Ärligt talat måste jag säga att det efter ett tag blir en smula ansträngande att matas med gnissel, muller, pip och brus och det känns som en befrielse, när det plötsligt dyker upp några beats och - om än inspelat - tablatrummor. Men så minns jag plötsligt: för bara sisådär sex veckor sedan var jag på Norbergfestivalen, där jag med njutning lyssnade på gnissel, muller, pip och brus i timme efter timme. Då inser jag att problemet inte är att det är inne bland dansare att använda musik som ingen orkar lyssna på, utan att de som väljer musiken (ofta dansarna/koreograferna själva) inte verkar lyssna särskilt mycket på musik som ingen orkar lyssna på. Kanske orkar de inte. Det är fullt förståeligt, men det gör att de lever i villfarelsen att muller är muller, att pip och brus är pip och brus. Ack, så de bedrar sej. Här är mitt förslag: ni som gillar att dansa till musik som ingen orkar lyssna på, börja lyssna massor på musik som ingen orkar lyssna på. Ni som inte orkar lyssna på musik som ingen orkar lyssna på, dansa hellre till musik ni gillar. Det blir roligare för både er själva och publiken.

Ta ansvar för dej själv på dansgolvet

I kontaktimprovisation sägs det ofta att var och en har ansvar för sej själv. Jag håller med om det. Tyvärr verkar alltför många tolka det som att de inte alls behöver bry sej om någon annan. Så länge de själva tycker allt känns chill kan de hålla på lite hursomhelst. Det håller jag inte med om. Att ta ansvar för sej själv handlar nämligen inte bara om att ta hand om sina egna känslor, utan också om att hålla koll på sin kropp - inklusive samtliga kroppsdelar - och sin kunskapsnivå. Att ta ansvar för sej själv inkluderar alltså att enbart dansa på sådana sätt att en kan hålla reda på var alla ens händer, fötter och andra delar är någonstans. Flaxa inte omkring i blindo. Veva inte omkring armar och ben om du inte vet riktigt var i rummet de - eller dina meddansare - är. Gör inte lyft som du inte behärskar. Låt inte din kroppstyngd falla handlöst om du inte är förhållandevis säker på att du i sista sekunden kan undvika att landa på en fot eller ett huvud som smugits dit medan du var på väg ner. Släng dej inte på någon, om du inte kan fånga dej själv om partnern missar.

Allt det här gäller förstås i alla former av improviserad socialdans. En förare har dessutom ett visst ansvar för sin/a följare. Det gäller även i kontaktimpro, när vi ger impulser och liknande. Skicka inte iväg din följare i en riktning där hen kommer krocka med eller snubbla över någon annan.

Allt det ovan nämnda är att ta ansvar för sej själv. Alla kan göra missbedömningar, råka snubbla, glida iväg, eller tappa bort sej. Olyckor händer och det är oftast ingen katastrof. Det här inläggets syfte är inte att uppmana till så stor försiktighet att det inte blir någon dans. Det jag vill säga är bara att om en håller sej vaken och tar ansvar för hela sin kropp i rummet kommer alla andra också kunna ta ansvar för sej. Tillsammans skapar vi trygghet.

Skada eller träningsvärk?

Jag fick ett mejl från Tania, som ställer frågor om den smärta hon känner ibland efter att hon har tagit dansklass. Det började med en skarp smärta i låren efter en särskilt hård klass. Tania gick till läkare och fick - något förvånande - antibiotika utskrivet. Efter två veckor kunde hon dansa som vanligt igen, men smärtan återkommer då och då, särskilt om Tania inte varit ordentligt uppvärmd när hon gör sina dansövningar. Då tar hon ibland olika typer av värktabletter. Tania är 30 år och har dansat sedan sena tonåren.

Smärta är någonting som de flesta dansare tvingas möta och bära. Vissa menar att konstant smärta ingår i dansarlivet, men den som följt den här bloggen ett tag vet att jag inte håller med. Smärta bör vara något tillfälligt och är vanligen en signal om att något inte står rätt till. Uppvärmning och nedvarvning är A och O (bokstavligen) i en hälsosam träning. Ju äldre vi blir desto viktigare blir de momenten, eftersom leder och ryggrad stelnar och rörligheten minskar naturligt. Det sker främst mellan 30 och 40. Jag har själv lagt märke till förändringar i min egen kropp sedan jag fyllde 30 för ett par år sedan.

Jag tycker att en alltid ska vara försiktig med mediciner. Antibiotika dödar bakterier och hjälper inte mot muskelsmärta, om den inte har orsakats av bakterier, vilket inte verkar troligt i det fall Tania beskriver. Jag är ingen läkare, så jag kan definitivt ha fel, men jag har aldrig hört talas om muskel- eller ledsmärta som behandlas med antibiotika. Värktabletter kan vara nödvändiga ibland, men bör inte tas i onödan. Både antibiotika och värktabletter ställer till det i magen och kan därför leda till större hälsobesvär och mer ledsmärta.

Det finns olika sorters smärta. Smärta kan bero på en skada och kräver då olika behandling beroende på vilken typ av skada det är. Om ett ben är brutet till exempel, då behövs operation och en lång viloperiod för att det ska läka. En mindre drastisk skada, som en stukad fot eller en överansträngd muskel, kräver kortare läktid, men måste ändå behandlas korrekt. Alla skador bör tas på allvar. Efter att en skada läkt är det skadade området (eller eventuellt hela kroppen beroende på hur stilla en har behövt vara under läktiden) betydligt svagare än innan. Därför behövs noggrann och försiktig styrketräning innan en kan gå tillbaka till sin vanliga dansträning. Annars är risken stor att samma ställe skadas igen.

Sedan har vi träningsvärk, som kan vara smärtsam men inte är farlig. Det känns vanligen som spänning i musklerna och ökar när muskeln aktiveras eller stretchas, till exempel när en reser sej från sittande eller går upp eller ner för trappor. När kroppen blir varm minskar vanligtvis träningsvärken. Träningsvärk är ett tecken på att kroppen inte helt har återhämtat sej från senaste träningstillfället. Den läker genom näring och vila. Det är normalt att ha träningsvärk ungefär två dagar efter träningen, men om du fortsätter ha ont efter tre eller fyra dagar vet du att du har tagit i för hårt och behöver ta det lite lugnare.

Här är några bra tips på sidor om smärta, skadehantering och hälsosam träning (samtliga på engelska):

The Ballet Blog

The Body Series

Better Movement

Långvariga skador och sjukdomar, del 2: Att komma tillbaka från en skada

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:

"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."

En gång i tiden hade jag en dansundervisare som, om någon hade skadat en fot eller ett ben, sa: "Du kan vara med och göra armarna!" Min reaktion på det såg ut ungefär så här:

Nuförtiden vet jag att hon hade rätt. Det går faktiskt att vara med delvis och det kan ha positiv effekt på ens utveckling. Kanske får jag världens mest medvetna armföring efter ett tag!

Vid mer allvarliga skador bör en dock ta hjälp och försöka få ett rehabträningsprogram. Jämför med elitidrottare, som vid skada har ett helt team av läkare, sjukgymnaster, dietister och andra, som hjälper dem att komma tillbaka. Dansare har det mycket sällan så - men vi borde ha det. Här är några saker som kan vara bra att göra när du har skadat dej:

1. Om skadan är akut, uppsök läkare, så att du kan få skadan röntgad. Det är alltid bra att utesluta att ingenting är brutet (om det finns anledning att misstänka det).
2. Ta kontakt med en sjukgymnast, som kan hjälpa dej att rehabträna. Ibland kan du bli remitterad genom din läkarkontakt på vårdcentralen. Det kan vara värt att slåss lite för det, eftersom det blir mycket billigare än att gå privat, men om det inte går, hitta en privat praktik. Ta inte första bästa, utan försök hitta någon som förstår sej på dans och träning. Det är ingen vits att gå till någon som till exempel är specialiserad på att hjälpa äldre att fungera i vardagen. Den personen kommer inte kunna tillgodose dina behov. Om det inte finns någon som är specialiserad på dans kan det åtminstone finnas någon som är expert på idrottsskador. Gör klart att du behöver långsiktig rehab med ordentlig uppföljning, inte bara ett enstaka besök.
3. Simma! Simning är en skonsam träningsform som nästan alla skador klarar av. Simningen kan både hjälpa dej att stärka kroppen och motverka träningsabstinensen. Rådgör dock med din sjukgymnast innan du sätter igång.
4. Hitta en kompetent dansundervisare (till exempel mej), som kan hjälpa dej med glappet mellan rehabträning och din vanliga dansträning. Det kan bli dyrt, men är så värt, att få hjälp med just den delen, som annars kan vara väldigt kritisk. Det är ett vanligt misstag att kasta sej direkt från rehabträning till avancerade dansklasser, som en kanske var van vid att ta innan. Jag (eller någon annan med motsvarande kompetens) kan hjälpa dej att stärka upp de delar du behöver för att klara teknik- och repertoarträning i din genre. Mycket få sjukgymnaster har den specifika kompetensen.
5. Börja ta nybörjarklasser. Påminn dej själv om att det inte finns någon prestige i att gå på avancerade klasser. Om folk mot förmodan skulle titta snett på dej för att du plötsligt börjar ta nybörjarnivå är det deras problem. På nybörjarklass kan du arbeta långsamt och noggrant med att bygga upp din teknik från grunden igen. Det kan räcka med en eller till och med en halv termin på den nivån, beroende på omfattningen av din skada. Ta hjälp av din undervisare för att veta när du är redo att gå vidare. När du känner dej klar med nybörjarnivån kan du förmodligen gå direkt till avancerad utan att passera fortsättning och mellan.
6. Var uppmärksam på hur du reagerar på träningen. Försök inte med metoder som "push through the pain" och liknande. Smärta är inte kroppens sätt att jävlas, utan ett tecken på att någonting inte står rätt till. Låt dej själv läka. Det är alldeles för många som börjar träna alldeles för tidigt efter en skada.

Läs också:

Del 1: Ta dej själv på allvar

Lyxigt att jobba med en elev i taget

Långvariga skador och sjukdomar, del 1: Ta dej själv på allvar

Jag blev taggad i det här inlägget på facebook:

"Träningsglada vänner därute, help me out? Hur hanterar ni långvariga skador/sjukdomar? Hur hanterar ni tankar om att ni missar teknikträning, tappar kondition och styrka? Och vad har ni för taktik för att veta när ni ska gå tillbaka lugnt och när ni ska hoppa träning helt? Jag har varit sjuk i en månad, tycker det kan vara nog! Men att styra det går ju ungefär lika bra som att försöka styra sina känslor..."

Långvariga skador och sjukdomar är jobbigt på många sätt. Smärta, nedsatt funktion och trötthet paras med frustrationen över att inte kunna göra det en vill (dansa) och stressen över att missa träning. Det finns många olika problem att tampas med alternativt acceptera här.

Först och främst vill jag säga att om en är sjuk så länge som en månad bör en uppsöka läkare. Det kan vara något allvarligt, till exempel körtelfeber eller hjärntumör. Jag säger inte det för att skrämmas, utan för att det faktiskt är sant. Bara genom noggrann läkarundersökning kan det uteslutas. Det kan också vara förkylning. En gång hände det mej att jag var förkyld i fyra veckor. Jag hade inte de vanliga förkylningsymptomen halsont och snor, utan bara hostade hela tiden. Efter ungefär två veckor gick jag till läkare, som gav mej diagnosen förkylning och en flaska hostmedicin. Jag skulle dock säga att det inte kan räknas som normalt att vara förkyld så länge. Om immunförsvaret inte orkar bekämpa en så vanlig infektion bör en fundera lite grann på sin livsstil. I mitt fall drabbade den här fyraveckorshostan mej direkt efter en extremt stressig och arbetstyngd termin. Det verkliga problemet var alltså överansträngning (fysisk såväl som psykisk), som yttrade sej som förkylning. Nedsatt immunförsvar kan också bero på andra saker, som dålig kosthållning, mycket stillasittande eller sjukdom. Kortfattat är alltså mitt råd: Ta reda på varför du är sjuk, så att du kan förebygga att samma sak händer igen.

Stressen över att alltid behöva prestera, som finns inbyggd i de flesta dansutbildningar kan bidra till det jag skriver om ovan. Det är lättare sagt än gjort, men ett sätt att bli frisk är att sluta oroa sej över all träning en missar medan en är sjuk. Tillåt dej själv att vara sjuk. Det är inte så att kroppen jävlas med dej. Hela du är ett och samma. Hela du är sjuk. Ta det på allvar. Jag blir ofta provocerad av den nonchalanta attityd som de flesta jag möter verkar ha gentemot förkylningar. Som om förkylning inte var en riktig sjukdom bara för att den drabbar de flesta av oss ganska ofta (en eller flera gånger per år). Därför säger jag nu: Förkylningar är allvarliga saker. I värsta fall kan de leda till att vi dör. Dessutom smittar de hej vilt, särskilt om vi är bland människor som tränar, eftersom immunförsvaret tillfälligt sänks under träning.

För att sammanfatta mina råd vid långvarig sjukdom:

1. Tillåt dej själv att vara sjuk. Ta dej själv och sjukdomen på allvar.
2. Ta reda på varför du inte blir frisk.
3. Gå till läkare och ta reda på vad det egentligen är för sjukdom.

Läs också:

Våga vila!

Terminsstart, del 3: Danssalsetikett

Bloggen Relevé your life publicerade i höstas en guide till danssalarnas etikett, som de kallar Should-be-obvious-but-apparently-is-not Dance Etiquette. Som helhet är den ganska bra, men skribenten har gjort ett par missar. Till exempel låter det på texten som om alla som dansar är tjejer och att undervisaren är den viktigaste personen i danssalen. Därför har jag gjort en egen version av etikettsreglerna:

1. VISA RESPEKT OCH FÖRVÄNTA DEJ RESPEKT

Undervisaren är där för din och alla andras skull. Du och alla andra är där för er egen skull. Vi har alla valt att lägga vår tid på det här, så att vi får möjlighet att växa och lära tillsammans. Den processen är värd största möjliga respekt. Undervisarens kompetens är viktig, men det är i samspelet mellan alla närvarande som kunskapandet sker. Visa därför både dej själv, undervisaren och dina medelever respekt, genom att lyssna, titta, visa och reflektera. Förvänta dej också samma respekt från alla andra och kom ihåg att undervisaren gör allt hen kan för att hjälpa dej att utvecklas som dansare.

Punkt 1 sammanfattar egentligen hela listan. Alla nedanstående "regler" handlar på något sätt om respekt. 

2. FOKUSERA PÅ DANSEN UNDER KLASSEN

Försök att spara det sociala till efter klassen! Känns det roligt att träffa dina danskompisar efter att ni inte setts på ett tag är det ju jättehärligt och fullt förståeligt att ni vill prata med varandra, höra hur alla mår och vad som hänt sedan sist. Dock är det inte säkert att alla kan eller vill vara delaktiga i den sociala gemenskapen. Om några ägnar sej åt sociala bitar stör det övriga, som vill fokusera på dansen. När vi går på dansklass kan vi säga att vi ingår en tyst överenskommelse om att det är dansen som står i fokus under hela den tid som är avsatt för lektionen. Före och efter kan vi prata hur mycket som helst!

3. KOM I TID

Om du kommer sent både stör du lektionen och riskerar att missa viktig information. Kommer du mycket sent missar du dessutom uppvärmningen, som är A och O för en säker och hälsosam träning. Om du ändå kommer för sent, smyg in och, om det är läge, fråga om det är ok att du hoppar in. Om det inte är läge att fråga (till exempel mitt i en genomgång), vänta på klartecken från undervisaren.

4. VAR MEDVETEN OM DITT SPACE

För att vi inte ska krocka eller på andra sätt störa varandra är det viktigt att vi organiserar oss i rummet så att alla har tillräckligt med plats. Det är något vi måste hjälpas åt med under hela lektionen. Ibland gör undervisaren en större insats och ibland en mindre. Försök ställa dej så att vi är jämnt fördelade över hela salen (om inte undervisaren har föreslagit något annat).

5. HÅLL DEJ VAKEN OCH PIGG

Bland det mest nonchalanta och otrevliga som finns är gäspningar. Visst kan de komma när vi gör vissa andningsövningar, men om de kommer för att jag är trött borde jag nog stannat hemma och vilat. För att lärmiljön ska bli så positiv och trygg som möjligt för alla närvarande är det bra att alla visar att de är pigga, närvarande och med på noterna.

6. STÄNG AV TELEFONEN

Av uppenbara skäl. Det stör om det ringer. Om du ändå måste ha telefonen på är det bra att meddela det i början av lektionen. Då slipper du irritation från alla andra om det skulle ringa.

7. UNDVIK ATT STANNA MITT PÅ GOLVET

När vi övar förflyttningar av olika slag, till exempel diagonaler eller kombinationer som rör sej över stora ytor, är det viktigt att flödet fortgår. En kan säga att det är lite som i trafiken. Om en bil plötsligt stannar uppstår krockar och trafikkaos. Samma sak i danssalen! Om du kommer av dej - och tro mej, det händer alla - se till att antingen så snabbt som möjligt flytta dej ur vägen för de andra eller försök att ändå följa med i riktningarna, även om du inte gör alla rörelserna.

8. STÄLL FRÅGOR MEN AVBRYT INTE

Om det är något som är oklart efter att undervisaren (eller någon annan) gått igenom, fråga! Du kan fråga både undervisaren och dina medelever om hjälp att reda ut svårigheterna. Känn dej inte dum för att du inte har förstått. Förmodligen beror det på att undervisaren varit otydlig och chansen är mycket stor att någon annan har samma fråga men inte vågar ställa den. Vänta med att ställa frågorna tills genomgången klar, så du inte avbryter. Kanske får du svar på din fråga utan att behöva ställa den!

9. HÅLL GOLVET SÅ RENT SOM MÖJLIGT

Gå aldrig med uteskor på dansgolvet. Ät aldrig på dansgolvet. Om du tar med vatten in i salen, se till att det är i en plast- eller metallflaska med skruvkork. Annars finns risk att vattnet välts ut. Glasflaskor kan gå sönder. Drick inget annat än vatten inne i salen; om du spiller på golvet blir det kladdiga fläckar som vi lätt fastnar på och kan göra oss illa.

10. TA MED SÅ LITE GREJER SOM MÖJLIGT IN

I bästa fall finns det hyllor inne i salen, för väskor och annat. Ju mer grejer på dansgolvet desto mindre plats för dans! Dessutom kan det vara distraherande med all röra.

Terminsstart, del 1: Till nya undervisare

Halva januari har passerat. Många tar sina första vingliga steg som cirkelledare på studieförbund eller andra undervisningsjobb. Jag reser runt i landet och håller ledarutbildningar. Tyvärr träffar jag långt, långt, långt ifrån alla som nu ska inleda sin bana i folkbildningens tecken, så här kommer mina bästa tips till dej som just ska starta din första danskurs:

• Ha tålamod med dina elever. Mycket som känns självklart när en har dansat ett tag är egentligen jättesvårt. Du kommer inte kunna lära dem allt du kan första lektionen eller ens första terminen.
• Ha tålamod med dej själv. Allt kommer med största sannolikhet inte vara perfekt första lektionen. Kanske kommer inte en enda lektion i hela ditt liv vara perfekt. Det gör inget. Det kommer vara tillräckligt bra. Ju mer erfarenhet du får desto tryggare kommer du känna dej.
• Reflektera efter varje lektion. Skriv ner lite kring vad ni har gjort, vad som gick bra, vad som inte gick så bra, några tankar kring eleverna och vad ni ska göra nästa gång. Det kommer hjälpa dej att komma ihåg och samtidigt utveckla både ditt material och din undervisning.
• Ta hjälp när du behöver. Du kan få hjälp från din chef, dina arbetskamrater, dina föräldrar, dina elever, elevernas föräldrar eller nästan vem som helst beroende på vad du behöver hjälp med. Kom bara ihåg att du inte behöver lösa alla problem på egen hand!
• Iaktta dina undervisare och lyssna på hur de förklarar. Se de klasser du tar inte bara som en chans att lära dej mer dans utan dessutom en chans att lära dej mer om undervisning!
• Be någon mer erfaren komma och titta på en av dina lektioner och ge dej respons efteråt. Det kan kännas läskigt och utlämnande, men är en väldigt bra hjälp.
• Prata mycket med dina kollegor. Ni kan få mycket stöd och hjälp av varandra. Kanske har ni samma elever i några grupper till och med. Om du är ensam på din ort kan du använda dej av danslärargrupper på facebook eller andra sociala medier. Tänk på sekretessen, när du pratar om dina elever! Du får aldrig lämna ut en enskild elev med namn när du pratar med utomstående.
• Koppla bort autopiloten. Gör ingenting på rutin, utan tänk alltid igenom vad du har för syfte med varje övning ni gör. Om du vet varför ni gör övningen kommer den bli meningsfull för både dej själv och eleverna. Du kommer också kunna förklara för eleverna och deras föräldrar, om de ifrågasätter dina val av övningar.
• Var prestigelös. Försök inte låtsas att du vet allt. Om någon elev ställer en fråga du inte kan svara på, var ärlig med att du inte vet - men försök gärna ta reda på svaret, så du kan svara vid ett senare tillfälle! På så sätt lär du också dej själv någonting.

Jag önskar dej stort lycka till i detta roliga och utmanande jobb!

Feministisk dansundervisning, del 6: Musikval

”Ni ska inte använda låtar där de rappar om bitches and hoes! Det är oss de sjunger om och vi ska aldrig acceptera att bli kallade såna saker!”

Ungefär så lät den viktigaste delen av ett mindre brandtal min före detta kollega Linnéa lite oväntat höll för våra gemensamma gymnasieelever på en lektion i hiphop. Samma sak gäller förstås för oss som undervisar. Att lyssna på texterna och välja bort de värsta, när vi plockar ut musik till våra lektioner, är ett jätteenkelt sätt att göra dansundervisningen lite mer feministisk. Att välja bort alla låtar, där kvinnor benämns med nedvärderande skällsord, lämnar ändå en massa låtar kvar att välja emellan.

Du kan förstås välja att gå längre än så. Själv använder jag enbart musik som jag kan stå för. Om en elev/förälder/kollega skulle ifrågasätta mitt musikval (och tro mej, det händer) vill jag alltid kunna motivera det (och det kan jag). Det innebär att jag inte bara väljer bort bitches and hoes-kategorin, utan också du är den ende- jag kan inte leva utan dej- jag gör vad som helst för dej- och du gör mej till en riktig kvinna/man-kategorierna. Det handlar såklart delvis om mina personliga preferenser och det gör att urvalet låtar kraftigt krymper, men det är också en feministisk strategi, som gör att det är värt det. Väldigt, väldigt många av de låtar, som vi hör mest, hamnar i någon av de ovan nämnda kategorierna. Att leta upp andra låtar gör att både jag och eleverna upptäcker nya låtar och artister och därigenom breddar vår musikkännedom. Eleverna uppskattar det inte alltid till en början (särskilt inte tonåringar), men när de har hört låtarna några gånger kan de ibland erkänna att de faktiskt är bra.

Den som vill gå ännu längre kan välja att lyfta fram artister/band/producenter som är kvinnor eller transpersoner. Musikbranschen är en manlig värld och även om det är lätt att hitta kvinnor som sjunger är det väldigt ofta män som gör resten. Att anstränga sej för att jämna ut könsskillnaderna på sina lektioner på det sättet kräver tid och energi, men det kan definitivt vara värt det. Det finns en massa bra musik, som på grund av de rådande strukturerna ligger gömd i små bakfickor på internet. Sätt igång och leta! Det är förstås olika lätt i olika genrer. Om du exempelvis undervisar balett kan det vara ganska svårt att hitta kvinnliga kompositörer – men det är förstås ingen anledning att inte försöka!

Alltså, en väldigt lätt åtgärd för att jämställa din danssal lite mer är att välja musik medvetet. Sammanfattningsvis:

1. Ingen ansträngning alls: välj bort låtar där kvinnor benämns med nedsättande begrepp.
2. Lite mer ansträngning: välj bort låtar som reducerar kvinnor (eller män) till något slags bihang till en partner eller som förstärker könsstereotyper.
3. Ganska svårt men inte omöjligt: leta upp musik som skapas av uteslutande (eller mestadels) kvinnor.

PS. Den som har tips på bra musik som producerats helt utan manlig inblandning (alla genrer) får gärna skriva en kommentar!

PPS. Andra får också gärna skriva kommentarer. :)

Feministisk dansundervisning, del 2: Värdera inte elevernas utseende

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

Jag har som princip att aldrig kommentera mina elevers utseende, inklusive deras kläder. Det finns två huvudsakliga orsaker till det:

1. Hur eleverna ser ut är oftast irrelevant för undervisningen.
2. Särskilt tjejer får tidigt lära sej att det är för sitt utseende de kan få mest bekräftelse.* Utseendet blir alltså väldigt viktigt, för att få uppmärksamhet och status. Jag vill inte förstärka den snedvridningen.

Det finns tillfällen då jag väljer att frångå min princip. Ibland kan det vara nödvändigt att kommentera en elevs utseende, för att hen ska veta att hen inte är osynlig för mej. Det gäller främst när någon har gjort en stor förändring, till exempel gjort en radikal klippning eller färgning av håret. Det går dock utmärkt att kommentera, utan att värdera. Istället för att säga att den nya frisyren/färgen är snygg/ful säger jag saker som: ”Å, ny hårfärg!” eller ”Vad kort hår du har!”

Det händer också att elever specifikt visar mej någonting, till exempel att de har ett nytt klädesplagg, smycke eller liknande. Då försöker jag också att bekräfta det utan att värdera dess utseende, till exempel: ”Är den [nya tröjan] skön?” eller ”Hur känns det att ha det [armbandet] på sej?”

När jag ser att en elev har ansträngt sej att klä sej för en viss genre, till exempel balett, kan det hända att jag säger: ”Vad balettig du ser ut idag!” eller något liknande.

Ytterligare tillfällen när jag frångår principen är när det faktiskt är relevant för undervisningen. Det händer ganska sällan, men kan vara exempelvis om vi jobbar med counter-balance, då längd och vikt påverkar hur mycket vi måste luta oss mot eller från varandra. Det kan också handla om att eleverna ska få större förståelse för sin egen kropp, proportioner, funktioner, rörlighet, styrka också vidare. Då är det också viktigt att inte värdera, utan att enbart konstatera fakta, det vill säga att inte säga: ”Du har sådana fantastiska långa ben” utan nöja sej med: ”Du har långa ben.” Att inte säga: ”Du har sådan underbar pointe” utan torrt: ”Du har rörliga fötter.” Och så vidare. Då är det nämligen också lättare att lika okomplicerat konstatera de förhållanden som kanske inte anses lika ideala i dansvärlden.

Så vad gör jag istället, för att bekräfta eleverna? Jo, jag koncentrerar mej på det som är relevant i sammanhanget, nämligen deras dans. Även här försöker jag utmana mej själv att inte värdera, utan att endast bekräfta att jag ser hur de dansar, vilka rörelsekvaliteter som ligger närmast till hands för var och en, vilken typ av musikalitet de verkar ha, vilken typ av rörelser och rytmer de gillar mest. Jag uppmuntrar också när de är stolta, modiga, schyssta och kreativa. Men sen handlar bekräftelse mer om att sluta titta på eleverna så himla mycket och istället lyssna på dem desto mer.

Sådärja, det var dagens tips för en mer jämlik danssal. Här kommer sammanfattningen:

1. Undvik att kommentera elevernas utseende i mesta möjliga mån.
2. Om du måste/vill kommentera, gör det så långt det är möjligt utan att värdera.
3. Titta mindre, lyssna mer.

*Att det särskilt gäller tjejer är relevant i sammanhanget, eftersom – som jag konstaterade i del 1 – de flesta som dansar är just tjejer.

Hitta din egen dans

När jag dansar kontaktimprovisation är förstås just kontakten med de andra dansarna den stora poängen. Kommunikationen, sensibiliteten, den fysiska närheten/kampen/utmaningen, att leda och följa, att lyfta/fånga/stödja/ta emot, bli lyft/fångad/stödd/emottagen är vad som gör kimpron så fantastisk. Men det finns någonting jag inte gillar, som händer då och då. Det är att bli helt beroende av de andras dans, för att själv kunna dansa. Att låta någon annan dansa mej emellanåt kan vara roligt, men det där beroendet är någonting annat. Det leder till att jag blir oförmögen att ta egna initiativ, att jag inte har något inflytande över det som händer och - att jag så småningom hamnar i the gap (glappet). Glappet är känslan av att vara i limbo, ett mellanrum där ingenting händer. Alla andra verkar dansa omkring och veta precis vad de gör, medan man själv inte har en aning. Det händer de flesta kontaktimprovisatörer då och då och vet man om det kan man acceptera det, men det är kanske den tråkigaste delen av kimpron.

Mitt bästa trick, för att undvika det jag kallar beroendet, är att skapa en egen dans för mej själv. Det är också en uppgift jag gillar att ge, när jag undervisar kontaktimprovisation. Att få instruktioner underlättar såklart i skapandet, men det är möjligt att göra alldeles på egen hand till exempel i ett jam också. Då ger jag mej själv en uppgift. Det kan vara till exempel att färdas rakt igenom hela rummet till andra sidan. På vägen dit dansar jag med dem jag möter, men jag vet hela tiden vart jag är på väg. När jag kommit fram tar jag ut en ny riktning eller ger mej själv en ny uppgift. Annars kan det vara till exempel att försöka vara under alla andra eller över alla andra hela tiden. En sådan uppgift måste förstås utföras på ett försiktigt sätt, så att man inte överskrider någon annans gränser, men med en tydlig intention kan man göra roliga upptäckter. En helt annan typ av utgångpunkt kan vara att välja ett motiv och utveckla det för mej själv i rummet. När jag möter andra dansar jag med dem, men jag fortsätter att återkomma till och utgå från motivet.

Den här egna lilla dansen krockar ibland med andras intentioner. Jag kanske dansar på ett helt annat sätt än mina partners förväntar sej. Den kan också göra att jag inte får briljera med min teknik, flyga högt i luften eller kasta omkring andra, men den kan göra att jag hittar nya vägar och upptäcker nya sätt att dansa. Framför allt gör den att jag har något att göra, när jag plötsligt står utan partner! Den kan inte förhindra att glappet uppstår helt och hållet - det händer ju även i enskild improvisation - men den kan vara ett redskap att ta mej ur glappet när jag väl har hamnat där.

15 sanningar om livet som professionell dansare

För snart ett och ett halvt år sedan publicerade Melanie Doskocil en lista på 15 viktiga saker att komma ihåg om man vill ge eller har gett sej in på en karriär som dansare, på sin blogg Ballet Pages. Häromveckan återpublicerade The Portland Ballet listan på sin blogg (jag rekommenderar den senare, eftersom den är mycket snyggare och mer lättläst). Listan är på engelska (men ganska enkel sådan) och innehåller korta utvecklingar av varje punkt. Jag har valt att enbart översätta rubrikerna, dels för att det tar en del tid att översätta alltihop och dels för att jag inte vill ge intryck av att det är jag som har hittat på listan.

1. Dans är svårt.
2. Du kommer inte alltid få vad du vill ha.
3. Det finns mycket du inte vet.
4. Det finns kanske inget imorgon.
5. Det finns mycket du inte kan kontrollera.
6. Information är inte verklig kunskap.
7. Om du vill nå framgång, bevisa att du är värdefull.
8. Någon annan kommer alltid ha mer/bättre än du.
9. Du kan inte förändra det förflutna.
10. Den enda som kan göra dej lycklig är du.
11. Det kommer alltid finnas människor som inte gillar dej.
12. Ibland kommer du misslyckas.
13. Ibland kommer du vara tvungen att jobba gratis.
14. Repetition är bra. Att göra samma sak om och om igen och förvänta sej ett annat resultat är galenskap.
15. Du kommer aldrig känna dej 100% redo.

Jag hoppas det där kan locka er att läsa hela listan! Ni hittar den här.

Kurser i februari

Min första kurs Dans och yoga i januari blev en riktig toppenstart med väldigt entusiastiska deltagare. Därför känns det extra kul att kunna erbjuda tre nya kurser med start i februari:

Modern/nutida dans på Studiefrämjandet Malmö

På onsdagkvällar med start 13/2 erbjuder Studiefrämjandet Malmö en kurs i modern/nutida dans med mej som ledare. Kursen riktar sej till nybörjare och fortsättare och kommer omfatta grundläggande funktions- och teknikträning samt repertoar och improvisation. Kursen omfattar tio lektionstillfällen och du betalar för hela kursen samtidigt.

Lunchyoga på STPLN

På tisdagar med start 19/2 erbjuder jag ett lunchpass i yoga på STPLN i Stapelbäddsparken i Malmö. Även om du inte brukar sitta på STPLN och jobba är du välkommen att delta i det här passet, som är speciellt anpassat för personer med skrivbordsarbete. Du är välkommen att droppa in på det här passet de tisdagar det passar dej. Du betalar för de gånger du är med.

Helgkurs i kontaktimprovisation

23-24 februari erbjuder jag en tvådagarskurs i kontaktimprovisation på Ungdomens hus i Malmö. Kursen riktar sej till nybörjare, fortsättare och avancerade som vill repetera grunderna. Fokus ligger på teknik och samspel. Kursen sträcker sej över två halvdagar och du betalar för hela kursen samtidigt.

Mer info om samtliga kurser finns under fliken Kurser & workshops. Välkommen!

Bloggtips för 2013

Jag vill inleda det nya året med att tipsa om en del bloggar jag brukar läsa. Länkar till både dem och flera andra finns i bloggrollen i högerspalten (under rubriken Läs också).

Skola och undervisning

Killfröken

Killfrökens inlägg är ofta ganska korta, men alltid tänkvärda och underhållande. Mestadels återges små anekdoter om skribentens elever, deras tankar, hur de kommunicerar och hur detta kan användas i undervisningen.

Björn - om skola och utbildning

Det här är kanske den mest överväldigande lärarbloggen som finns. Inläggen kommer inte jätteofta, men varje gång jag läser blir jag helt omtumlad. Alla mina föreställningar om skolan välts omkull och måste omvärderas - och jag gillar det. Björn får mej att inse att en annan skola verkligen är möjlig.

Flumpebloggen

Inte heller här är inläggen särskilt frekventa, men de är desto klokare. Flumpebloggen trotsar alltid det rådande paradigmet inom skolpolitiken och påpekar på ett stillsamt men ändå upproriskt sätt när debatten går åt fel håll (dvs i princip alltid).

Träning och hälsa

Better Movement

En blogg, där man kan lära sej mycket, om man tar sej tiden att plöja de ganska stora textmassorna på engelska. Skribenten är rolfare och förespråkar principen: If you make the easy elegant, the hard becomes easy, and the impossible becomes possible. Satsa alltså på att öva på de enkla rörelserna, för att prestera så bra som möjligt. Relevant för alla som tränar och inte minst för dansare.

Träna styrka

Här är också ganska mycket text, men på svenska, vilket gör det lite lättare. Alla inlägg diskuterar olika vetenskapliga studier kring kost och träning. Den som skriver är sjukgymnast.

Träningslära.se

Samme sjukgymnast som ovan delar den här bloggen med en kostvetare. Även här diskuteras vetenskapliga rön kring kost, träning och prestation.

B-boy Science

Ytterligare en blogg, där man kan lära sej massor om hur kroppen fungerar och ofta specifikt i relation till dans. Skribenten är sjukgymnast och breakare och skriver på ett befriande sätt om smärta, träning och hälsa. Bloggen är på engelska.

Tankestormar

Thérèse skriver inte så frekvent längre, men alltid klokt och skarpt. Bloggen handlar om psykisk ohälsa ur såväl personligt som politiskt perspektiv. Thérèse, som skriver, är beteendevetare och föreläsare om just bloggens ämne.