Feministisk dansundervisning, del 2: Värdera inte elevernas utseende

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

Jag har som princip att aldrig kommentera mina elevers utseende, inklusive deras kläder. Det finns två huvudsakliga orsaker till det:

1. Hur eleverna ser ut är oftast irrelevant för undervisningen.
2. Särskilt tjejer får tidigt lära sej att det är för sitt utseende de kan få mest bekräftelse.* Utseendet blir alltså väldigt viktigt, för att få uppmärksamhet och status. Jag vill inte förstärka den snedvridningen.

Det finns tillfällen då jag väljer att frångå min princip. Ibland kan det vara nödvändigt att kommentera en elevs utseende, för att hen ska veta att hen inte är osynlig för mej. Det gäller främst när någon har gjort en stor förändring, till exempel gjort en radikal klippning eller färgning av håret. Det går dock utmärkt att kommentera, utan att värdera. Istället för att säga att den nya frisyren/färgen är snygg/ful säger jag saker som: ”Å, ny hårfärg!” eller ”Vad kort hår du har!”

Det händer också att elever specifikt visar mej någonting, till exempel att de har ett nytt klädesplagg, smycke eller liknande. Då försöker jag också att bekräfta det utan att värdera dess utseende, till exempel: ”Är den [nya tröjan] skön?” eller ”Hur känns det att ha det [armbandet] på sej?”

När jag ser att en elev har ansträngt sej att klä sej för en viss genre, till exempel balett, kan det hända att jag säger: ”Vad balettig du ser ut idag!” eller något liknande.

Ytterligare tillfällen när jag frångår principen är när det faktiskt är relevant för undervisningen. Det händer ganska sällan, men kan vara exempelvis om vi jobbar med counter-balance, då längd och vikt påverkar hur mycket vi måste luta oss mot eller från varandra. Det kan också handla om att eleverna ska få större förståelse för sin egen kropp, proportioner, funktioner, rörlighet, styrka också vidare. Då är det också viktigt att inte värdera, utan att enbart konstatera fakta, det vill säga att inte säga: ”Du har sådana fantastiska långa ben” utan nöja sej med: ”Du har långa ben.” Att inte säga: ”Du har sådan underbar pointe” utan torrt: ”Du har rörliga fötter.” Och så vidare. Då är det nämligen också lättare att lika okomplicerat konstatera de förhållanden som kanske inte anses lika ideala i dansvärlden.

Så vad gör jag istället, för att bekräfta eleverna? Jo, jag koncentrerar mej på det som är relevant i sammanhanget, nämligen deras dans. Även här försöker jag utmana mej själv att inte värdera, utan att endast bekräfta att jag ser hur de dansar, vilka rörelsekvaliteter som ligger närmast till hands för var och en, vilken typ av musikalitet de verkar ha, vilken typ av rörelser och rytmer de gillar mest. Jag uppmuntrar också när de är stolta, modiga, schyssta och kreativa. Men sen handlar bekräftelse mer om att sluta titta på eleverna så himla mycket och istället lyssna på dem desto mer.

Sådärja, det var dagens tips för en mer jämlik danssal. Här kommer sammanfattningen:

1. Undvik att kommentera elevernas utseende i mesta möjliga mån.
2. Om du måste/vill kommentera, gör det så långt det är möjligt utan att värdera.
3. Titta mindre, lyssna mer.

*Att det särskilt gäller tjejer är relevant i sammanhanget, eftersom – som jag konstaterade i del 1 – de flesta som dansar är just tjejer.