Brådskan till den "riktiga" dansen

I de flesta genrer finns ideal och idéer om vilken del av dansen som är den "riktiga", den del då en "verkligen" dansar. När jag undervisar i så kallade skolgenrer, som modern/nutida dans eller jazz, förväxlar eleverna ofta teknikträningen med uppvärmning och klagar på att vi lägger så mycket tid på det. "Måste vi ha så lång uppvärmning? När ska vi börja dansa?" frågar de. Många förstår inte att varje övning är en dans och om de dansar den kommer de uppleva det. Självklart är det min uppgift som lärare att hjälpa mina elever till den insikten.

Ge det lite tid. Känn in var du har den andre.
Från adrianrussi-en.weebly.com

Ännu tydligare blir fenomenet i improviserade danser, som kanske främst har ett socialt syfte. Bland kontaktdansare är det antingen lyft eller så mycket kontakt som möjligt, som brukar uppfattas som den "riktiga" dansen dit många vill skynda. För att komma dit så fort som möjligt stressar de igenom eller hoppar helt över andra viktiga faser i kontaktimprojammet, som att hitta in i sej själv och sin egen dans, orientera sej i rummet och möta andra på ett mer subtilt sätt. Faktiskt skulle jag vilja påstå att när någon går in i en dans med mej och genast försöker lyfta upp mej eller lägga hela sin vikt på mej missar de/vi det som är själva dansen. Vi missar att lära känna varandra, att utforska varandras närområde, lägga märke till vilket tempo, vilken intensitet och vilka rörelsekvaliteter den andra personen har idag. Vi missar att leka, hitta de olika sätten som våra kroppar kan mötas och kopplas ihop och söka en gemensam rytm. Om vi däremot ger alla de stegen den tid de behöver kommer vi att skapa en gemensam dans. Kanske kommer den innehålla lyft, kanske inte - det är inte det som är det viktiga - men om lyften kommer gör de det av sej själva, som en konsekvens av vår gemensamma rörelse i rummet.

Gemensam tajming är asfett.
Från swingriot.com

Jag har vänner, som beskriver exakt samma sak från andra socialdanser, som lindy hop, folkdans och tango, där vissa turer och stegkombinationer anses vara den "verkliga" dansen. Samma sak där: istället för att lära känna sin partner och hitta ett gemensamt flöde försöker många dansare gå direkt på de turer som de vill göra. 

Resultatet av den här stressen, oavsett om det är kontaktimprovisation eller styrdans, är ofta att dansen blir ganska misslyckad. Vi tappar varandra, trampar varandra på tårna, missuppfattar varandras impulser och signaler. Dansen blir stolpig, fumlig och omusikalisk. Mitt förslag är istället: släpp taget om vilka moves du vill göra, chilla, lyssna in och se vad som händer. Kanske får du en dans du aldrig hade väntat dej. Kanske upptäcker du att du har gjort allt det där coola ändå. Eller så inser du att det är minst lika coolt att uppleva samspelet med en annan människa, när två eller tre eller fyra danser smälter ihop till en.

Estetik kontra anatomi

Balett
Från balletuni.com

Jag har märkt att mina elever ofta har svårt att skilja på estetiska ideal och anatomi. Anatomiskt korrekt blandas ihop med "snyggt". När jag pratar om till exempel placering ur ett anatomiskt perspektiv möts jag därför ofta av: "Men min undervisare säger att jag ska stå så här!" [visar en annan hållning]

Varje dansgenre har sina egna estetiska ideal och de tar inte alltid hänsyn till hur kroppens struktur faktiskt ser ut och fungerar. Klassisk balett eftersträvar en överdriven utåtrotation av benen. I flamenco hålls armarna uppsträckta bakom huvudet. I odissi sitter dansaren i en djup nigning. När dansaren försöker pressa in sin kropp i de här mallarna riskerar hen att skada sej.

Flamenco
Från allpeneverything.com

Vilka estetiska ideal din favoritgenre än har kvarstår faktum att kroppen är designad för att gå, springa, klättra och simma. Benen rör sej parallellt när vi går. Utåtvridningen är till för att vi ska kunna röra oss i sidled eller klättra upp i ett träd. Att använda kroppen på det sätt den designats för innebär mindre skaderisk än att lära den andra rörelser.

Det betyder inte att vi inte ska dansa balett, flamenco, odissi eller någon annan genre. Att dansa anatomiskt och skadefritt handlar om att balansera de estetiska idealen med förståelse för kroppens design och funktion.

Odissi
Från web.mit.edu

Idealet: en stillastående dansare?

I Kolkata höll jag workshop i anatomi för dansare. Trots att de flesta av deltagarna främst höll på med indisk klassisk dans var frågorna ungefär desamma som på mina anatomiworkshops i Sverige. De handlade om utåtvridning, rörlighet i höftleden och coremuskulatur. Självklart pratade vi också om placering. Någonting som slog mej var att det estetiska idealet, i Indien såväl som i Europa, verkar vara en stillastående dansare. Estetiska ideal är statiska ideal.

De dansare jag träffar frågar sällan om rörelser, de frågar om positioner. Det slående i detta blev tydligt när en av deltagarna i Kolkata utbrast: "Vi rör oss ju hela tiden! Det här är grundpositionen, men vi är egentligen aldrig där. Vi rör oss hela tiden." Därför borde vi prata om anatomi i rörelse och inte i positioner.

Det är inte intressant hur mycket utåtvridning en dansare har i 1:a position eller exakt vilken kurva ryggen har i neutralt läge. När vi ser dansaren på scen är det inte det vi ser. Vi ser hur personen rör sej, intar rummet, uttrycker sej. Det är det som är dans, inte gradantalet i en viss led.

Att sträva efter ett utseendeideal är enbart relevant om du har tänkt stå still och posera på scen. Annars har du större användning av att lära dej hur utgångspositionerna utförs bäst med din egen kropp. Genom att placera dej på det sätt som är optimalt för dej blir dina rörelser friare och du kommer dansa bättre.

Klassisk balett och vithetsnormen

Misty Copeland. Från latimes.com.

För några veckor sedan blev Misty Copeland utsedd till principal dancer* i American Ballet Theatre (ABT). I år firar kompaniet 75 år och är sedan nio år USA:s nationalbalett. Därför är det anmärkningsvärt att Misty Copeland är dess första afroamerikanska principal dancer. Anmärkningsvärt, men inte förvånande.

Det finns stereotyper av det mesta, inte minst ballerinor. Om någon ber dej blunda och föreställa dej en ballerina, vilken hudfärg har dansaren du ser framför dej? Misty Copeland berättar i intervjun nedan hur ofta hon har fått höra att hon inte ser ut som en ballerina. "Jag tycker jag ser ut som en ballerina! Jag känner mej som en ballerina!" säger Copeland - och det gör hon. Förutom sitt afroamerikanska ursprung uppfyller hon alla fysiska ideal för en klassisk dansare. Det går inte att bryta för många normer på en gång och ändå göra karriär i ett stort balettkompani (i alla fall inte än). Copeland bryter mot två: vithetsnormen och ungdomsnormen. Copeland fyller nämligen 33 i år, vilket gör henne till en ovanligt gammal principal dancer.

Copeland är inte bara den första afroamerikanska principal dancern i ABT. Hon är den första kvinnliga afroamerikanska premiärdansösen i hela USA. Två manliga svarta dansare har tidigare utnämnts till principal dancers i andra kompanier. För bara något år sedan dansades Svansjön för första gången med två afroamerikanska dansare i huvudrollerna. Det var Misty Copeland som dansade svanen.

Att hon utnämnts till principal dancer är såklart en stor framgång för Copeland själv och för afroamerikaner i allmänhet. Afroamerikanska flickor som vill satsa på balett har en nu en förebild som visar att de kan komma hur långt som helst. Men Copeland och hennes senaste karriärssteg är kanske ännu viktigare för alla oss som självklart ser en vit dansare framför oss, när vi tänker oss en ballerina. Copeland ställer stereotypen på ända och får oss förhoppningsvis att omvärdera våra förgivettaganden. Kanske är 14 % av USA:s klassiska dansare svarta om ett par decennier. Kanske kommer det vara möjligt för alla som vill hålla på med balett att göra det utan att bli utsatt för ifrågasättande och trakasserier.

Jag vill också rekommendera en fiktiv skildring av vithetsnormen inom klassisk balett, filmen Center Stage från 2000, där vi kan ge lite extra uppmärksamhet åt den vita huvudpersonens svarta bästis (en typisk roll i amerikansk ungdomsfilm och tv-serier) Eva, mycket väl gestaltad av Zoe Saldana. Se den!

---------------

*Den svenska motsvarigheten är premiärdansös.

För vems skull dansar mina elever?

Jag hade en elev, som jag i det här inlägget kommer kalla Anna. Anna lärde mej någonting viktigt. När vi träffades gick hon på gymnasiet. Jag vet inte riktigt hur länge hon hade dansat då, men jag vet att hon hörde till de elever som hela tiden flyttades upp nivåmässigt, för att hon lärde sej så snabbt. Jag frågade Anna vilka skolor hon tänkte söka efter gymnasiet. Hon svarade att hon inte skulle söka vidare.

Jag blev provocerad. Att en elev som Anna, som alltid satsade helhjärtat, som gjorde sitt absolut bästa varenda lektion, som snabbt lärde in och memorerade material, som utan ansträngning kunde växla mellan vitt skilda genrer, som strävade efter att hela tiden utveckla sin dans, inte skulle satsa på dans som yrke framstod som slöseri. Det var obegripligt. Det var upprörande - som om arbetet både hon och jag la ner var bortkastat.

Det viktiga, som jag lärde mej av Anna, var att bara för att mitt ideal alltid har varit en yrkeskarriär inom dans behöver det inte vara det för alla andra. Inte ens för mina mest engagerade elever. Anna dansade för sin egen skull. Det var hennes största fritidsintresse - men det var just ett fritidsintresse. Hon var på dansskolan varje dag, men hon var inte intresserad av att göra det till sitt jobb. Jag ville att hon skulle söka till en yrkesutbildning, men det ville inte hon själv. Som tur var såg Anna klarare på situationen än jag gjorde. Hon kunde göra skillnad på sin vilja och min - något jag fick träna på för att fatta.

Fotnot: Anna heter egentligen någonting annat. Hon är vuxen nu och jobbar inte med dans utan med något som hon har valt helt själv. Nuförtiden fattar jag att det är mycket bättre.

Klassisk balett och klass

Samba - en genre som gärna ifrågasätts,
bland annat för att dansarna har så
lite kläder på sej.
Från worldfestivaldirectory.com

I mitt förra inlägg frågade jag mej varför ingen någonsin har ifrågasatt att jag, som är feminist, dansar balett. Egentligen är det inte så konstigt. Det har förstås med medelklassnorm och eurocentrism att göra. Balett är en europeisk dansform från början. Rötterna finns i 1500-talets Italien, men det var i Frankrike baletten fick den form vi idag kallar balett (även om den har fortsatt att utvecklas under århundradena). Från Frankrike spred den sej till Ryssland och från Ryssland tillbaka till Europa på 1900-talet. Idag dansas balett i stora delar av världen. Danmark, England, Kina och USA kan till exempel räknas som stora balettländer. Dans har alltid rest kors och tvärs över världen, men det görs skillnad på dans och dans.

Eurocentrism betyder att Europa (främst Västeuropa) och (väst)europeiska kulturyttringar är norm, inte bara i Europa, utan i hela världen. Det vill säga att de ses som lite bättre än alla andra och att alla andra kulturyttringar jämförs med de europeiska. På grund av eurocentrismen är balett en normgenre, som andra dansgenrer jämförs med.

Balett ses dessutom som en medelklassaktivitet. Det är rimligt. Balett är prydligt och välkammat och förstärker ett duktig-flicka-ideal. Att ta balettlektioner kostar pengar och en behöver lite utrustning (dräkt, trikåer, skor och en massa hårnålar). Det är också i första hand medelklassen som utgör balettpubliken. Men balett har inte alltid varit en medelklassgrej. På 1800-talet till exempel, då var opera och balett inte alls finkultur. Om det ska jämföras med dagens kulturutryck skulle 1800-talsbalett kanske hamnat någonstans mellan melodifestivalen och striptease. Operahusen (där balett dansades) sågs som högst olämpliga för anständiga kvinnor att besöka. Publiken bestod alltså främst av män, som dessutom gärna gick in bakom scen efter föreställningen, för att förhandla till sej ett ligg mot betalning med någon av ballerinorna. På 1600- och 1700-talen, däremot, då var det kungligheter som dansade. Den franske kungen, Louis XIV, skulle helst själv ha huvudrollen i alla uppsättningar. Från hovfolk via torskar till kulturtanter på några hundra år, alltså.

Balett - är det egentligen så stor skillnad på den här
och sambakostymen ovan?
Från ballethub.com

Hursomhelst, idag förknippas balett med medelklassen, med bildning, kroppskontroll och vithet i ett och samma paket. Det är därför det inte ifrågasätts. Men sanningen att säga vet jag ingen annan dansgenre som lika effektivt odlar ett lika destruktivt kvinnoideal som baletten. Hur jag hanterar det? Läs mitt förra inlägg!

Lyssna också på:

Dansa till revolutionen, avsnitt 1: Eurocentrism

Dansa till revolutionen, avsnitt 9: Riktig dans?

"Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett! Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur." - Cornelis Wreesvijk

Klassisk balett och feminism

Feminister ifrågasätts ofta, inte enbart för sina åsikter utan i kanske ännu större utsträckning för det utseende eller de intressen de valt. Därför förvånar det mej att jag aldrig någonsin har fått frågan hur jag, som är feminist, kan träna och undervisa klassisk balett.

Däremot har jag själv många gånger ställt mej den frågan. Efter att ha bestämt mej för att svara ja på frågan om jag överhuvudtaget kan undervisa balett kom frågan hur. På vilket sätt kan jag undervisa balett så att det stämmer med min ideologi?

För den som inte har stenkoll på balett kan jag bara säga att nidbilden i mångt och mycket stämmer med verkligheten. Balett är (vanligtvis) könsstereotypt och heteronormativt. Flickor och pojkar tränas i separata grupper - utom pas de deux (duetter). Pas de deux dansas traditionellt alltid i heterosexuella par, där mannen stödjer, lyfter, styr och visar fram kvinnan, som snurrar, lyfter upp benen, balanserar och blir buren (jag försöker komma på exempel på andra varianter men lyckas inte; ni får gärna tipsa). Flickor tränas i tåspetsteknik medan pojkar tränas i hoppteknik. Dessutom trycks mycket på vikten av disciplin och speciellt flickor fostras till att bli lydiga och behagfulla varelser som aldrig protesterar eller ställer krav.

Så vad gör jag? Inget av det där, såklart. För det första vet jag att det finns fler kön än två. Alla kön tränar i samma grupp. Pas de deux kan dansas i vilka konstellationer som helst och jag har sällan en förare och en följare, utan låter rollerna växla mellan dansarna (jag skrev mer om det i inlägget Könsneutrala duetter). Alla tränas i hoppteknik och alla som vill och är redo för det tränas i tåspetsteknik. Ingen behöver vara lydig eller behagfull.

Det där är egentligen de enkla sakerna. Svårare är att hantera rörelsevokabulär, typiska teman och kostymval. Går det att undervisa i balett utan att uppmuntra ett ohälsosamt kroppsideal? Vad händer med elever, som enbart tränar långa linjer, mjuka armrörelser och bundet flöde? Kan jag välja scenkläder som håller sej inom genren utan att förstärka könsstereotyper? Det är frågor jag har brottats med (och fortfarande går i närkamp med då och då). Det jag har kommit fram till än så länge är att det är okej att undervisa repertoar med romantiska teman, om jag ger eleverna ett historiskt perspektiv och reflekterar kring tematiken tillsammans med dem. Likaså diskuterar jag kroppsideal med dem, men lägger inte jättestort fokus på det. Istället undervisar jag balett med utgångspunkt i vad som är hälsosamt och anatomiskt bra för var och en. Jag uppmuntrar aldrig överdriven utåtvridning eller översträckta knän, till exempel. Balettens rörelsevokabulär tillsammans med de karaktärer som ofta gestaltas (prinsar, prinsessor, blommor och vackra djur) ger möjlighet att uppleva sin kropp som vacker, att få njuta av skönheten i sina egna rörelser. Även om jag inte vill framställa skönhet som det enda eftersträvansvärda har jag sett att det stärker många av mina elever, som i andra sammanhang inte har uppfattat sej själva som vackra. När det gäller scenkläder samtalar jag med eleverna inför varje uppvisningstillfälle. Vad vill vi berätta? Hur kan kläderna förstärka det?

Genom allt det här funderandet och diskuterandet försöker jag nästla ihop min feministiska ideologi (och min anatomiska kunskap) med min förtjusning inför balettgenren.

Du behöver inte vara perfekt för att undervisa

Idag fick jag, tydligen långt efter hela resten av internet, kännedom om Jessamyn Stanley, en yogini med 59000 följare på instagram. Stanley tjock och svart, vilket gör henne till en normbrytare i västerländsk yoga. Bored Panda citerar henne:

"I think it's intimidating [to see the 'typical yoga body' at the front of the class]. It creates more of an aspirational experience as opposed to an inspirational one. It doesn't actually elicit what yoga should give people."

Med tanke på hur populär Stanley är verkar många hålla med henne och ha längtat efter en yogalärare som ser ut på ett annat sätt. Med sitt normbrytande utseende - och naturligtvis sina färdigheter i yoga samt de tips hon ger - inspirerar Stanley uppenbarligen massor av människor.

Jag har själv tänkt på det här mycket länge. I dansvärlden finns de motsägelsefulla uppfattningarna att den som undervisar å ena sidan gör det för att hen inte är en "tillräckligt bra" dansare (för en scenisk karriär) och å andra sidan inte bör göra det om hen inte själv kan förevisa alla övningar perfekt. I dansundervisning finns en stark mästar/lärling-tradition där före detta professionella dansare (utan pedagogisk utbildning) ofta anses mer lämpade att undervisa än lärare och danspedagoger. De senare kan möjligen hålla på med dans i skolan och barndans, som ju ändå inte är "riktig" dansträning.

De som tycker så har förstås fel. Att vara en bra lärare handlar inte om att kunna briljera danstekniskt. Att vara en bra förebild för sina elever är inte detsamma som vara en perfekt mall som de ska försöka efterlikna. En bekant till mig berättade en gång om sitt dåliga självförtroende när det gällde att undervisa kontaktimprovisation. Hon tänkte att hon nog måste bli bättre på avancerade lyft och trioarbete innan hon gav sig på det. Men sedan hon kommit på att hon inte alls behövde kunna allting perfekt för att leda och stötta en grupp hade hon kommit på andra tankar. Om hon kunde se det som en lek och ett gemensamt utforskande av dansen skulle hon kunna ge lektioner som blev bra utan att hon kunde allt hon trodde hon behövde kunna.

Jag har undervisat ganska mycket i balett. Min kropp är långt ifrån balettidealet och min teknik är medioker, min tåspetsteknik är i det närmaste obefintlig. Men jag har faktakunskap, förståelse och förtrogenhet i genren - och är en kompetent undervisare - så jag har ändå kunnat förmedla information, hjälpa och stötta mina elever i deras lärprocesser. I mina mer avancerade grupper har eleverna blivit långt mycket bättre än jag själv på att dansa balett - och de har inte varit oinspirerade. Kanske har de till och med blivit inspirerade och motiverade av att inte behöva leva upp till bilden av mej. Kanske har min bristande perfektion tillåtit dem att utvecklas utifrån sej själva istället för enligt en förbestämd mall.

Jag säger det igen: undervisning handlar inte om att briljera danstekniskt eller vara en mall för sina elever. Undervisning handlar om att stötta, motivera, hjälpa, informera, ge förslag och hålla målet i sikte. Undervisaren är där för elevernas skull - inte tvärtom.

Jessamyn Stanleys instagram hittar du här.

Feministisk dansundervisning, del 2: Värdera inte elevernas utseende

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

Jag har som princip att aldrig kommentera mina elevers utseende, inklusive deras kläder. Det finns två huvudsakliga orsaker till det:

1. Hur eleverna ser ut är oftast irrelevant för undervisningen.
2. Särskilt tjejer får tidigt lära sej att det är för sitt utseende de kan få mest bekräftelse.* Utseendet blir alltså väldigt viktigt, för att få uppmärksamhet och status. Jag vill inte förstärka den snedvridningen.

Det finns tillfällen då jag väljer att frångå min princip. Ibland kan det vara nödvändigt att kommentera en elevs utseende, för att hen ska veta att hen inte är osynlig för mej. Det gäller främst när någon har gjort en stor förändring, till exempel gjort en radikal klippning eller färgning av håret. Det går dock utmärkt att kommentera, utan att värdera. Istället för att säga att den nya frisyren/färgen är snygg/ful säger jag saker som: ”Å, ny hårfärg!” eller ”Vad kort hår du har!”

Det händer också att elever specifikt visar mej någonting, till exempel att de har ett nytt klädesplagg, smycke eller liknande. Då försöker jag också att bekräfta det utan att värdera dess utseende, till exempel: ”Är den [nya tröjan] skön?” eller ”Hur känns det att ha det [armbandet] på sej?”

När jag ser att en elev har ansträngt sej att klä sej för en viss genre, till exempel balett, kan det hända att jag säger: ”Vad balettig du ser ut idag!” eller något liknande.

Ytterligare tillfällen när jag frångår principen är när det faktiskt är relevant för undervisningen. Det händer ganska sällan, men kan vara exempelvis om vi jobbar med counter-balance, då längd och vikt påverkar hur mycket vi måste luta oss mot eller från varandra. Det kan också handla om att eleverna ska få större förståelse för sin egen kropp, proportioner, funktioner, rörlighet, styrka också vidare. Då är det också viktigt att inte värdera, utan att enbart konstatera fakta, det vill säga att inte säga: ”Du har sådana fantastiska långa ben” utan nöja sej med: ”Du har långa ben.” Att inte säga: ”Du har sådan underbar pointe” utan torrt: ”Du har rörliga fötter.” Och så vidare. Då är det nämligen också lättare att lika okomplicerat konstatera de förhållanden som kanske inte anses lika ideala i dansvärlden.

Så vad gör jag istället, för att bekräfta eleverna? Jo, jag koncentrerar mej på det som är relevant i sammanhanget, nämligen deras dans. Även här försöker jag utmana mej själv att inte värdera, utan att endast bekräfta att jag ser hur de dansar, vilka rörelsekvaliteter som ligger närmast till hands för var och en, vilken typ av musikalitet de verkar ha, vilken typ av rörelser och rytmer de gillar mest. Jag uppmuntrar också när de är stolta, modiga, schyssta och kreativa. Men sen handlar bekräftelse mer om att sluta titta på eleverna så himla mycket och istället lyssna på dem desto mer.

Sådärja, det var dagens tips för en mer jämlik danssal. Här kommer sammanfattningen:

1. Undvik att kommentera elevernas utseende i mesta möjliga mån.
2. Om du måste/vill kommentera, gör det så långt det är möjligt utan att värdera.
3. Titta mindre, lyssna mer.

*Att det särskilt gäller tjejer är relevant i sammanhanget, eftersom – som jag konstaterade i del 1 – de flesta som dansar är just tjejer.

Våga vila!

”What is it with you dancers? Why can’t you relax?” ”Vad är det med er dansare? Varför kan ni inte slappna av?” Det sa en teaterperson, som kom in och gästundervisade i min klass en gång tidigt i min utbildning. Det hon påpekade, att dansare är jättedåliga på att slappna av trots sin goda kroppskännedom, är märkligt men typiskt. Men vad är det som gör att vi är så dåliga på det?

Saken var den att vid den tidpunkt vi hade den här teaterundervisaren uppmanade vår huvudundervisare (som vi hade i modern dans och improvisation) oss regelbundet att aldrig slappna av. Hon berättade om hur hon själv, när hon var student, brukade sitta på tåget hem och träna insidorna av låren genom att hålla ihop benen på samma sätt som man gör i Grahamteknik. Hon brukade också, enligt egen utsago, sova i grodställning, för att ta vara på tiden. Sömnen hade ju annars varit åtta bortslösade timmar per dygn!

Det jag berättar om är en enskild episod på en enskild skola, men dessvärre genomsyrar sättet att tänka hela dansvärldens kultur. Överallt möter jag horder av dansare, som är övertygade om att varje stund de vilar är en bortslösad eller till och med syndig stund. Vila framkallar hos många dansare samma känsla som mat hos anorektiker. En sådan kultur borgar naturligtvis inte för friska, glada dansare med långa karriärer. Att uppmuntra sådana känslor och sådant beteende hos sina elever/studenter strider mot all vetenskap och är helt enkelt inte klokt. Det är bara en av anledningarna till att det är viktigt att dansundervisare har utbildning och inte enbart erfarenhet av dansvärlden.

Inte bara för att må bra, utan också för att utvecklas i sin dans, behöver alla såväl näring och vila som träning. Faktiskt är det så att träning bryter ner kroppen och först när vi vilar och fyller på med mat byggs kroppen upp igen och blir lite starkare än före träningen! Det här med mat brukar vara ganska lätt att övertyga folk om, men vila är många av någon anledning mer tveksamma inför. Därför vill jag säga nu att vila är lika viktigt som att äta.

Jag säger det igen.

Att vila är lika viktigt som att äta.

Steg 1 är att sova cirka åtta timmar per dygn. När vi sover vilar både kroppen och sinnet. Hjärnan får chans att bearbeta alla intryck vi fått under den vakna tiden och kroppens celler reparerar och reproducerar sej. Steg 2 är att inte vara aktiv hela tiden. Träning är bra, men får motsatt effekt om du tränar sexton timmar om dagen. Om du tränar varje dag, vila ordentligt de timmar du inte tränar. Tillåt dej själv att sjunka ner i soffan eller på gräsmattan och slappna av. Du behöver inte ens göra en medveten avslappning, typ yoga nidra. Tänk på något helt annat en stund! Och kom ihåg att du faktiskt kanske inte behöver träna varje dag. Är det så att du tränar mycket, men inte utvecklas så mycket? Du kanske till och med går bakåt? Prova i så fall hellre att träna lite mindre än att träna ännu mer. Tre pass i veckan kan vara mer effektivt än fem. Tror du mej inte? Ge det en chans! Prova i några veckor. Sedan kan du återgå till din gamla rutin, om det inte funkar.

Läs också:

Ortorexi

Behöver dansare näringslära?

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Balett för 65 år sedan

Häromdagen tipsade Karolina om den här filmen:

Förutom att den är väldigt informativ, smart utformad och berättad med sådan värdighet är det också intressant att se vissa skillnader mellan dansarna i filmen, som publicerades första gången 1948, och dagens dansare. Jag ser inga översträckta knän eller fötter och inga utmärglade ballerinor. Och ändå är Gerd Larsens penché (som syns både som stillbild i inledningen och sedan igen, när hon förevisar arabesque) helt igenom vacker på alla sätt. Jag vet att jag upprepar mej, men fokus har hamnat fel idag, när balett är mer extremsport än ett sätt att berätta.

Måste man stå pall?

Det finns saker jag inte förstår. En sådan är varför det allmänt anses automatiskt bra att det är svårt att komma in på en utbildning. Många sökande = svårt att komma in = högre kvalitet på utbildningen/studenterna. Det har jag skrivit om redan, så jag ska inte fördjupa mej i det igen, men om det anses fint att det är svårt att komma in anses det nästan ännu finare om utbildningen lägger ut små snubbeltrådar, som gör att det är svårt att ta sej igenom. Det förstår jag inte heller.

Självklart ska en utbildning vara utmanande. När man blir utmanad lär man sej saker. Det är inte det jag vänder mej mot. Det som gör mej brydd är när någon med ett stråk av skryt i rösten säger: "Vår lärare säger att den kursen vi läser nu är den svåraste kursen man kan läsa på grundnivå!" Varför säger man så som lärare? Dels är det opedagogiskt - om man säger i förväg att något är svårt kommer det också upplevas så - och dels är det direkt felaktigt. Vad som är svårt eller lätt beror nämligen på intresse, motivation och förkunskaper (samt, skulle vissa säga, talang). Jag tycker till exempel att svensk grammatik är ganska lätt medan jag upplever exempelvis bokföring som rätt svårt, men jag vet andra som tycker tvärtom. Jag skulle därför aldrig säga till mina elever att det vi nu ska göra är jättesvårt. Om eleverna däremot påpekar eller beklagar sej över att något är svårt bekräftar jag det: "Ja, det är svårt, men jag är säker på att ni kommer klara det."

Något annat som gör mej förbryllad är när jag hör: "Bara 30% brukar klara den här tentan!" (eller det omvända, att 70% misslyckas). Det är inte heller helt ovanligt och det sägs inte som något negativt. Jag antar att det beror på att om man hör till de 30% som klarar sej är man så jäkla bra att man kan se sej själv lite som en övermänniska (eller som en riktig plugghäst, vad vet jag?). Även här undrar jag varför läraren berättar en sådan sak. Är det för att psyka studenterna/eleverna? Stressa dem lite extra? Och så tänker jag att om år efter år 70% av ens studenter missar tentan borde man börja fundera lite. Antingen måste det vara fel på tentan eller på kursen/undervisningen. Uppenbarligen testar inte tentan det som studenterna har pluggat eller så är frågorna så konstigt ställda att ingen förstår vad de ska svara på. Om jag så bara hade en enda grupp, där majoriteten inte lyckades uppfylla de lägsta kunskapskraven på någon uppgift skulle jag ta ett allvarligt snack med mej själv om vad jag gjort för fel. Jag skulle definitivt inte skryta med det inför nästa elevgrupp.

Båda exemplen ovan handlar i mina ögon om att stressa upp studenterna, testa deras psyke, se om de står pall. Precis som man kan känna sej extra bra för att man kom in någonstans där söktrycket var stort kan man vara särskilt stolt över att man står pall när många hoppar av utbildningen. Fler och fler gallras bort och den starkaste står kvar. Det är som den där tävlingen, som brukade vara med i finalen av Expedition: Robinson, där de skulle stå på en stock tills alla utom en hade trillat av. Det kan ju vara en kul tävling, men är det relevant för utbildning?

Från annalundh.se

Jag gick en gång på en utbildning, där man använde sej av sådana metoder. Där talade man om för studenterna att de var svaga och lata och aldrig jobbade tillräckligt hårt. Flera gånger per termin genomgick studenterna dansprov, där resultatet kunde bli att det flyttades upp eller ner en svårighetsgrad (eller fick stanna kvar på den nuvarande) oavsett vilket år av utbildningen de gick. Vissa fick inte vara med på föreställningarna, som avslutade varje termin. En del fick åka ut på turné och göra många föreställningar medan andra fick stanna på skolan och bara göra ett fåtal. Om någon någonsin ifrågasatte någonting över huvud taget var standardsvaret: "Det finns 100 andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Jag stod inte pall. Efter två tredjedelar av ett år hoppade jag av. Då var jag totalt nedbruten (läs mer om det här). Numera skäms jag inte längre över att jag inte klarade det. Det visar bara att jag var/är en människa. Vissa är lite mer hårdhudade och står pall för mer tryck. Andra är känsligare och klarar inte lika mycket. Den stora frågan jag ställer är: Vad uppnår man genom att ständigt psyka studenterna/eleverna? De som lyckas ta sej igenom utbildningen och kommer ut på andra sidan kanske har blivit härdade, starka, redo att klara av en tuff bransch i en tuff värld, men är de verkligen de bästa dansarna/läkarna/lärarna/något annat? Kanske finns risken att de har förlorat sin mänsklighet och sin ödmjukhet på vägen. Och de som föll bort, vad hände med dem? Det kan man inte ha något intresse för alls, när man har som enda mål att producera en elittrupp, ett jägarförband, en grupp Robinsonfinalister.

Min åsikt är att målet med en utbildning borde vara att alla de som kommer in också ska ta sej ut med hälsan i behåll och ett stort bagage av nya kunskaper och personlig utveckling. Men så är jag ju en flumpedagog också.

Förtydligande om utåtvridning

I en kommentar till mitt inlägg om utåtvridning som process fick jag två frågor, som jag tycker är viktiga för alla som dansar (och undervisar). Därför ska jag försöka svara på dem här.

Fråga 2: Kan även äldre dansare uppnå 180° utåtvridning?

Jag har delvis redan svarat på det här i inläggen 180° utåtvridning och Skelett, muskler, ligament och senor som harbetydelse för utåtvridningen, men några saker vill jag förtydliga:

1. För det första är det väldigt svårt för någon oavsett ålder att rotera benen till 180° (90° per ben). Som jag förklarat tidigare är det väldigt få (om ens någon) som kan vrida ut 180° i höften. De flesta av dem som ser ut att ha platt utåtvridning, när vi tittar på deras fötter, vrider ut mindre i höften, men lägger till en vridning i knäet och en i fotleden. Det sättet att jobba är möjligen estetiskt tilltalande (fast om ni frågar mej ser det förskräckligt ut), men orsakar många knä- och fotskador och mycket smärta.
2. Igår skrev jag att barn har mjukare ligament än vuxna kring höftlederna (och i alla andra leder med, för den delen). Det gör att barn kan ”töja ut” sin utåtvridning och förändra strukturen i höftlederna. Den möjligheten försvinner alltmer med stigande ålder och för vuxna är den i princip obefintlig. Jag rekommenderar dock inte att man ger sej på några försök att förändra sina barns eller elevers kroppsbyggnad. Risken är mycket stor att man gör dem illa! Det finns forskare och pedagoger, som klurar på om det går att göra på ett säkert sätt. Tills vi får besked från dem föreslår jag att vi låter alla dansa med den utåtvridning de kan åstadkomma.
3. Ur naturlig synvinkel finns ingen nytta med att vrida ut benen så mycket. Vi måste alltid komma ihåg att rörlighet = instabilitet. Rörliga (eller, som dansare säger, ”öppna”) höfter är därför instabila höfter, som kräver starka omkringliggande muskler, för att må bra.
4. Den genomsnittliga utåtvridningen hos människor i allmänhet är ca 90° (45° per ben) och jag vill citera min anatomilärare Gail Accardi: ”You might look down at your turn-out and cry but that’s just the way it is.”*

Nedan följer några bilder, som jag har hittat och som visar på vissa av konsekvenserna av att vrida ut fötterna mer än höfterna. Jag vill understryka att det inte finns något eftersträvansvärt i de bilder jag valt.

Så här illustreras ofta 1:a position i böcker och andra instruktioner (här wikipedia) om balett. Utåtvridningen är här över 180°, vilket är en anatomisk omöjlighet.
Från wikimedia.org

Här har vi någon som försöker stå som illustrationen ovan visar. Notera hur knäna pekar diagonalt ut medan fötterna pekar rakt åt sidorna samt hur vänsterfoten rullar in på hålfoten. Detta innebär hög belastning och högt slitage på knän, fötter och resten av kroppen.
Från allpostersimages.com

Här ser vi samma sak väldigt tydligt i 5:e position. Se hur vridningen mellan knäet och foten på främre benet är mer eller mindre 45°. Notera också knölen en bit nedanför fotknölen på bakre foten, ett vanligt fenomen hos personer, som vrider ut fötterna mer än höfterna. Det här är md största sannolikhet en person som upplever en hel del smärta, spänning och ansträngning i sin dansträning.
Från pbt.org

Här har vi 4:e position hos en person, som definitivt vrider ut fötterna för mycket. Se hur hon rullar in på båda fötternas hålfötter (framför allt bakre). Det kan aldrig leda till något gott!
Från wikimedia.org

Och så en bild på någon som är i rörelse. Titta återigen på vridningen i främre benet. Knäet pekar ca 45° utåt medan tårna pekar drygt 90° ut. Dansaren ser ut att vara på väg framåt, vilket innebär att det främre benet snart kommer att bära hela kroppsvikten med en alldeles för stor vridning i knäleden. Aj.

Läs svaret på fråga nr 1 här.

*”Du kanske tittar ner på din utåtvridning och gråter, men så är det bara.”

Korrekt utåtvridning

För en knapp månad sedan skrev jag om utåtvridning, varför vi vrider ut och hur det har blivit så att dansare "måste" ha 180° utåtvridning, för att en karriär ska vara möjlig. Jag tror att enda sättet att förändra dansvärlden är att bevisa att den (vi) har fel. Om det visar sej att dansare med mindre utåtvridning kan vara helt fantastiska måste idealet så småningom försvinna. För att det ska bli verklighet krävs kamp och tålamod. Som det ser ut idag slås underbara dansare ut enbart på grund av detaljer som "för liten" utåtvridning. Att fortsätta dansa och kämpa med ständiga motgångar är tufft, men ju fler vi är som drar åt samma håll desto lättare går det. Även dansare, som lever upp till de fysiska idealen, kan hjälpa till genom att solidarisera med och stötta dansare, som inte gör det. Prata aldrig illa om någons fysiska förutsättningar, titta aldrig snett och viska aldrig om någon! Påpeka istället de positiva egenskaper du tycker andra har! Vi mår alla bättre, om vi stöttar och lyfter varandra.

Utåtvridningsmusklerna + gluteus minimus.
Från danceadvantage.net

Men, oavsett hur stor utåtvridning vi har behöver vi lära oss att använda den - på rätt sätt. En korrekt utåtvridning sker i höften. Allt nedanför höften (lår, knän, fötter) vrids ut som en följd av att höften vrids ut. Det är det absolut viktigaste att veta om utåtvridning. Därför säger jag det en gång till: Det är aldrig fötterna som vrids ut. Det är i höftleden rotationen sker. Innanför de stora sätesmusklerna gluteus maximus och gluteus medius sitter sju små muskler. Sex av dem är utåtvridningsmuskler (den sjunde är gluteus minimus, som i princip fyller samma funktion som gluteus medius, dvs att stabilisera bäckenet). Beroende på vilken vinkel benet har i förhållande till kroppen jobbar de lite olika mycket. När benet är rakt ner jobbar den nedersta muskeln, om benet lyfts lite jobbar nästa muskel, om benet lyfts lite till jobbar nästa, och så vidare. Den översta, piriformis, är ofta ansträngd på dansare. Den använder vi till exempel i retiré passé och grand plié.

För att kunna vrida ut benen krävs följande:

1. Du måste kunna separera lårbenet från bäckenet. Prova genom att stå på ett ben och vrida det andra benet ut och in utan att bäckenet rör sej. Håll i dej, om du tappar balansen.
2. Du måste kunna aktivera utåtvridningsmusklerna. Prova genom att vrida ut benen utan att spänna den stora sätesmuskeln gluteus maximus (det är den som ger rumpan dess form). Du kan prova liggande på mage och rygg samt stående.

Vrid sedan inte ut mer än att du kan arbeta i positionen. När du gör plié ska knäna peka åt samma håll som tårna. När du gör tendu eller lyfter ena benet från golvet ska inte bäckenet vridas. Du har mer nytta av att jobba i en position du klarar av än att hela tiden kämpa i en position som inte passar din kropp! Genom att jobba i en korrekt position kommer du successivt bli starkare och din teknik kommer utvecklas. Det kommer hjälpa dej att bli en så bra dansare som du kan bli!

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känsla för musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

180° utåtvridning

Det är dags för nästa dansideal, utåtvridning. Idén om "platt utåtvridning" (flat turn-out på engelska) kommer från den klassiska baletten, men har spridit sej till jazz och modern dans (eventuellt även till andra genrer). Historiskt började man vrida ut benen som en följd av att den så kallade tittskåpsteatern infördes på 1600-talet. Innan dess hade man amfiteatrar, som såg ut ungefär som cirkusarenor med publiken sittande runt om. Dansen sågs alltså från alla håll och inte minst uppifrån, vilket gjorde stora formationer med många dansare viktiga (något som fortfarande finns kvar i baletten). På en tittskåpsteater ser istället hela publiken dansen från samma håll (framifrån), vilket nödvändigtvis får konsekvenser för koreografi och framförande. För att alla benrörelser skulle synas tydligare började man då vrida ut benen.

Senare har utåtvridningen möjliggjort till exempel att dansa på tåspets, vilket infördes på 1800-talet, och att lyfta benen över 90°, som man började med i mitten av 1900-talet. Två delar av baletten, alltså, som idag ses som självklara, men som är relativt nya fenomen.

Precis som andra saker, som från början haft praktisk betydelse, har utåtvridningen utvecklats till ett utseendeideal, där 180° anses vara det optimala. Det kallas också flat (platt), som i mina öron tydligt korrelerar med andra ideal, till exempel platt mage. Saken är den att väldigt få - om ens någon - har 180° utåtvridning naturligt. De flesta människor har faktiskt ca 90°! Trots det finns det pedagoger som fortfarande framhärdar i att alla ska ha 180°. Fake it till you make it! Som tur är förstår alltfler att det går utmärkt att dansa - till och med balett - med mindre utåtvridning och låter sina elever arbeta utifrån sin egen kropps förutsättningar och möjligheter.

Det går att träna upp sin utåtvridning, men fake it till you make it är ingen bra strategi. När man säger så tittar man ofta på fötternas utåtvridning och inte hela benens. Utåtvridning måste alltid komma från höften. Annars finns stor risk för knäskador! Om vi försöker vrida ut fötterna mer än vi kan vrida ut låren sker nämligen vridningen i knäet - en led som inte alls är gjord för vridningar! Belastningen och slitaget på knäna blir jättestora och det kommer inte dröja länge innan det börjar smärta. Även fotlederna kan ta mycket stryk, då försök att vrida ut för mycket ofta leder till att man "rullar in" på hålfoten.

Så hur vet du om du vrider ut för mycket eller lagom? Det finns framför allt två markörer att titta på:

1. Pekar dina knän åt samma håll som dina tår? Om ja står du korrekt. Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.
2. Har ytterkanten av din fot kontakt med golvet? Om ja står du korrekt (förutsatt att trampdynan under stortån inte lyfter från golvet). Om nej vrider du förmodligen ut för mycket.

Du har ingen nytta av att kämpa i en utåtvriden position, som du inte kan hålla korrekt. Jobba istället med en position, som fungerar bra för din kropp och satsa på att stärka utåtvridningsmusklerna i rumpan samt insida lår och bålen (coremusklerna). Kom ihåg att placering är A och O! Har du en bra placering underlättas även utåtvridningen.

Hur mycket utåtvridning du har beror på flera faktorer: ditt skelett, dina ligament och dina muskler. Jag återkommer till detta längre fram.

Balettkarriär utan översträckning

I år går dansaren Kristin Long i pension från San Fransisco Ballet, där hon har dansat i 23 år, bland annat som principle dancer (premiärdansös/prima ballerina). Kristin Long har haft en fantastisk kärriär och är en underbar dansare trots att hon inte uppfyller något av de överdrivna kroppsideal, som jag har skrivit om tidigare. Hon har inga översträckta ben, inga bananfötter (extrem pointe) och hon är inte mager. Nedan finns en hyllningsvideo, som San Fransisco Ballet har gjort till Long. Titta på den och lyssna på vad som sägs om henne där! I dansvärlden fokuseras alltför ofta ensidigt på att forma en idealkropp, men i den här videon är det aldrig det som kommenteras. Istället lyfts andra viktiga kvaliteter fram; glädje, lätthet, passion, utstrålning, flöde... Det är en fröjd att höra!

Översträckta knän

Översträckta ben i 1:a position
Från danceinjuryrecovery.blogspot.com

Nästa dansideal på listan är översträckta knän. Det är ett vanligt fenomen, särskilt på kvinnor, och anses eftersträvansvärt i dansvärlden (särskilt inom balett), eftersom det tycks skapa långa, vackra linjer. Det finns till och med danspedagoger, som medvetet låter sina unga elever (under 10 år) öva på att översträcka sina ben. Eftersom skelett och ligament ännu inte stelnat på barn går det att förändra ledernas rörlighet, så att överrörlighet går att träna upp. Genom att göra så "hjälper" man barnen att uppnå ett skönhetsideal, men man lägger samtidigt grunden för framtida knäproblem.

Röntgenbild av översträckt knä.
Den lilla delen, som ser ut att hänga fritt i luften,
är knäskålen.
Bild från dance.net

Knäleden är en så kallad gångjärnsled, vilket betyder att den enbart kan böjas i en riktning. En annan sådan led är armbågen. Den rörelse som kan ske i knäet innebär att vi kan lyfta foten bakom oss, mot rumpan. Vi kan också låta foten hänga mot golvet, när vi lyfter låret mot taket. Det som händer, när man översträcker benet, är att leden passerar sitt optimala stoppläge, där lårbenet och vadbenet bildar en rak linje, och böjer benet åt andra hållet. Det utsätter leden för hög stress och stort slitage. Om man samtidigt har vikt på benet, det vill säga om man står upp, förvärras läget ytterligare. Personer, som inte lärt sej kontrollera sina överrörliga knän, får nästan alltid ont i knäna och eventuellt även fötter, höfter och/eller ryggen, eftersom knänas placering påverkar hela kroppen. Om du har översträckta knän kan du titta på dej själv i profil i en spegel. Se vad som händer med dina fötter och ditt bäcken, när du översträcker benen! Ofta leder det till att man svankar eller förändrar överkroppens placering på något annat sätt. Det kan också uppstå en vridning i benet, som gör att fötternas placering blir märklig. Om du inte har överrörliga knän kan du titta på en kompis eller elev, som har det.

Från hyperextendedknees.blogspot.com

För att ta reda på om du har översträckta knän kan du sätta dej på golvet med rak rygg och raka ben (som bokstaven L). Sträck benen så mycket du kan med flexade fötter. Om hälarna lyfter och knävecken kommer ner i golvet visar det din översträckning. För personer med överrörliga knän, som låter hälarna vila på golvet, känns det ofta som om benen är böjda, men det är de inte. Golvet är ju rakt! Så raka som dina ben är, när hälarna vilar på golvet, så raka ska de också vara när du står upp. Du bör inte sträcka mer! Att lära sej kontrollera sina knän stående är oftast svårt för överrörliga, men helt nödvändigt för att förebygga skador! När du står i första position ska hälarna nudda varandra och knäna ska inte passera förbi varandra eller vridas parallella för att få plats. När du känner att de nuddar varandra är dina ben raka.

Ballerina med såväl översträckt knä som extrem pointe.
Belastningen här är extremt hög på samtliga leder
i benet och foten.
Från danceinjuryrecovery.blogspot.com

Den som har överrörliga knän behöver göra övningar som stärker och stabiliserar knäna. Balansplatta är jättebra för det! Börja med att stå på två ben. När du kan det kan du prova att blunda och/eller stå på ett ben (kom ihåg att också stå på det andra). Du behöver också titta dej i spegeln och lära dej känna hur det känns i kroppen, när du kan se att dina ben är raka. Extra svårt är det i andra position, där man gärna hänger i knäna. Benen ska se raka ut - inte svängda! En sjukgymnast kan ge fler övningar, som stabiliserar knäna på ett bra sätt.

När det handlar om översträckta knän gäller samma sak som för överrörliga fötter och långa hälsenor. Rörlighet anses fint i dansvärlden, men ju rörligare vi är desto mindre stabila blir vi. Överdriven rörlighet innebär alltså att vi måste vara extremt starka och kroppsmedvetna. En stor risk är också att, även om du kan kontrollera dina leder nu, skador uppstår när du blir äldre och kanske inte tränar lika mycket längre. Rörligheten består även om du tappar styrkan och då ökar skaderisken igen. Så var försiktig och ta hand om din kropp! En hel kropp är viktigare än ett sketet skönhetsideal.

Långa hälsenor

Idag är det dags för ytterligare ett dansarideal: långa hälsenor. Det är ett extra intressant ideal, eftersom så många strävar efter det utan att veta varför. När jag frågar danselever varför de vill ha rörlighet i andra kroppsdelar är de oftast helt på det klara med det. Antingen är det av estetiska skäl eller av praktiska (att utföra vissa tekniska eller koreografiska moment). Handlar det om hälsenor uppstår dock för det mesta en tveksam och något förvirrad stämning, när man börjar prata om varför det är bra (eller kanske inte så bra). Ändå är det en av de saker som allmänt anses viktiga för den ideala dansarkroppen. När jag sökte till Balettakademien i Göteborg testades flexibiliteten i hälsenorna tillsammans med utåtvridning, pointe och hamstrings. Hälsenornas längd togs alltså med i bedömningen av hur lämpad den sökande var att gå utbildningen.

Vadmusklerna och hälsenan.
Bild från floota.com

Nu kan ni sluta fundera, för jag ska avslöja svaret: Den viktigaste anledningen till att vi vill ha långa hälsenor är att det ger en djup plié, vilket är viktigt framför allt för att vi ska kunna hoppa högt. En bra plié behövs också för andra explosiva rörelser, som att trycka upp i piruett eller sous-sous, och graciösa chasséer. Med korta hälsenor eller tajta vadmuskler begränsas rörelseomfånget i fotleden och därmed också de ovan nämnda rörelserna. Särskilt markant är att det blir svårare att hoppa.

Hur vet man om man har korta hälsenor eller tajta vadmuskler? Det är svårt att avgöra, men spelar egentligen inte så stor roll. Senor består av hårdare vävnad än muskler och är därför svårare att mjuka upp och stretcha, så det är lättare att påverka vadmusklerna än hälsenorna. Dock fäster båda vadmusklerna, soleus och gastrocnemius, i hälsenan och man kan alltså inte stretcha musklerna utan att också stretcha senan och vice versa. Förutom att stretcha kan man också massera och "skaka" vadmusklerna (något jag kommer återkomma till vid ett senare tillfälle), för att öka rörligheten i fotleden och även knäleden.

Som vanligt vill jag dock inflika en varning. Långa hälsenor ger fördelar bara till en viss gräns. Att ha korta hälsenor innebär problem, men det gör också extremt långa dito. Många har fått lära sej att göra demi plié så djupt som de kan utan att hälarna släpper från golvet. Det är inte ovanligt att få höra att man ska känna en stretch i hälsenan eller vadmusklerna i demi plié. Detta gäller dock enbart för personer med korta hälsenor! En dansare med långa hälsenor kan böja benen väldigt mycket utan att hälarna släpper från golvet. Innan dess kommer dock en del andra saker ha hänt. Framför allt kommer dansaren ha förlorat sin placering. Rumpan sticker förmodligen ut och överkroppen lutas framåt eller så vinklas bäckenet, så att nedre kurvan i ryggen överdrivs. Dessutom leder en så djup plié ofta till knäont, då belastningen på knäna blir alltför hög. 

Korrekt demi plié. Bild från artofballet.com

Personer med långa hälsenor måste alltså lära sej att inte gå så djupt de kan i demi plié. En korrekt demi plié i första position skapar ett tomrum i form av en romb, som är plattare i sidled än i höjdled. Om romben blir en kvadrat - eller ännu värre en romb som är plattare i höjdled - är plién för djup. Knäna ska helst inte gå utanför tårna. Detta gäller även parallellt samt i alla andra utåtvridna positioner.

Slutsatsen är alltså densamma som alltid: dansare med mindre rörlighet behöver koncentrera sej på att öka rörligheten medan dansare med mycket rörlighet måste fokusera på att bli starka nog att kontrollera sin rörlighet.

Gå upp i vikt

En läsare, som upplever sej som för smal, frågade hur jag gjorde för att gå upp i vikt. Innan jag svarar vill jag trycka på att antalet kilo man väger inte är ett mått på vare sej hälsa eller skönhet. Det finns ingen idealvikt. Även BMI* är ett trubbigt verktyg för att bedöma en persons hälsotillstånd. Muskler väger mer än fett och börjar man styrketräna kan det hända att man går upp i vikt samtidigt som man ser smalare ut. En person med mycket stor muskelmassa kan ha samma BMI som en person med stor fettmassa och därmed bedömas som överviktig, om man enbart ser till siffrorna. En person med medelhögt BMI får inte nödvändigtvis hela sitt näringsbehov tillgodosett och kan ha en obalans mellan fett- och muskelmassa. Man måste alltså se till fler faktorer än vikt och/eller BMI, när man bedömer sin egen eller någon annans hälsa.

I mitt personliga fall ser jag viktökning och viktminskning som indikatorer på om jag får i mej tillräckligt med energi. Går jag ner i vikt under en period är det ett tecken på att jag gör av med mer energi än jag fyller på med. Går jag istället upp i vikt tyder det på det motsatta. Personer, som upplever sej ha svårt att gå upp i vikt, äter ofta för lite eller för energisnål mat. Det kan man uttyda ur undersökningar, där folk äter mer än deras hunger kräver. Vill man gå upp i vikt tror jag att det första man måste försöka ta reda på varför man är mager eller vad det är som hindrar en från att öka.

När jag rasade i vikt berodde det till stor del på att jag hade dåligt näringsupptag. Jag kunde alltså äta mycket utan att kunna tillgodogöra mej näringen eller energin. Dessutom genomgick jag en ganska stor operation och läkningen därefter krävde mycket energi, som jag alltså inte hade. En homeopat diagnosticerade mej med candida albicans** och föreslog en diet bestående av fisk, ägg och ett urval av grönsaker. Det var inte jättekul, men fungerade väldigt bra. Jag höll dieten i fem månader, extremt strikt i början, men sedan mer och mer löst. Efter de fem månaderna kände jag att min kropp tog bättre hand om den mat jag stoppade i mej, jag var inte längre konstant hungrig, jag kände mej starkare och det var lättare att avgöra vad jag verkligen var sugen på.

Jag gick upp en del i vikt, men fortfarande inte tillräckligt, tyckte jag själv. Efter ett tag insåg jag att jag faktiskt förmodligen åt för lite. Jag gjorde en ungefärlig beräkning av min energiförbrukning på Uppladdningen.nu och kom fram till cirka 2500 kcal per dag. Efter en del googlande hittade jag några veckomenyer för ett intag på just den mängden energi. När jag började följa dem insåg jag att det var mycket mer mat än jag brukade äta. Ganska ofta kunde jag inte äta upp allt, som stod på menyn, men jag åt i alla fall mer än vanligt och gick upp till en kroppsstorlek, som jag känner mej bekväm med. Nu tycker jag är stadig, stark, pigg och snygg, men jag måste fortfarande anstränga mej för att få i mej all energi jag behöver.

*BMI = Body Mass Index mäter förhållandet mellan längd och vikt.

**En svamp, som finns naturligt i tarmen, men som kan växa för mycket och ta över, ofta på grund av stora intag av socker, jäst och vitt mjöl.