Det talas alltmer om att elever måste ta större ansvar för sina studier. De måste lära sej att en faktiskt inte bara kan skita i skolan, heter det. Föräldrarna måste också ta större ansvar och hjälpa sina barn med läxorna. Föräldrar måste engagera sej i sina barns skolgång.
Den här uppblossande debatten får mej att tänka på två elever jag mötte på en skola där jag vickade för några år sedan. Den ordinarie läraren frågade mej hur just de här två hade fungerat på min lektion. Hon förklarade att de ofta var okoncentrerade, vilket berodde på att deras mammor ännu inte fått uppehållstillstånd i Sverige. "De vet inte om deras mammor får stanna", sa den ordinarie läraren till mej. De vet inte om deras mammor får stanna. Hur kan vi förvänta oss att de barnen ska orka vara i skolan överhuvudtaget? Än mindre koncentrera sej på skolarbetet? Det är imponerande att de alls kom på min lektion och faktiskt presterade någonting.
Jag tänker också på en familj jag bodde granne med tidigare. De hade en likadan lägenhet som min, en trea på 90 kvadrat. Bara det att i min lägenhet var vi tre personer och deras var de sju. Två vuxna och fem barn mellan 1 och 11 år. Var skulle 11-åringen och 9-åringen hitta en lugn vrå att göra läxor i? När skulle föräldrarna ha möjlighet att hjälpa till? Sitta ner med ett barn i taget och gå igenom multiplikationstabellen? Jag kan tänka mej att med fem barn i en trea satsar en mest på att umgås hela familjen tillsammans (på den lilla tid som blir över när en har tvättat, städat, lagat mat och jobbat).
Vilka är det ni tänker på, ni som menar att barn och föräldrar måste ta mer ansvar för skolarbetet? Vilka hemförhållanden ser ni framför er? Tror ni verkligen att slapphet är kärnan i problemet med sjunkande skolresultat? För annars skulle vi kunna prova en annan lösning, nämligen att samhället tar lite mer ansvar och skjuter till resurser så att det finns plats och tid för alla elever att få den hjälp de behöver i skolan, inom ramen för skoldagen. Fler vuxna, mindre grupper, anpassade lokaler och adekvat material skulle till exempel vara en bra början.
Läs också:
Karin Branebäcks inlägg En ledarskribents ansvar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar