Pionjärer inom modern balett

De största pionjärerna inom modern* balett** måste nog sägas vara de ryska dansarna Vaslav Nijinskij och Anna Pavlova. I Europa var baletten redan lite på utdöende, när modernismen gjorde sitt intryck. Den europeiska nya dansen, Ausdruckstanz (uttrycksdans), tog därför helt avstånd från baletten och ville hitta helt nya sätt att använda kroppen. Den intresserade sej för naturen, städerna och de verkliga människorna - inte prinsessor, herdar och förtrollade svanar, som baletten. I Ryssland däremot kom romantiken senare än i Europa och stod fortfarande i full blom vid sekelskiftet 1900. De stora baletterna som de flesta känner till, Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön, koreograferades alla under 1890-talet. Ryssland var vid 1900-talets början dock inte opåverkat av de nya strömningar som kom västerifrån med industrialisering, ny teknik och nya politiska idéer. Fröet till den ryska revolutionen började gro. Revolutionen i sej ägde rum 1917, men de revolutionära idéerna spreds såklart under ganska lång tid innan dess och tog sej även in på teatrarna och operahusen.

Fram till dess hade balettkompanierna styrts helt och hållet av balettmästare, som koreograferade och bestämde repertoaren. Vid den här tiden före revolutionen började dansarna ifrågasätta den ordningen. De ville själva bestämma vilka koreografier som skulle finnas med på deras repertoar och de ville också gärna själva skapa dem. Många dansare började skapa eget material, men de mest framgångsrika var förmodligen ovan nämnda Nijinskij och Pavlova. Nijinskij gjorde sej känd för En fauns eftermiddag (impressionistisk) och Våroffer (expressionistisk) medan Pavlova, trots sina egna verk, fortfarande är mest känd för sin tolkning av Den döende svanen ur Djurens karneval.





Både Nijinskij och Pavlova följde med producenten Djaghilev, när han bildade sitt kompani Ballets Russes i Paris. Baletts Russes hade avgörande betydelse för spridningen av modern balett i Europa och USA.

*Jag använder ordet modern i bemärkelsen modernistisk.
**Jag använder ordet balett som benämning på en genre med sin grund i den klassiska balettekniken.


Läs också:
Nyklassisk dans - en killgrej?

Spännvidden mellan ensamhet och gemenskap

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet berättar rytmikläraren Cecilia Hofsten om sitt ämnes betydelse för elevernas utveckling [länk]. Det hon säger skulle lika gärna kunna handla om dans:

Från vild till vila. Musikens möjlighet är spännvidden mellan det lilla och det stora, mellan kraftfulla utspel och tystnad. /.../ Barnen får använda olika sidor av sig själva; något kraftfullt, något tveksamt, något självklart, något läskigt, något sorgset. /.../ Jo, något händer. Barnen får en helhetsupplevelse som inbegriper både kropp och själ. Musik och rörelse kan öppna kanalerna till en människas känslor. Och att musicera tillsammans är att mötas utan ord. Det är slitna fraser men de uttrycker vad som kanske är en kärna: Att genom rytmiken utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap, mellan att stå i centrum och vara en i mängden. Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör - och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.

Särskilt det där med att "utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap" fångade mitt intresse. Att dansa unisont, att lyfta fram en solist mot gruppen som bakgrund, att skapa små grupper i gruppen eller att improvisera individuellt fast alla tillsammans, det är intressanta former för komposition - men det är också ett utforskande av våra sociala relationer i verkligheten. Många ser det som att soloroller är viktigast, men vad är en solist utan gruppen? Det är stor skillnad på att dansa ett solo ensam på scen och att göra det med en grupp dansare där som gör något annat. Att komma till insikt om att alla deltagare är lika viktiga för kompositionen är en fantastisk känsla. Att vara en del av en helhet som är mer än summan av delarna... En kör är mäktig för att den är en kör. Samma sak med en orkester - eller en dansensemble. Det hänger också ihop med det Cecilia Hofsten säger om att det blir naturligt att man turas om att titta på varandra. Vi har olika roller i sammanhanget, men alla är lika viktiga. Att visa något utan publik är helt meningslöst och en motsägelse i sej själv.

Läs också:
Att hantera elevers prestationsångest
Öppna dörrar

Överträning, del 15: När smärta blir normaltillståndet

Igår kväll hörde jag en del av ett radioprogram som handlade om smärtlindring i livets slutskede. En läkare, som var specialiserad på just det, intervjuades. Flera gånger nämnde han ordet smärtfri och jag kom på mej själv med att tänka: "Smärtfri? Menar han verkligen det? Det är klart patienten inte ska ha ont, men att bli helt smärtfri, är inte det lite väl mycket begärt?" När jag hade upptäckt att det var så jag låg och tänkte började fundera lite mer på det. Smärtfri kanske är det normala, tänkte jag. Folk kanske faktiskt inte har ont hela tiden. På något sätt kändes det som en ny insikt.

På snart nio år har jag inte upplevt en enda dag helt utan smärta. Perioder när jag mår bra och känner mej förhållandevis stark har jag ändå alltid ont någonstans. Kanske inte hela tiden, men när det för tillfället känsliga stället (ofta handlederna eller armbågarna) belastas på något sätt kommer smärtan. Det är det normala och det tillstånd jag strävar efter under de dåliga perioderna. Jag önskar aldrig längre att jag ska slippa smärtan helt, bara att slippa ha ont hela tiden. Smärtfri har blivit ett nästan magiskt ord, ett utopiskt tillstånd, som väl knappast kan vara uppnåeligt för någon?

Och så igår insåg jag att jag kanske har blivit lite knäpp. Smärtan har förvridit både min kinestetiska intelligens och mitt förnuft. Kanske är det det som kallas anpassning. Kanske är det det som gör att man inte trillar ner och dör efter en viss mängd smärta. Men kanske är det också det som gör att ett tillstånd helt utan smärta aldrig blir verkligt.

Läs också:

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Övriga inlägg om överträning

Namnlekar för småbarn

Jag skrev en gång att jag aldrig mer skulle skriva om barndans och danslek, men uppenbarligen hade jag fel. Någon som letat sej hit har sökt efter namnlekar och det är faktiskt ett av mina specialområden. Här kommer två namnlekar som jag tycker funkar bra med små barn.

Namn+rytm
Den här leken har jag snott från en handledare jag hade på en vfu-plats. Hon hade en musiker, som trummade till, men jag brukar göra den utan musik, vilket också går bra. Så här går det till:
Alla som är med på lektionen sitter i ring. Jag brukar börja med de två barnen som sitter närmast till höger om mej, men man kan börja var som helst i ringen. Alla säger de två barnens namn och lägger sedan till en rörelse som vi både säger och utför. Till exempel: "Anna och Tindra! Box box box!" Då slår vi i luften. Vi upprepar fyra gånger. Sen fortsätter vi med nästa två: "Simon och Filippa! Klapp klapp klapp!" Också fyra gånger. Så fortsätter vi runt i ringen tills allas namn är sagda. Om man har en väldigt stor grupp kan man börja om och upprepa samma rytmer igen, om man inte kommer på fler nya. Bäst funkar dock leken med 8-14 barn. Med fler kan det hända att de tröttnar, eftersom åtminstone en del barn bara tycker det är roligt just när deras namn sägs.

Namntåget
Den här leken lärde jag mej på CISV-läger. Den funkar i alla åldrar, även om man kan behöva uppmana både barn och ungdomar att säga sitt namn så alla hör. Det kan å andra sidan vara en bra övning i sej. Så här funkar det:
Alla som är med på lektionen står i ring. En person, till exempel Jakob, börjar att vara lok (utan vagnar). Hen tuffar runt i ringen och stannar framför någon som hen själv väljer och säger: "Hej! Vad heter du?" Den tillfrågade svarar sitt namn: "Emilia!" Loket hoppar då upp och ner som en stjärna och ropar: "Emilia! Emilia! Emilia!" Sen blir Emilia lok och Jakob blir vagn. De tuffar fram till någon Emilia väljer och säger: "Hej! Vad heter du?" Personen svarar sitt namn: "Karoline!" Både Emilia och Jakob hoppar upp och ner och ropar: "Karoline! Karoline! Karoline!" Sen blir Karoline lok med både Emilia och Jakob som vagnar. Så fortsätter leken likadant med fler och fler som hoppar och ropar tills alla är med i tåget.
Den här leken funkar bäst med ca 10 elever. Med fler blir det både ganska tråkigt för dem som står och väntar och svårt att höra namnen, även om de sägs högt och tydligt. Det går förstås att göra varianter där alla i ringen hoppar och ropar istället. Se också upp i grupper med tydlig statushierarki! Det är inte kul att vara den som alltid blir vald sist. Å andra sidan kommer då hela gruppen vara med i tåget som ropar ens namn.

Med barngrupper upp till 6-7 år inleder jag varje lektion med en namnlek. Det har flera fördelar. Att inleda och avsluta varje lektion likadant ger en tydlig form åt danslektionen och gör barnen trygga. Inleder man med en namnlek har alla barn redan från början dessutom blivit sedda och fått sitt namn uttalat av såväl läraren som de andra eleverna. Man visar också att det är viktigt att var och en är där.

Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?

I senaste numret av Danstidningen berättar två unga dansare om hur de har upplevt sin utbildning på Kungliga Svenska Balettskolan och den första tiden efter skolan.

Vad som generellt saknas är att de mer skulle behöva se på sig själva som dansare och inte som elever. De vet hur man ska vara som elev men inte hur en bra dansare ska vara. Det innebär bland annat att fokus snarare ligger på att vara korrekt än på danskvalitet. Att börja hitta sin identitet som dansare är ett arbete som inte sällan påbörjas på riktigt förrän man har gått ut skolan.

Jag skulle vilja säga att det är ett problem som inte är specifikt för KSB, utan som finns i hela den svenska skolan, även om inte målet med all utbildning är att eleverna ska bli dansare. Byt ut ordet dansare i citatet mot vilket annat yrke som helst eller ta bort det helt och hållet - och texten stämmer på vem som helst. "Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare," står det i den nya läroplanen Lgr11. Oavsett om man vill syssla med konst, hantverk, teknik eller vetenskap behöver man vara kreativ - och för att kunna vara kreativ får man inte vara rädd att göra fel. En framgångsrik konstnär, hantverkare, tekniker eller vetenskapare tänker nytt och hittar kreativa lösningar på olika problem. En duktig elev däremot levererar det läraren vill ha. Precis som sägs i artikeln ovan ligger fokus i skolan oftare på att göra rätt än att utföra ett arbete med hög kvalitet. Kvalitet innebär för mej att det finns någonting unikt, udda, nytänkande och personligt i dansen. För att hitta det måste man våga testa olika möjligheter, gå olika vägar, gå vilse och hitta en helt ny väg. Under tiden skapar man sej också en identitet. Om det arbetet påbörjas först efter skolan är någonting väldigt fel. Då är det som om vi har satt barnen i fängelse i 12 år.

...generellt har man i undervisningen snarare sett på klassen som en grupp än sett eleverna som enskilda individer. Ingen uppmuntras sticka ut utan alla rör sig framåt tillsammans.

Det låter som typiskt för den mesta undervisning jag har utsatts för både i grundskola, gymnasium och dansskolor. När jag nu är lärare själv vet jag att det är lätt att falla in i. Det är den enklaste vägen - men den kommer inte leda till att eleverna utvecklas till stora konstnärer, nobelpristagare eller grundare av företagsimperier.

Slöja på danslektioner

Återigen är rubriken är googlesökning som har fört en läsare hit och återigen är det en intressant sökning. Slöja kan i danssammanhang betyda flera olika saker. Scenografiskt, till exempel, innebär slöja en halvgenomskinlig ridå, som man kan använda tillsammans med ljussättning för att skapa olika rum på scen. Sådana är dock inte så vanliga på danslektioner.

Från jannyshappymusicalnotes.com

Desto vanligare är slöjor i bemärkelsen stora eller små, tunna tygsjok som man kan manipulera på olika sätt för att förstärka eller upptäcka nya rörelser. Det är särskilt vanligt i barndans, men både barn, ungdomar och vuxna brukar, enligt min erfarenhet, bli inspirerade av slöjor eller sjalar i olika färger. Tyget är så lätt och följsamt samtidigt som det lätt fångas av vinddrag och luftmotstånd, vilket ger det ett eget liv. På så sätt blir slöjan både en förlängning av ens egna rörelser och en oberoende danspartner. För personer med begränsad rörlighet kan slöjan öka möjligheterna att fylla rummet och göra stora, yviga rörelser. Man kan också använda stora slöjor till att gömma hela gruppen, skapa tak att dansa under eller ett ovanligt dansgolv att röra sej ovanpå.

Danspedagogen Eva Dahlgren, som haft avgörande betydelse för utvecklingen av dans i skolan i Sverige, tillsammans med sina beslöjade elever. Från norran.se

I slutet av 1800-talet började dansaren Loïe Fuller experimentera med det nya elektriska ljuset. Hon riktade färgade lampor mot scenen, där hon dansade insvept i stora tyger som hon manipulerade med långa käppar som hon höll i händerna. Stilen kallades serpentindans. Klippet nedan är autentiskt, men förstås kolorerat i efterhand.



Det finns en myt om den bibliska prinsessan Salome, som säger att hon dansade för kung Herodes (ni vet, han som bestämde att "hela världen" skulle skattskrivas just när Jesus Kristus skulle födas) mot att han skulle ge henne vad hon ville som betalning. Herodes blev mycket upphetsad av dansen och hade inga problem att lova att uppfylla hennes önskan. Dessvärre avslöjade hon först efter att hon dansat att hon ville ha Johannes Döparens huvud på ett fat. Dansen hon dansade kallas Dance of the Seven Veils (De sju slöjornas dans) och har under 1900-talet ingått i många orientaliska dansares repertoar. Dansen finns i många olika versioner, men grundidén är att börja insvept i sju slöjor, som sedan avlägsnas en efter en. I klippet nedan dansar Rita Hayworth i filmen Salome, som presenterar en variant av myten där det istället är Salomes mamma som begär Johannes huvud som betalning.



Ändå är det någonting som får mej att ana att googlesökaren inte har syftat på någon av dessa slöjor, utan på den huvudduk som många muslimska kvinnor och flickor bär. Just nu har jag inga elever som bär huvudduk, men jag har haft tidigare. Beroende på slöjans utformning kan den vara mer eller mindre begränsande för danselevens rörelser.

Jag har tidigare berättat om en skola med hög andel muslimska elever, där dansundervisningen skedde i könssegregerade grupper, vilket jag tror skapade en trygg miljö för flickorna jag träffade där. Tack vare att de kände sej trygga hade de flesta av tjejerna börjat knyta sin huvudduk i nacken istället för att vira den runt halsen och axlarna, vilket gav dem mycket större rörelsefrihet än de haft i början av läsåret, när de bar sin sjal på ett mer traditionellt sätt. När jag träffade dem på våren såg de mest ut som hippies med sina sjalar runt huvudet och virade runt hårknuten i nacken. Och de dansade som bara den.

Bilderna på slöjor kommer från apologeticsindex.org

Vad man strävar efter i balett

Från vilearts.blogspot.com

Rubriken på det här inlägget är en googlesökning, som har lett någon hit. Jag skulle säga att man strävar efter grace, långa linjer och en illusion av lätthet. Dessa strävanden ledde i slutet av 1700-talet till att kvinnor automatiskt ansågs vara bättre lämpade att dansa än män enbart på grund av sitt kön. Kvinnors kroppar är ofta mindre och lättare än mäns och kvinnor ansågs röra sej med större grace (om det berodde på gener eller fostran diskuterades nog inte så jättemycket då, tror jag). På 1800-talet gick det så långt att många stora balettkompanier enbart anställde kvinnliga dansare, som fick dansa de kvinnliga såväl som de manliga rollerna. Det var också på 1800-talet kvinnor började dansa på tåspets, till en början utan förstärkning i skorna.

På 1900- och 2000-talen har samma strävanden lett till krav på en nära nog orimlig teknisk perfektion. Kvinnor dansar nästan uteslutande på tåspets, vilket förlänger benets linje och samtidigt förstås ställer högre krav på balans och teknik. Kontroll av djupt liggande muskler som iliopsoas, som är den muskel som jobbar när vi lyfter ett utåtvridet ben över 90° framåt eller till sidan, har också blivit nödvändigt för klassiskt skolade dansare. Idag ser vi det som självklart, men det var faktiskt inte förrän på 1950-talet man började lyfta benen över 90°!

Från balletomane.tumblr.com

På 1800-talet hissade man ibland upp ballerinorna i linor, för att inge illusionen att de svävade. Det händer mycket sällan idag (även om det förekommer i musikalen Billie Eliot, som jag såg förra året, där en manlig dansare svävar omkring högt ovanför scengolvet), men istället utförs mycket avancerade lyft liknande dem i konståkning.

Från dancer. com

Samtidigt som man eftersträvar virtuositet hos solister och blivande solister eftersträvar man likformighet och kollektivism hos den så kallade kåren (corps de ballet). Där ska alla helst vara exakt lika långa och röra sej exakt likadant. Alla lyfter sitt ben exakt lika högt (anpassat efter den som lyfter lägst) och dansen går till stor del ut på att göra olika perfekta formationer. Gemensamt med det jag skrivit om ovan är strävan efter perfektion.

Under historiens gång har den ena balettmästaren efter den andra tryckt på vikten av att berätta något. De största, mest kända och oftast dansade föreställningarna är också handlingsbaletter, till exempel Svansjön och Giselle. Ändå har baletten som konstform haft samma problem i århundraden - att den tekniska briljansen tar över och blir ett självändamål. Till slut tröttnar publiken och intresset väcks inte igen förrän handlingsbaletterna återupplivas.

Från ballet.org.uk

Lärstilar som inte finns

Jag hittade det här filmklippet hos Magister Björn och tyckte det var väldigt intressant. Det är ju helt sant, det han säger, att hur vi lär oss beror på innehållet. Jag har svårt att tänka mej att någon skulle kunna lära sej dans enbart genom att titta på den eller få den beskriven för sej. Man måste prova. Å andra sidan finns det de som behöver mer ord och beskrivningar för att komma ihåg rörelserna och andra som ibland behöver stanna upp och titta istället för att prova själva - men de måste ändå prova.



Lärare vill för det mesta inte lära eleverna något som är baserat på syn, hörsel eller känsel, utan något som är baserat på mening. Det är nog det viktigaste som sägs i klippet. Det är vad olika begrepp betyder, vad de har för mening, vi vill förmedla till eleverna - och för att lära sej det behöver man använda sej av alla ingångar, tror jag. Exemplet i klippet är opera. För att förstå meningen med opera behöver man kanske få den beskriven för sej, historiskt och innehållsligt, men även om man får det är chansen ganska liten att man förstår vad opera är. Man behöver definitivt uppleva opera - lyssna, vara i en teaterlokal, se en föreställning - men inte heller det är tillräckligt. Man behöver också diskutera sin upplevelse med andra, berätta vad man var med om och ta del av vad andra var med om - kanske såg vi helt olika föreställningar fast vi var på samma ställe! Det är då begreppet opera verkligen kan få mening, tror jag.

I Storbritannien är dans i skolan mycket utbrett. Där bygger undervisningen på att eleverna ska träna, skapa och uppskatta dans. För mej innebär det att förstå dansens mening - i konkret såväl som i abstrakt bemärkelse.

Blowing my mind

Läs också: 
Föreställningsarbete 
Danse macabre

Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 2

I januari 2010 deltog jag i en onlinediskussion om kunskap. Då skrev jag bland annat följande (i inlägget citerar jag den gamla läroplanen, Lpo94, men skillnaderna mot Lgr11 är mariginella):

Ni får naturligtvis ha åsikten att vissa skolämnen är viktigare än andra, men era argument därför håller inte riktigt. För det första kan vi inte veta vilka kunskaper som kommer behövas eller efterfrågas i morgondagens samhälle. För det andra är det inskränkt att tro att det räcker med att kunna läsa, skriva, räkna och ha ett hum om samhällets uppbyggnad för att bli en aktiv samhällsmedborgare och en harmonisk människa. För ja, skolans uppgift är inte enbart att utbilda arbetare och demokratiidkare, utan också att fostra hela och harmoniska människor. Jag citerar ur Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94):

"Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper. I samarbete med hemmen skall skolan främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. /.../ Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv - värden, traditioner, språk, kunskaper - från en generation till nästa. /.../ Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan skall förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. /.../ Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ. /.../ En viktig uppgift för skola är att ge överblick och sammanhang. /.../ De [eleverna] skall ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att arbeta självständigt och lösa problem. /.../ Skolan skall främja elevernas harmoniska utveckling. Detta skall åstadkommas genom en varierad och balanserad sammansättning av innehåll och arbetsformer. /.../ Skolan skall stimulera varje elev att bilda sig och växa med sina uppgifter. I skolarbetet skall de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Eleverna skall få uppleva olika uttryck för kunskaper. De skall få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar." (ur kapitlet Skolans uppdrag)

Allt detta - och mer därtill - är alltså skolans uppgift enligt Skolverket. Det kan man tycka vad man vill om, men om man anser att den baskunskap alla behöver är att läsa, skriva och räkna är det alldeles för mycket med nioårig grundskola. Då skulle vi kunna ta över det tyska systemet med fyraårig grundskola med efterföljande arbetsskola (för de "praktiskt lagda") alternativt studieskola (för de "smarta").

Läs också del 1

Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1

I januari 2010 deltog jag i en onlinediskussion om kunskap. Då skrev jag bland annat det här (i inlägget hänvisar jag till Lpo94, men ungefär samma formuleringar återfinns i Lgr11):

Som jag ser det handlar den här diskussionen om tre huvudfrågor:

1. Vad är kunskap?
2. Vilken kunskap är viktig?
3. Vad är skolans uppgift eller vad bör den vara?

Svaren på de tre frågorna kan naturligtvis skilja sej mycket från varandra. I Läroplan för den obligatoriska skolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94) definieras fyra olika aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Läroplanen ger alla fyra samma tyngd. Skolans uppgift är således inte bara att mata eleverna med fakta, utan också att [hjälpa eleverna att] förstå vad dessa fakta betyder. Men inte bara det. Skolan måste också förvissa sej om att eleverna kan lösa praktiska uppgifter och integrera all denna kunskap i sin egen person och sitt eget liv. Man kan förstås vända på det och säga att skolan inte bara ska lära ut färdigheter, utan dessutom upplysa eleverna om relevanta fakta och bakomliggande teorier. Min erfarenhet är att de teoretiska ämnena oftast ägnar sej åt fakta och i bästa fall förståelse medan de praktiska och de estetiska ämnena fokuserar på färdighet och - fast mer sällan - förtrogenhet. Det leder till att inget av kunskapsområdena blir helt.

Howard Gardners teori om multipla intelligenser torde vara tämligen vedertagen i Sverige och övriga västvärlden idag. Den ursprungliga teorin omfattar sju intelligenser, som finns hos alla människor. Både Gardner själv och andra forskare har senare kompletterat med ytterligare en handfull. Vilka intelligenser som utvecklas hos den enskilda individen beror [till stor del] hur de stimuleras, alltså tränas. Ett problem, som jag ser det, är att de flesta av intelligenserna i allmänhet inte ses som just intelligenser, utan som talanger, vilket markerar en lägre status. Den som har en väl utvecklad språklig-verbal eller logisk-matematisk intelligens anses ofta vara smart, medan den som har en slipad kinestetisk (kroppslig) eller musikalisk intelligens kallas begåvad. Ännu värre är det för dem som har låtit sin intrapersonella eller interpersonella intelligens blomma ut. Den förra kan ses som flummig, djup eller introvert, den senare som trevlig, snäll eller kanske omtänksam. Inte precis några egenskaper som imponerar vare sej på arbetsgivare eller på nobelpriskommittéen. Och min poäng är att det inte handlar om egenskaper, utan om kunskaper. Saker man kan träna sej på och briljera i - om man skulle vilja.

Folkskolan instiftades för att man ansåg att den vanliga medborgaren behövde mer och andra kunskaper än de som kunde läras i hemmet. Till att börja med var det dock fortfarande hemmet som stod för den största delen av barnens utbildning (på 1800-talet fick man till exempel inte börja skolan innan man kunde läsa). Med tiden har ansvaret i allt högre grad skjutits över på skolan. Ett visst ansvar ligger fortfarande på familjen i och med att ofoget läxor har lyckats hänga sej kvar ända in i våra dagar. Det som idag heter grundskolan finns alltså till för att utbilda medborgarna. Vad alla behöver kunna kan vi naturligtvis tvista om. Klart är i alla fall att grundskolans uppgift idag sträcker sej långt utöver att lära eleverna läsa, skriva och räkna samt något om samhället. Grundskolan har förvisso tre kärnämnen; svenska, matematik och engelska. De handlar om mycket mer än det nyss nämnda. De baskunskaper som de flesta behöver i sitt privatliv såväl som i sitt arbete är ganska snabbt avverkade. Resten handlar om att lära sej förhållningssätt och sätt att tänka. Matematikundervisningen syftar inte enbart till att lära eleverna "räkna", utan till att utveckla den logisk-matematiska intelligensen (som förresten hänger nära samman med den musikaliska). Målet är att eleverna ska se samband och lösa problem. Likaså syftar inte svenskan och engelskan enbart till att lära eleverna stava och skriva korrekt, utan till att utveckla den språklig-verbala intelligensen. Målet där är att eleverna ska kunna uttrycka sej och kommunicera. I skolan är dessa två intelligenser högt prioriterade, vilket är tydligt i valet av kärnämnen.

I era kommentarer får ni det att verka som om vi måste välja mellan det ena eller det andra, teori eller estetik/praktik, men vi kan faktiskt välja både och. Inte bara kan, vi bör. Ärligt talat förstod jag inte särskilt mycket av fysikundervisningen i grundskolan. Däremot har jag senare förstått väldigt mycket av det min lärare försökte förmedla - tack vare att jag dansar. Med det menar jag inte att de estetiska ämnena ska vara hjälpgummor åt de teoretiska. Nej, det jag menar är att alla kunskapsområden berikar varandra. Målet för min undervisning är att mina elever ska lära sej dansa. Därför uppmanar jag dem bland annat att läsa fysik och geometri, spela Super Mario Galaxy, se filmer och läsa skönlitteratur - eftersom jag är övertygad om att det kommer göra dem till bättre dansare.

Jag tror inte att alla människor behöver kunna dansa klassisk balett, men jag vet att alla människor mår bra och blir mer kompetenta på många områden om de stimulerar sin kinestetiska intelligens. Samhället skulle också tjäna på det, eftersom medborgare med god kroppsuppfattning skulle skada sej mindre, förslita sej mindre och kommunicera bättre. Därmed skulle sjukskrivningarna och belastningen på sjukvården minska. Det är bara ett exempel.

Att hantera elevers prestationsångest

Jag ger ganska ofta kompositionsuppgifter till mina elever. Oftast har de ganska lite tid på sej att lösa uppgiften, 10-15 min, och det är sällan de hinner klart. Vad man menar med "klart" kan förstås vara lite olika, men i det här fallet menar jag att eleverna inte tycker att deras komposition är tillräckligt färdig för att kunna visas upp. På mina lektioner får de ändå visa vad de har gjort och ibland händer det att varenda grupp inleder med att säga: "Alltså, vi blev inte riktigt klara." Eller: "Alltså, vi har nästan inte gjort nånting." Eller till och med: "Alltså, våran är skitdålig." De ber helt enkelt om ursäkt för sej själva och sitt arbete. Jag ser det som tecken på prestationsångest. Om man ber om ursäkt för sin skapelse redan innan man har visat upp den sänker man publikens förväntningar och behöver inte stå till svars för sitt verk. Jag tror det funkar på ungefär samma sätt när yngre barn säger: "Titta vilken ful teckning jag har ritat!" Säger man så är det större chans att man får beröm för det man har åstadkommit. "Den är ju jättefin!" ville i alla fall jag att de vuxna skulle säga och jag förväntade mej (baserat på erfarenhet) också att de skulle göra det. Jag säger aldrig: "Den är ju jättefin!" vare sej till små bildkonstnärer eller tonåriga dansare. Det är ju fullständigt ointressant om teckningen/koreografin är fin eller ful! Det som är intressant är vad konstverket förmedlar, så jag brukar prata med eleverna om det istället. "Vad såg ni?" frågar jag dem som har tittat. "Vad kände ni?" Och till dem som dansat: "Vilka metoder eller koreografiska verktyg har ni använt? Vad hade ni för idé? Vilken var er utgångspunkt?" Till exempel. Ibland berättar jag också vad jag såg, detaljer jag la märke till eller känslor jag upplevde. Väldigt sällan säger jag att dansen de har gjort är "fin". Vill jag berömma säger jag hellre: "Bra jobbat!" Det är det som spelar roll, tycker jag, att de har jobbat. Det är mycket viktigare än slutprodukten.

I mitt exempel ovan pratar jag inte med eleverna om deras prestationsångest, men vi jobbar ändå med den på ett handgripligt sätt. Ju oftare man får visa upp ofärdigt material, så kallat work in progress, desto lättare blir det. Som så mycket annat är det en fråga om träning. Det blir tydligt att vårt arbete handlar om att testa oss fram och inte om att prestera. Det vi visar för varandra är vad vi har testat, utforskat, lekt med den här lektionen - inte ett färdigt dansstycke. Ju oftare man gör det desto mer lättsamt blir det. Det är min erfarenhet. De första gångerna är eleverna ofta nervösa och väldigt fokuserade på sej själva och det de ska visa. Så småningom blir de mer intresserade av vad de andra visar än vad de själva har att presentera. De små uppvisningarna handlar då mer om att få ta del av de andras arbete än om att blotta sej själv. Prestationsångesten har släppt.

Att jag så sällan berömmer mina elever är också ett medvetet val från min sida. När jag berömmer handlar det oftast om att de jobbar bra. En del elever har svårt att vänja sej vid det, men jag framhärdar. Många lärare slösar alldeles för mycket med beröm, enligt min mening. Eleverna (inklusive jag själv när jag var elev) blir ögontjänare och anstränger sej i första hand för att få lärarens bekräftelse. Det tror jag är helt kontraproduktivt för lärandet. Vygotskij skriver i Fantasi och kreativitet i barndomen att barnets belöning bör vara den tillfredsställelse hen får av skapandet i sej och inte i uppmuntran och beröm från vuxna. Det är då man verkligen växer. Jag vill att eleverna ska avgöra själva när de har gjort någonting bra. Genom att diskutera med dem vad de tycker är bra och varför hoppas jag kunna hjälpa dem att bilda sej en uppfattning om vad de uppskattar istället för att de ska ägna all sin kraft åt att lista ut vad jag uppskattar (som jag gjorde när jag gick i skolan).

Vill man prata med eleverna om deras prestationsångest finns det två viktiga frågor man kan utgå från, tycker jag. Den ena är: "Vad är det som gör att du får prestationsångest?" Vi känner oss själva bäst. Det gäller även elever. De vet i vilka situationer de drabbas av prestationsångest och när det blir oöverstigligt för dem. En följdfråga är: "Vad kan vi göra för att underlätta för dej?" Även det vet eleverna ofta själva. Att som lärare anstränga sej för att hitta på piffiga lösningar är ofta slöseri med energi. Det är bättre att be eleven själv om förslag. Om hen bara skakar på huvudet, gråter och säger: "Jag vet inte. Jag vet inte" kan man kanske själv försöka smyga in ett förslag och fråga vad eleven tycker om det. Den situationen har jag varit i med en elev. Vi kom fram till en fungerande lösning till slut tillsammans.

Den andra viktiga frågan är: "För vems skull dansar du?" Det är bara den, för vars skull man dansar, som man kan ha prestationsångest inför. Om eleven har prestationsångest inför mej är det ett tecken på att det är för min skull hen dansar. Helt galet! Jag vill att var och en av mina elever ska dansa för sin egen skull. Det hänger ihop med allt det jag har skrivit ovan. Om eleven dansar för sin egen skull blir syftet med lektionerna att lära sej saker - inte att prestera inför mej eller någon annan. Då behövs inte heller mitt beröm - även om det kan fungera som en extra push då och då. Då ligger belöningen i dansen i sej och inte i min uppmuntran och bekräftelse.

Läs också:
Beröm
Prestationsångest
Att göra sej av med prestationsångest

Att göra sej av med prestationsångest

Övning ger färdighet, brukar man säga. Det gäller även i det här fallet. Man kan träna sej på att låta saker duga som de är och ju mer man övar desto lättare blir det. På danslärarutbildningen fick vi till exempel i uppgift att göra en kombination* på tio minuter: "Du ska ha jazzlektion om tio minuter och behöver ha en ny kombination till den. Det här är den musiken du har med dej." Tio minuter senare fick vi lära ut våra kombinationer till resten av klassen oavsett vad vi själva tyckte om den lilla kombinationen vi hade skapat. Det var mycket bra övning. Jag har fortsatt att öva på det sedan jag började jobba. Varje kombination behöver inte vara ett koreografiskt mästerverk. Det är inte kombinationens syfte. Men jag behöver fortfarande allt som oftast påminna mej själv om det. Ju fler kombinationer jag har gjort och lärt ut har jag också upptäckt att eleverna inte börjar hata mej eller slutar dansa. Ibland blir de till och med extra förtjusta i de kombinationer jag inte alls är nöjd med.

Den strategi jag använder mej av för att bli av med min prestationsångest är alltså exponering. Det är ungefär som när personer med spindelfobi får hålla i en spindel tills de vant sej. Jag försätter mej själv i den jobbiga situationen. Mitt jobb gör förstås att jag inte precis behöver leta efter tillfällen. För varje gång jag säger till mej själv: "Ok, det får duga så här" släpper prestationsångesten lite mer. För varje gång jag tänker: "Good enough" blir det lite lättare.

*En koreograferad sekvens som ofta görs i slutet av en danslektion. Eleverna brukar kalla det en "dans".

Prestationsångest

"Jag var på jobbet hela dan och försökte planera, men jag kom inte på ett enda danssteg," sa en bekant till mej, som precis ska börja undervisa. "Typ fyra steg fram och två till sidan, men sen var det stopp." Jag kände igen mej förstås. Det var likadant för mej, när jag började undervisa* - och det händer då och då fortfarande. Jag kommer inte på nåt. Precis det säger också mina elever ganska ofta, när de får i uppgift att skapa eget material. "Jag kommer inte på nåt."

Det är prestationsångest som blockerar oss. Tanken att det vi skapar måste vara så himla bra - helst perfekt. När jag började undervisa trodde jag att varje lektion jag höll måste vara perfekt. Om jag gjorde ett enda litet misstag skulle det förmodligen förstöra elevernas liv. På allvar! Jag överdriver inte. Så småningom kom jag på att det är ganska få misstag som faktiskt förstör någons liv. Jag kom också på att det är ganska få misstag som faktiskt framstår som misstag i efterhand, om man inte bryter ihop själv. De bästa lektionerna är sällan de som blir exakt som det var tänkt enligt min minutiösa planering.

När prestationsångesten slår klorna i oss kan vi inte skapa. Att skapa handlar om att prova sej fram och för att göra det måste man vara modig. Man måste våga. Prestationsångest gör att man tappar modet. Det är som om det som inte är perfekt inte skulle vara värt att prova, att utforska, att bearbeta. Å andra sidan är det väldigt svårt att få fram perfekt eller ens bra material, om man inte provar, utforskar och bearbetar. Alltså blir det inget alls. Man kommer inte på nåt.

Har vi då alls ingen nytta av prestationsångesten? Mitt svar är nej. Rädsla för att göra något fel eller dåligt är bara hämmande. Det vi behöver är nyfikenhet, upptäckarlust och mod att utforska det okända. Det är helt oförenligt med prestationsångest.

*Det är inte så väldigt länge sen, men det hinner hända mycket på några få år.


Läs också:
En skaparprocess
Andra skaparprocesser
Skolan dödar kreativitet