Trygghetsarbete i ungdomsgrupper

Jag fick ett mejl med frågor om bland annat att hantera tonåringar med negativ attityd. Även om de dansar i frivillig verksamhet kan det hända att de beter sig som om de var tvingade att vara där och/eller som om de vet bättre än undervisaren. Det kan vara svårt att vinna deras förtroende och få dem att delta helhjärtat i undervisningen.

Den här typen av problem upplever jag är vanligast i åldrarna 13-15 år, men kan naturligtvis förekomma i alla åldersgrupper. Ofta handlar det om att eleverna är på mognadsnivå 3. Jag minns inte exakt varifrån beskrivningen av mognadsnivåerna kommer, men den fanns med i någon litteratur vi hade under lärarutbildningen och är väldigt hjälpsam för att förstå mina elevers faser och beteenden, tycker jag. Mognadsnivåerna är fyra till antalet och helt oberoende av elevernas ålder:

1. Kan inte och vill inte. Eleverna har ingen direkt uppfattning om vad dans är eller vad de ska förvänta sig av undervisningen. "Vill inte" behöver inte innebära aktiv motvilja, utan kan också vara att de ännu inte vet om de gillar dans eller inte. I frivillig verksamhet kan det vara så att den här nivån redan är passerad när kursen börjar, men det är inte säkert. På den här nivån behöver undervisaren styra över både lektionens innehåll och dess organisering.
2. Kan inte men vill. Att nå till nivå 2 går vanligen snabbt. Redan andra lektionen bör eleverna vara här (annars kommer de antagligen inte tillbaka). De har upptäckt att de tycker dans är kul, men de kan ännu ingenting (eller mycket lite). På den här nivån behöver undervisaren träna eleverna, det vill säga lära dem steg, rörelser eller annat som ingår i genren.
3. Kan men vill inte. Efter en period kommer den besvärliga nivå 3. Eleverna har lärt sig mycket och kurvan börjar plana ut. De gör inte så stora framsteg längre. Dans känns inte längre nytt och spännande. Kanske upplever de att de har lärt sig allt som finns att lära. Många slutar på den här nivån, men många stannar också kvar och uppvisar då ofta den typ av beteenden, som beskrivs ovan. Med himlande ögon och djupa suckar deltar de lite halvhjärtat i lektionen. Jag själv, har jag insett i efterhand, var på mognadsnivå 3 under hela min lärarutbildning. Då förstod jag det inte, men nu kan jag säga att det var därför jag var arg hela tiden och inte tyckte att mina lärare hade någonting alls att lära mig.
4. Kan och vill. För den som kämpar sig igenom nivå 3 kommer belöningen på nivå 4. För undervisaren är det också en härlig, men utmanande, nivå. Eleverna sköter sig i stort sett själva och det undervisaren behöver göra är att delegera ansvar, till exempel uppmuntra eleverna att öva själva istället för att undervisaren ska gå igenom materialet tusen gånger.

Så vad kan undervisaren då göra, när eleverna är på mognadsnivå 3? Att försöka överbevisa eleverna och visa att de har fel om de tror att de vet bättre än du kommer bara leda till att du blir utmattad. Släpp det. Att arbeta med den här mognadsnivån är utmattande nog ändå. Det som är bra är att eleverna oftast är tillräckligt gamla för att det ska gå att resonera med dem. Ännu en gång föreslår jag att du pratar med dina elever! Be dem om råd. Utan att peka ut någon särskild, berätta att du har noterat de här problemen i gruppen. Fråga vad de behöver från dig, från varandra och från lektionen, för att kunna uppskatta den. Berätta om mognadsnivåerna och att om de upplever att de inte kommer någonstans, att de är uttråkade och att du inte kan lära dem någonting, så är de troligen på mognadsnivå 3 och om de håller ut och tar sig igenom den jobbiga fasen når de oundvikligen till nivå 4, där allt kommer kännas roligare igen, eftersom de kommer uppleva stor rörelsefrihet på den nivån.

Jag undervisade en gång en grupp 13-16-åringar, som hade allvarliga nivå 3-problem. Efter att ha försökt med alla pedagogiska tricks jag kunde komma på gav jag upp, samlade dem i början av en lektion och frågade dem vad jag skulle göra. Jag var väldigt ärlig mot dem och berättade att jag hade provat allt jag kunde komma på och att de verkade missnöjda med allt. De svarade att de vill skriva var sitt brev till mig, där de skulle berätta om sina behov. Så jag lät dem göra det. Vi ägnade kanske en halv lektion åt brevskrivandet. Det var helt klart värt det. I deras brev fick jag veta att de ville göra mer lekfulla och tokiga saker, leka lekar och lära känna varandra - vilket var raka motsatsen mot vad jag hade trott! Jag trodde att de tyckte mina övningar var barnsliga och dumma, men jag hade fel. Det här löste inte alla problem, men det hjälpte oss definitivt att ha en mer öppen och ärlig dialog och efter samtalet och brevskrivandet deltog de mer aktivt än tidigare.

En generell regel till: tonåringar ÄLSKAR att bli tilltalade som om de vore vuxna. Jag upplever att det är det mest effektiva sättet att vinna ungdomars förtroende. Visa att du tar dem på allvar, så kommer de också ta dig på allvar.

Trygghetsarbete i barndansgrupper

Jag fick ett mejl med frågor, bland annat om hur undervisare kan skapa trygghet för barngrupper med 4-6-åringar. En del barn vill inte vara med på dansen, om de inte får ha med sig en förälder, och andra gömmer sig i ett hörn och vill inte vara med. Här är några förslag från mig:

För det första: var snäll. Använd rösten och kroppsspråket för att visa att du är en snäll person och att du kommer att ta hand om dem. Prata med lugn röst. Skrik inte. Gasta inte. Ropa inte. Många vuxna verkar tro att de måste vara superenergiska och käcka med små barn, men min erfarenhet säger mig att de flesta barn blir mycket mer bekväma, om jag är lågmäld.

För det andra: ge dem den tid de behöver. I en grupp hade jag en femåring, som vägrade låta sin pappa lämna salen. I vanliga fall låter jag inte föräldrarna vara med, eftersom barnen ofta blir distraherade av dem och många barn känner sig obekväma med att vuxna sitter och tittar på dem (precis som vuxna blir obekväma när främlingar sitter och tittar på när de dansar). Turligt nog var det inte ett problem i just den här gruppen. Ingen av de andra barnen brydde sig om det här barnets pappa. Han satt vid väggen och barnet satt bredvid honom. Jag bjöd alltid in barnet att ansluta sig, när vi samlades i ringen, men hen bara skakade på huvudet. Jag försökte inte övertala hen, utan fortsatte bara att bjuda in varje gång vi samlades i ringen. Barnet och pappan kom varje vecka. Efter några veckor intog barnet en ny plats. Pappan satt som vanligt vid väggen, men barnet satt på golvet en liten bit framför honom. Hen ville dock fortfarande inte ansluta sig till ringen. Varje vecka flyttade hen lite närmare och efter kanske två tredjedelar av terminen satt hen till slut med oss andra i ringen. Hen verkade aldrig missnöjd, hen behövde bara mycket tid att bli tillräckligt trygg för att sitta med i ringen. I slutet av terminen deltog hen i alla övningar och dansade lika mycket som alla andra.

Jag har också haft en fyraåring, som satt på golvet en hel termin. Hen satt med i ringen, men hen dansade aldrig. Hen bara satt på golvet, mitt i allt, och tittade på de andra som dansade omkring hen. Flera gånger pratade jag med hens föräldrar, för att ta reda på om de visste om deras barn tyckte om att gå på dansen. De berättade att hen älskade det och ville komma varje vecka, om det var okej för mig och det var det ju såklart. Hen var helt nöjd med att bara sitta. När vi gjorde övningar där barnen gjorde någonting en och en, som att improvisera solo eller leda de andra, brukade jag erbjuda det här barnet att göra det tillsammans med mig. Efter ungefär halva terminen accepterade hen det erbjudandet. Till exempel brukade jag låta barnen spela trumma för att få de andra att dansa och då spelade hen och jag tillsammans.

Som en generell regel skulle jag säga att närhelst ett "problem" uppstår, prata först med eleven eller eleverna det gäller, sedan med deras föräldrar, sedan med dina kollegor (om du har några), sedan med din arbetsgivare. Barnen vet vanligen vad de behöver, om de bara blir tillfrågade, och föräldrarna brukar i alla fall veta om deras barn gillar dansen eller inte.

Ta ansvar för dej själv på dansgolvet

I kontaktimprovisation sägs det ofta att var och en har ansvar för sej själv. Jag håller med om det. Tyvärr verkar alltför många tolka det som att de inte alls behöver bry sej om någon annan. Så länge de själva tycker allt känns chill kan de hålla på lite hursomhelst. Det håller jag inte med om. Att ta ansvar för sej själv handlar nämligen inte bara om att ta hand om sina egna känslor, utan också om att hålla koll på sin kropp - inklusive samtliga kroppsdelar - och sin kunskapsnivå. Att ta ansvar för sej själv inkluderar alltså att enbart dansa på sådana sätt att en kan hålla reda på var alla ens händer, fötter och andra delar är någonstans. Flaxa inte omkring i blindo. Veva inte omkring armar och ben om du inte vet riktigt var i rummet de - eller dina meddansare - är. Gör inte lyft som du inte behärskar. Låt inte din kroppstyngd falla handlöst om du inte är förhållandevis säker på att du i sista sekunden kan undvika att landa på en fot eller ett huvud som smugits dit medan du var på väg ner. Släng dej inte på någon, om du inte kan fånga dej själv om partnern missar.

Allt det här gäller förstås i alla former av improviserad socialdans. En förare har dessutom ett visst ansvar för sin/a följare. Det gäller även i kontaktimpro, när vi ger impulser och liknande. Skicka inte iväg din följare i en riktning där hen kommer krocka med eller snubbla över någon annan.

Allt det ovan nämnda är att ta ansvar för sej själv. Alla kan göra missbedömningar, råka snubbla, glida iväg, eller tappa bort sej. Olyckor händer och det är oftast ingen katastrof. Det här inläggets syfte är inte att uppmana till så stor försiktighet att det inte blir någon dans. Det jag vill säga är bara att om en håller sej vaken och tar ansvar för hela sin kropp i rummet kommer alla andra också kunna ta ansvar för sej. Tillsammans skapar vi trygghet.