Trygghetsarbete i barndansgrupper

Jag fick ett mejl med frågor, bland annat om hur undervisare kan skapa trygghet för barngrupper med 4-6-åringar. En del barn vill inte vara med på dansen, om de inte får ha med sig en förälder, och andra gömmer sig i ett hörn och vill inte vara med. Här är några förslag från mig:

För det första: var snäll. Använd rösten och kroppsspråket för att visa att du är en snäll person och att du kommer att ta hand om dem. Prata med lugn röst. Skrik inte. Gasta inte. Ropa inte. Många vuxna verkar tro att de måste vara superenergiska och käcka med små barn, men min erfarenhet säger mig att de flesta barn blir mycket mer bekväma, om jag är lågmäld.

För det andra: ge dem den tid de behöver. I en grupp hade jag en femåring, som vägrade låta sin pappa lämna salen. I vanliga fall låter jag inte föräldrarna vara med, eftersom barnen ofta blir distraherade av dem och många barn känner sig obekväma med att vuxna sitter och tittar på dem (precis som vuxna blir obekväma när främlingar sitter och tittar på när de dansar). Turligt nog var det inte ett problem i just den här gruppen. Ingen av de andra barnen brydde sig om det här barnets pappa. Han satt vid väggen och barnet satt bredvid honom. Jag bjöd alltid in barnet att ansluta sig, när vi samlades i ringen, men hen bara skakade på huvudet. Jag försökte inte övertala hen, utan fortsatte bara att bjuda in varje gång vi samlades i ringen. Barnet och pappan kom varje vecka. Efter några veckor intog barnet en ny plats. Pappan satt som vanligt vid väggen, men barnet satt på golvet en liten bit framför honom. Hen ville dock fortfarande inte ansluta sig till ringen. Varje vecka flyttade hen lite närmare och efter kanske två tredjedelar av terminen satt hen till slut med oss andra i ringen. Hen verkade aldrig missnöjd, hen behövde bara mycket tid att bli tillräckligt trygg för att sitta med i ringen. I slutet av terminen deltog hen i alla övningar och dansade lika mycket som alla andra.

Jag har också haft en fyraåring, som satt på golvet en hel termin. Hen satt med i ringen, men hen dansade aldrig. Hen bara satt på golvet, mitt i allt, och tittade på de andra som dansade omkring hen. Flera gånger pratade jag med hens föräldrar, för att ta reda på om de visste om deras barn tyckte om att gå på dansen. De berättade att hen älskade det och ville komma varje vecka, om det var okej för mig och det var det ju såklart. Hen var helt nöjd med att bara sitta. När vi gjorde övningar där barnen gjorde någonting en och en, som att improvisera solo eller leda de andra, brukade jag erbjuda det här barnet att göra det tillsammans med mig. Efter ungefär halva terminen accepterade hen det erbjudandet. Till exempel brukade jag låta barnen spela trumma för att få de andra att dansa och då spelade hen och jag tillsammans.

Som en generell regel skulle jag säga att närhelst ett "problem" uppstår, prata först med eleven eller eleverna det gäller, sedan med deras föräldrar, sedan med dina kollegor (om du har några), sedan med din arbetsgivare. Barnen vet vanligen vad de behöver, om de bara blir tillfrågade, och föräldrarna brukar i alla fall veta om deras barn gillar dansen eller inte.

Vilka krav kan vi egentligen ställa på elever?

Det talas alltmer om att elever måste ta större ansvar för sina studier. De måste lära sej att en faktiskt inte bara kan skita i skolan, heter det. Föräldrarna måste också ta större ansvar och hjälpa sina barn med läxorna. Föräldrar måste engagera sej i sina barns skolgång.

Den här uppblossande debatten får mej att tänka på två elever jag mötte på en skola där jag vickade för några år sedan. Den ordinarie läraren frågade mej hur just de här två hade fungerat på min lektion. Hon förklarade att de ofta var okoncentrerade, vilket berodde på att deras mammor ännu inte fått uppehållstillstånd i Sverige. "De vet inte om deras mammor får stanna", sa den ordinarie läraren till mej. De vet inte om deras mammor får stanna. Hur kan vi förvänta oss att de barnen ska orka vara i skolan överhuvudtaget? Än mindre koncentrera sej på skolarbetet? Det är imponerande att de alls kom på min lektion och faktiskt presterade någonting.

Jag tänker också på en familj jag bodde granne med tidigare. De hade en likadan lägenhet som min, en trea på 90 kvadrat. Bara det att i min lägenhet var vi tre personer och deras var de sju. Två vuxna och fem barn mellan 1 och 11 år. Var skulle 11-åringen och 9-åringen hitta en lugn vrå att göra läxor i? När skulle föräldrarna ha möjlighet att hjälpa till? Sitta ner med ett barn i taget och gå igenom multiplikationstabellen? Jag kan tänka mej att med fem barn i en trea satsar en mest på att umgås hela familjen tillsammans (på den lilla tid som blir över när en har tvättat, städat, lagat mat och jobbat).

Vilka är det ni tänker på, ni som menar att barn och föräldrar måste ta mer ansvar för skolarbetet? Vilka hemförhållanden ser ni framför er? Tror ni verkligen att slapphet är kärnan i problemet med sjunkande skolresultat? För annars skulle vi kunna prova en annan lösning, nämligen att samhället tar lite mer ansvar och skjuter till resurser så att det finns plats och tid för alla elever att få den hjälp de behöver i skolan, inom ramen för skoldagen. Fler vuxna, mindre grupper, anpassade lokaler och adekvat material skulle till exempel vara en bra början.

Läs också:

Karin Branebäcks inlägg En ledarskribents ansvar

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

För liten för att dansa?

Alla barn dansar. Möjligen finns det undantag, men generellt är det så. Små barn, till och med innan de börjar gå, lystrar till musik och rör på kroppen till den. Det verkar inte finnas någon forskning på hur genetiskt dans är, men det är lätt att få intrycket att den där viljan att röra på kroppen till musik är inbyggd från början. Alltså är ingen för liten för att dansa. När det händer så händer det. Det betyder dock inte att det är lämpligt att skicka sitt barn till en dansskola, så fort den lilla krabaten har börjar gunga med blöjstjärten till den musik som spelas hemma. Att delta i dansundervisning är något helt annat än att leka dans (och med det menar jag att dansa lekfullt) hemma.

Det finns frågor och påståenden, som återkommer gång på gång i mitt jobb. Den ena föräldern efter den andra säger samma sak: "Mitt barn dansar alltid!" "Så fort jag sätter på musik börjar mitt barn röra på kroppen!" "Mitt barn vill så hemskt gärna börja på balett! Det är bara balett som gäller!" Låt mej nu säga en gång för alla: Om detta gäller för ditt barn är det ingenting unikt. Jag säger inte så för att raljera över föräldrar eller försöka trycka ner någon, utan bara för att vara hjälpsam. Varje barn är fantastiskt och makalöst och unikt. Det är inget snack om den saken. Dock finns det väldigt sällan anledning att tro att ett visst barn skulle vara mognare/mer begåvat/sugnare på att dansa än andra barn. De åldersindelningar, som finns på dansskolorna och studieförbunden bygger på kunskap och erfarenhet. Även om alla barn är olika finns det generella drag, när det gäller motorisk utveckling och mental mognad.

Låt din bebis dansa hemma! Det är toppen! Så fort du sätter henom i en dansskola måste du dock vara medveten om följande:

• Barnet kommer inte få dansa som hen vill. Läraren/pedagogen/cirkelledaren kommer ge barnen uppgifter och instruktioner, som de förväntas följa.
• Barnet kommer behöva dela den vuxnas uppmärksamhet med ett antal andra barn, som finns i gruppen.
• Barnet kommer inte få välja musiken till lektionen.
• Dansundervisning går mycket sällan ut på att härma artisterna i Melodifestivalen (och om den ändå skulle göra det är det ett tecken på att den är oseriös).

Jag ser egentligen ingen anledning att börja dansa innan man börjar grundskolan. Försök hellre uppmuntra personalen på förskolan att införa dansmoment där! Barn, som är på förskolan hela dagen, är ofta trötta när de kommer till dansen och kan inte tillgodogöra sej undervisningen. Det är bättre att ni går hem, leker, dansar och har mysigt tillsammans hemma. Om ditt barn däremot inte går i förskolan kan dansen vara ett bra tillfälle att få träffa andra barn och delta i organiserade aktiviteter. Kanske har förskolan inte möjlighet att erbjuda dans och du vill i så fall kanske att ditt barn ska få dansa ändå. I dessa fall tycker jag att 5 år är en lämplig ålder att börja. Vissa dansskolor erbjuder lektioner för yngre barn, men det krävs en enormt duktig lärare/pedagog för att jobba med så små barn. Se till att det är en utbildad människa, som håller i kurserna!

Innan barnet börjar på en danskurs bör hen kunna följande:

• Vara utan sina föräldrar (eller andra välbekanta vuxna) i minst 40 minuter.
• Gå.
• Vara i en grupp med andra barn.

Läs också:

Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning?

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Jag höll en gratis prova-på-lektion i balett för åldersgruppen 9-12 år. När de som skulle vara med hade kommit in i salen stod en flicka i 10-årsåldern kvar utanför. "Vill du prova balett?" frågade jag, men innan flickan hann svara sa hennes mamma: "Vi tycker hon är för tjock för balett." Jag blev ganska ställd, men försökte säga med den käcka rösten att man inte kan vara för tjock för balett. Balett är ju för alla! Mamman och mormorn, som också var med, framhärdade dock. För att jag skulle förstå läget lutade sej mamman förtroligt mot mej och sa med en blinkning: "Hon är väldigt förtjust i mat." Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda jag kom på var att titta rakt på barnet, övers vars huvud hela samtalet hittills hade förts, och säga: "Det är jag med. Visst är det härligt med god mat?" Den stackars flickan nickade kanske lite, men såg i övrigt ut som om hon ville sjunka genom jorden.

Utan att ha lyckats övertyga mamman och mormorn om att låta barnet prova balett (det var ju gratis och de hängde ändå utanför, så det fanns inga andra argument än att flickan var för tjock) var jag tvungen att gå in till de andra barnen och hålla min lektion. Jag har aldrig mer träffat flickan, men jag tänker ofta på henne. Går hon runt och tror att hon är för tjock för balett?

Vad jag ser, vad eleverna ser och vad föräldrarna ser

På facebook har det på sistone cirkulerat en del bildcollage, där man jämför samma verklighet ur olika personers ögon, som till exempel den här:

Från övre vänstra hörnet: 1) Hur mitt rum ser ut; 2) Hur jag ser det;
3) Hur min mamma ser det; 4) Hur min mamma skulle beskriva det.

Med tanke på vad jag skrev igår tycker jag de olika perspektiven kan vara värda att ha i åtanke, när ens elevers föräldrar har synpunkter på undervisningen. Några exempel:

Jag ser: träning i rytmik, motorik, uppmärksamhet och musikalitet
Barnen ser: läraren
Föräldrarna ser: lek

Jag ser: träning i kroppskännedom, motorik och musikalitet
Barnen ser: knän
Föräldrarna ser: lek

Jag ser: rörelseglädje, träning i gestaltning
Barnen ser: stora, färgglada fjärilar
Föräldrarna ser: lek

Jag ser: träning i balans, koordination, musikalitet och rumsuppfattning samt förberedelse för temps-levé
Barnen ser: vita, galopperande hästar eller magiska, flygande häxprinsessor
Föräldrarna ser: lek

Bilderna är lånade från: vevede.com, childrensnatureinstitute.org, sigrid-jois.blogspot.com, musictomyears.com och atimetodancestudio.net

Ni leker ju bara! -Ja, vi leker, men det är inte så bara.

Jag fick följande fråga från Linnea (jag har kortat lite; läs hela kommentaren här):

Jag har en 4-5 år nybörjare/en termins förkunskaps grupp i barndans. Några har dansat för mig förut men de flesta är nya och många har precis fyllt fyra år och är rätt småa. /.../ Under kursens ännu bara 2 tillfällen har det som sagt fungerat jättebra förutom för en liten flicka som sprungit ut till mamma stup i kvarten. Eftersom det bara är andra gången la jag ingen stor vikt till detta nu senast utan lät henne hållas. Lät henne sitta vid sidan av tills hon kände för att vara med. Försökte uppmuntra henne att vara med stundom osv. Efter lektionen så kommer mamman in och säger "Hon tycker det är tråkigt, det är alldels för lätt. Hon vill inte sitta stilla och doppa tårna i vattnet, klappa sitt namn eller sjunga sången om mamma mu, hon vill ju dansa. Hon är van vid att dansa. På dagis dansar dom t.ex. hiphop. Och sen är hon ju van med melodifestivalen" Detta gjorde mig väldigt ställd då jag uppfattat henne som blyg, osäker, iaktagande inte alls uttråkad. Och vad menar mamman egentligen med att dansa "hiphop"? Sätta på hiphop musik och låta barnen skutta omkrign? Enligt min uppfattning kan det isånnafall göras hemma i vardagsrummet. Jag förösker variera mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar, växla intensitet så att barnen orkar dansa och koncentrera sig 45 minuter, en fredagseftermiddag efter dagis. Därför har jag svårt att lösa problemet för jag vet inte vad denna mamma är ute efter? Ska jag ändra hela mitt koncept bara för att en unge är uttråkad på mina lektioner? Ska jag försöka lära 4-5 åringar att dansa som dom gör på melodifestivalen? Sätta på en låt och låta dom skutta omkring hur dom vill i 45 minuter och kalla det för dansundervinsing? eller fortsätta med de lekfulla dansövningar jag gör i nuläget. Har aldrig tidigare stött på detta problem att eleven i fråga är uttråkad på detta sätt. Hur skulle du lösa situationen? Skulle vara otroligt tacksam för lite hjälp.

Det här är en jättesvår situation, som tyvärr uppstår för många som undervisar barngrupper. Det dyker nästan alltid upp någon förälder, som är missnöjd. Föräldrarna brukar säga att det är barnen som inte gillar undervisningen, men min erfarenhet är att det inte alltid stämmer. Dock är det alltid svårt att veta om det är barnet eller föräldern som vill att det ska vara annorlunda. Oavsett vilket är det föräldrarna som kunderna och man måste lyssna på deras synpunkter. Samtidigt har man både barnen och sin egen yrkesstolthet att ta hänsyn till. Och så klart sin arbetsgivare. Har arbetsgivaren en policy för hur barndansundervisningen ska gå till? Har ni studieplaner? Kan du i så fall hänvisa föräldern till högre ort?

Jag tycker att du har hanterat situationen, så som du tolkade den, på ett alldeles korrekt sätt. Det är alltid en svår bedömning, om ett barn behöver mer uppmuntran eller lämnas ifred mer. Jag hade till exempel en grupp 4-5-åringar, där ett barn vägrade låta sin pappa lämna rummet. Jag brukar inte låta föräldrarna vara inne i salen, men i det här fallet funkade det ändå bra, för de andra barnen verkade inte bry sej. Från början satt barnet bredvid sin pappa vid kanten av salen. Efter ett par lektioner satt hen på golvet liksom mittemellan pappan och ringen. Efter ytterligare ett par lektioner satt hen med i ringen, men dansade inte. Mot slutet av terminen dansade hen faktiskt. Jag jobbade nästan ingenting med hen, förutom att alltid erbjuda hen att vara med så mycket som hen ville. Ett annat barn hade kanske behövt mer push, men med just det här barnet funkade det bäst att låta hen ta små steg i sin egen takt.

Eftersom du tolkade situationen så som du gjorde, alltså att flickan var blyg och tvekade inför att vara med förstår jag att du blev ställd av mammans kommentar efteråt. Som sagt är det svårt att veta om det är mammans eller flickans synpunkter, som kommer fram, men egentligen är det inte så viktigt i den här situationen. Jag skulle också tycka det vore väldigt intressant att se vad "hiphop" på förskolan innebär. Självklart kan man lägga in moment av genreträning i barndans, men att ha en hel hiphoplektion med 4-åringar tycker jag låter helt orimligt. Man måste dock komma ihåg att de flesta av föräldrarna inte kan vårt yrke (precis som vi inte kan deras). När man diskuterar med föräldrarna måste man därför ha oändligt tålamod och aldrig visa sin frustration, utan förklara om och om igen vad man gör och varför. I det här fallet skulle jag nog säga till mamman att den här kursen, som hon har anmält sitt barn till, inte är en kurs i hiphop, utan i barndans. Det handlar inte om genreträning, utan om grundläggande dansträning med fokus på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet. Oavsett vilken genre man så småningom blir mest intresserad av behöver man samma förberedelse för alla och det är det man gör i barndans. Barndans handlar förstås också om att improvisera, gestalta och uttrycka sej med rörelse. Förklara att allt ni gör har ett syfte. Det är så ofta föräldrarna säger: "Ni leker ju bara!" Då brukar jag bekräfta: "Ja, vi leker," och sedan tillägga: "och i varje lek tränar vi på olika aspekter som är viktiga för dans, till exempel rumsuppfattning, kroppskännedom, osv." Man kan också bjuda in föräldrarna att delta i en lektion, där man också förklarar syftet med varje övning. När det gäller melodifestivalen skulle jag nog vara ganska hård och säga: "Att härma artisterna i melodifestivalen kan man göra hemma, men det är ingenting som vi gör här. Dels för att det vore slöseri med era pengar och dels för att det vore direkt olämpligt att lära barnen jucka och vicka på höfterna."

Du ska inte ändra på hela ditt koncept för att en förälder är missnöjd. Alla de som inte har sagt något tycker förmodligen att din undervisning är toppen! Om barnet tycker att det är så tråkigt är kanske dina lektioner eller stället där du jobbar det rätta för just det barnet. Det kan man också säga till föräldern. Du ska inte känna det som ett misslyckande. Alla elever gillar inte alla undervisningssätt. Som vuxna dansare väljer vi ju också de lärare och lektioner som vi tycker bäst om. När jag läser det du skrivit får jag intrycket att du är en kunnig och kompetent danslärare/pedagog och det är något du ska påminna dej själv om, tycker jag. Visa respekt för föräldrarna, förklara tålmodigt för dem vad ni gör och varför, men kom ihåg att det är du som har kunskapen när det gäller dansundervisning. Prata också gärna med flickan själv. Fråga henne hur hon skulle vilja att danslektionerna var (helst utan föräldrarna, om det är möjligt). Kanske kan du tillmötesgå vissa av hennes önskemål, kanske inte. Om inte ska familjen kanske försöka hitta en annan dansskola och/eller lärare eller helt enkelt nöja sej med att flickan får dansa på förskolan. Det är ju en fantastisk möjlighet som inte erbjuds på alla förskolor!

Jag hoppas du kan hitta en lösning som känns ok. Och återigen, kom ihåg att det är du som har kunskapen och att det inte är något misslyckande om inte 100% av eleverna och föräldrarna är supernöjda.

Jag råkade visst skriva om "Mammor och minimodeller" ändå

Jag läste Thérèses inlägg på Tankestormar om den nya skandalösa tv-serien Mammor och minimodeller, som tydligen började sändas på TV3 igår. Jag skulle ha missat seriens existens helt och hållet, om inte flera i min bekantskapskrets hade sett det och blivit förbannade. Thérèse kopplar sitt inlägg om programmet till det hon tidigare har skrivit om ätstörningar och hon har naturligtvis rätt i det hon skriver.

"Socionomen Sanna Aila Gustafsson lade 2010 fram en avhandling med namnet The importance of being thin. Hon menar att ätstörningar hos unga tjejer egentligen är en rationell, om än ohälsosam, reaktion på de olika förväntningar och ideal kring utseende signaler som de får från omvärlden. Om man tänker efter: är det verkligen så konstigt att tro att minskad kroppsvikt leder till mer bekräftelse och större uppskattning, med tanke på hur exempelvis mode-, film- och skönhetsbranschen ser ut? Eller är det i själva verket en sund reaktion på en osund verklighet som tjejerna lever i?"

Ändå väcktes tankar om mej, som mynnade ut i en så lång kommentar att den blev tvungen att göras om till ett eget blogginlägg, nämligen det här:

Mammornas agerande är också rationellt. De vill att deras döttrar ska "lyckas" i livet - och de vet att kvinnors framgång i mångt och mycket sitter i deras utseende och sätt att föra sin kropp. I sina egna ögon ger de kanske sina döttrar de bästa förutsättningarna för att nå lycka och framgång?

Dessutom undrar jag: har de här flickorna bara en förälder? Den eventuella andra föräldern, som inte verkar synas i programmet (jag har inte sett det, bara läst vad andra har skrivit om det) är med största sannolikhet i de flesta fallen en pappa. Redan titeln på programmet påvisar att pappor inte har någonting med saken att göra, men jag skulle vilja påstå att även papporna har del i misshandeln - även om de agerar passivt och avsägs sitt ansvar. Så varför bara skuldbelägga mammorna? Återigen får kvinnor bära hundhuvudet för någonting som egentligen patriarkatet bär skulden för. Påläggande av skuld är en beprövad härskarteknik. Likaså att "söndra och härska". En konsekvens som jag sett av programmet är att kvinnor (programmets tittare) riktar ilska och hat mot andra kvinnor (mammorna i programmet) medan män inte verkar bry sej över huvud taget. Det angår helt enkelt inte dem. Det är ett program om kvinnor och flickor för kvinnor och flickor. Ändå är det männen som vinner på det, eftersom gruppen kvinnor (om det nu finns en sådan) splittras av inbördes konflikter istället för att ena sej i kampen mot patriarkatet.

Kanske skildrar inte ens programmet "verkligheten". Har vi inte alla den så kallade "botoxmamman" i färskt minne? Hon som gav sin dotter botoxbehandlingar* för att förhindra rynkor i pannan och kring ögonen. Mamman och dottern visades upp i tidningar och web-tv och var ett stort scoop i några dagar - tills det visade sej att hela grejen var fejk.

--------------------
*Botox är ett nervgift som används för att tillfälligt förlama muskler. Vanligast verkar vara att spruta in botox i pannan, där det hindrar ögonbrynen från att röra sej. Det gör visserligen att man förlorar i princip alla sina ansiktsuttryck, men man förebygger på så sätt att få rynkor.

Flumpedagogikens försvarare

Christermagister intervjuas av Skolvärlden.se. Läs det! Han säger bland anant:

"Enligt min erfarenhet leder piskans väg till att eleverna lär sig finurliga sätt att lura den som håller i piskan, och att de tar varje chans att motarbeta målen som lärare har satt upp. Morotens väg skapar i sin tur elever som gör vad som helst för att få en belöning. Eleverna spenderar värdefull tid och kraft till att lista ut vad läraren vill höra och se."

Jag kan inte låta bli att tänka att Jan Björklund tror på moroten och piskan även när det gäller lärarna. Gång efter annan hör vi honom säga att duktiga lärare ska bättre betalt än dåliga lärare. Men hur mäter man om en lärare är duktig eller inte? Utifrån elevernas betyg? Utifrån vad eleverna lär sej? Den fantastiska läraren som lärde mej läsa var... jag själv, 5 år gammal. Eller var det mina föräldrar, som fyllde mina första levnadsår med böcker och stimulerade min språkliga intelligens genom sitt eget intresse? Jo, så var det nog. De borde ta mej tusan ha bättre betalt för det.

Ung och bortskämd

Som icke-innehavare av tv är jag lite efter igen, men nu har jag i alla fall sett ett avsnitt av svt:s nya dokusåpa Ung & bortskämd. Jag måste säga att programmet är ett nytt lågvattenmärke för svensk public service-tv. Förutom att programmet är ganska fånigt i sej (börjar vi inte tröttna lite på att se folk från överklassen dröna omkring och exotiseras?) blir jag förvånad över vilka krav som ställs på barnen. I programmet jag såg skulle ungdomarna jobba i en stor charkkyl. Man hade bytt ut ett vanligt arbetslag mot gruppen tonåringar från dokusåpan - och sen fick de klagomål för att de tramsade för mycket. Jag undrar: 1)Vilken tonåring eller vuxen som vanligtvis inte jobbar med stora djurdelar skulle inte tycka det var lite äckligt/obehagligt/läskigt att flytta omkring koben och liknande? 2)Vilken grupp på 10 tonåringar skulle inte tramsa omkring, om de fick en uppgift som var dem övermäktig?

Men värst av allt var ändå utröstningen. Ungdomarnas föräldrar fick välja ut vilka tre ungdomar de tyckte hade skött sej sämst och till sist rösta bort den som varit slarvigast eller inte visat vilja till att bättra sej eller samarbeta med de andra. Sedan fick föräldrarna själva meddela barnen vem som åkte ut. För det första är det inte särskilt schysst mot vare sej föräldrarna eller barnen. För det andra är logiken ganska märklig. Den som har skött sej sämst är väl den som allra mest skulle behöva vara kvar i den här nya varianten av nanny-program? Istället för att rösta bort slarvpellarna skulle man ha kunnat belöna den som skött sej bäst. Det hade förmodligen gjort ungdomarna mer taggade och man hade sluppit sätta stämpeln HOPPLÖS i hjärtat på den stackars tonåring som misslyckats den senaste veckan. Eller så kunde man mobbat föräldrarna istället, om man nu ska mobba nån. Det är väl de som har uppfostrat barnen? Å andra sidan biter inte alltid uppfostran. Jag var tvungen att städa mitt rum under hela min uppväxt, men jag låter fortfarande saker ligga och drälla överallt. Och inte diskar jag heller. *suck* Jag är helt enkelt hopplös.

Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev

Jag fick två frågor från Mats: Hur påverkar ”frivilligheten” relationen lärare-elev? Finns det utrymme för förhandling om innehåll och metoder?

Det är ganska kluriga frågor och jag har funderat en del. Det kommer förmodligen behövas flera blogginlägg för att besvara dem och det här blir det första i raden.

Det första jag la märke till, när jag började undervisa hobbykurser för ett år sedan, var hur inställd jag var på att fostra eleverna och hur inställda de inte var på att bli fostrade. I skolan har läraren ett uttalat uppdrag att fostra eleverna. I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshemmet, Lpo94, nämns ordet fostran fyra gånger. Till exempel sägs på sidan 9: "[Läraren skall] samarbeta med hemmen i elevernas fostran och därvid klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete." Så är det inte när man jobbar på ett studieförbund. Jag leder studiecirklar och eleverna är där för att studera cirkelns ämne, i mitt fall balett, jazz, modern/nutida dans eller yoga. Självklart krävs ett visst mått av fostran ändå. Ska man lära sej dansa ingår att lära sej en viss disciplin. Man måste lära sej att ta av sej klockor och smycken, spotta ut tuggummin och ta hand om sin kropp genom att värma upp, stretcha och äta ordentligt. Jag tycker också att jag bör bli arg när eleverna meddelar två dagar innan att de inte tänker vara med på uppvisningen och att jag ska diskutera vänskapsrelationer och könsroller med dem. Men när det blir för tydligt att jag fostrar dem, att det jag pratar om inte är direkt kopplat till just den koreografin eller övningen vi håller på med, protesterar eleverna på ett helt annat sätt än i grundskolan eller gymnasiet. Och de kan alltid hota med att sluta.

Det är den andra saken som gör mej ambivalent i min nuvarande position. Eleverna (eller deras föräldrar) är kunder och är kunder missnöjda går de till en konkurrent. Det är någonting jag har väldigt svårt att förhålla mej till. När jag undervisar i skolan är samhället min uppdragsgivare. Jag kan alltid peka på läroplan och kursplaner och säga: "Det här har samhället bestämt att ni (eller era barn) ska lära er!" I frivillig verksamhet är studieförbundet min uppdragsgivare, men det viktigaste för dem är att behålla sina kunder. Utan kunder ingen verksamhet. Utan verksamhet inget jobb till mej. Det gör att jag känner en större press både från arbetsgivaren, mej själv, elever och föräldrar att tillfredsställa elevernas (eller föräldrarnas) önskemål. Eleverna kommer till lektionen och förväntar sej att det ska vara roligt. Jag kommer till lektionen och vet att om eleverna inte tycker det är tillräckligt roligt finns risken att de slutar. Det gör att jag lever under ständig press att vara underhållande, använda musik eleverna gillar och tillhandahålla massor av koreograferat material. I värsta fall börjar jag fjäska.

De tillfällen då det här blir ett problem är förstås när mina övertygelser, kunskaper och ambitioner inte överensstämmer med det eleverna upplever som "roligt". Jag vägrar till exempel att använda viss musik, även om eleverna gillar den. Jag inkluderar alltid teknikträning i mina lektioner - eftersom eleverna betalar för att lära sej dansa och för att de ska kunna dansa utan att skada sej. Och så vidare. Då kan det hända att någon skriver på sin utvärdering, som en elev gjorde förra hösten: "Blir det inte roligare nästa termin slutar jag."

Nåväl, frivilligheten påverkar förstås inte bara relationen negativt. Ofta verkar eleverna till exempel känna en mindre distans till mej i den frivilliga verksamheten än i skolan. Många av mina elever är eller blir också mina kollegor, eftersom ambitiösa och högpresterande elever ofta får börja jobba timmar. På mitt jobb är jag den enda med formell utbildning. På så sätt suddas gränserna mellan elever och lärare ut, vilket leder till en familjär stämning. I vårt intresse för dansen har dessutom eleverna och jag ett gemensamt intresse. Jag har en kunskap som eleverna eftertraktar, som de har valt att ta del av trots att den inte tvingas på dem. Det gör att läraren i många fall blir en förebild och ibland idol. När mina 9-12-åringar skulle kröna en vårdrottning i sin koreografi på uppvisningen i våras kunde de till exempel inte föreställa sej att någon annan än jag skulle dansa rollen som drottningen.

Vem pratar Jan Björklund om?

Jan Björklund vill tvinga föräldrar att sitta med i skolan, om deras barn missköter sej. (DN, 24.se, AB, SvD, GT, svtplay, svt) Vilka föräldrar tror han att han pratar om? Tror han att han pratar om pappan som ringde till min kollega och sa: "Min [8-åriga] son ska inte vara med på dansen. Bara så du vet om det." "Jaha," sa min kollega, "fast dans är ju ett obligatoriskt ämne precis som alla andra på den här skolan, så det kan inte du bestämma." Pappan gav sej inte. Hans son skulle inte vara med på dansen, för han skulle minsann inte bli bög. Min kollega gav sej inte heller. Det slutade med att hon fick hänvisa honom till rektor. Tror Jan Björklund att den 8-åriga pojken i fråga skulle sköta sej bättre på dansen om hans pappa satt med och tittade på?

Eller tror Björklund att han pratar om pappan till den 15-åriga pojken jag mötte på min sista vfu? Den här pojken var mycket intresserad av estetiska ämnen i allmänhet och musik och dans i synnerhet. Han hade känsla för musik, ett uttrycksfullt kroppsspråk och dessutom en analytisk förmåga. Tyvärr visade han sitt intresse väldigt sällan. Oftast satt han och stirrade i väggen eller på telefonen, eller så kom han inte alls på lektionerna. Varför? För att hans pappa inte tyckte att estetik var något pojken skulle ägna sej åt. Det var oviktigt och fjolligt. Den här pojken hörde definitivt till de "stökiga elever" Jan Björklund talar om, men att ta dit pappan hade varit en katastrof. Enda gångerna pojken koncentrerade sej, arbetade entusiastiskt och lät det där lilla ljuset lysa i sina ögon var när han glömde bort att tänka på sin pappa.

Så vem är det Janne pratar om egentligen?