Skada eller träningsvärk?

Jag fick ett mejl från Tania, som ställer frågor om den smärta hon känner ibland efter att hon har tagit dansklass. Det började med en skarp smärta i låren efter en särskilt hård klass. Tania gick till läkare och fick - något förvånande - antibiotika utskrivet. Efter två veckor kunde hon dansa som vanligt igen, men smärtan återkommer då och då, särskilt om Tania inte varit ordentligt uppvärmd när hon gör sina dansövningar. Då tar hon ibland olika typer av värktabletter. Tania är 30 år och har dansat sedan sena tonåren.

Smärta är någonting som de flesta dansare tvingas möta och bära. Vissa menar att konstant smärta ingår i dansarlivet, men den som följt den här bloggen ett tag vet att jag inte håller med. Smärta bör vara något tillfälligt och är vanligen en signal om att något inte står rätt till. Uppvärmning och nedvarvning är A och O (bokstavligen) i en hälsosam träning. Ju äldre vi blir desto viktigare blir de momenten, eftersom leder och ryggrad stelnar och rörligheten minskar naturligt. Det sker främst mellan 30 och 40. Jag har själv lagt märke till förändringar i min egen kropp sedan jag fyllde 30 för ett par år sedan.

Jag tycker att en alltid ska vara försiktig med mediciner. Antibiotika dödar bakterier och hjälper inte mot muskelsmärta, om den inte har orsakats av bakterier, vilket inte verkar troligt i det fall Tania beskriver. Jag är ingen läkare, så jag kan definitivt ha fel, men jag har aldrig hört talas om muskel- eller ledsmärta som behandlas med antibiotika. Värktabletter kan vara nödvändiga ibland, men bör inte tas i onödan. Både antibiotika och värktabletter ställer till det i magen och kan därför leda till större hälsobesvär och mer ledsmärta.

Det finns olika sorters smärta. Smärta kan bero på en skada och kräver då olika behandling beroende på vilken typ av skada det är. Om ett ben är brutet till exempel, då behövs operation och en lång viloperiod för att det ska läka. En mindre drastisk skada, som en stukad fot eller en överansträngd muskel, kräver kortare läktid, men måste ändå behandlas korrekt. Alla skador bör tas på allvar. Efter att en skada läkt är det skadade området (eller eventuellt hela kroppen beroende på hur stilla en har behövt vara under läktiden) betydligt svagare än innan. Därför behövs noggrann och försiktig styrketräning innan en kan gå tillbaka till sin vanliga dansträning. Annars är risken stor att samma ställe skadas igen.

Sedan har vi träningsvärk, som kan vara smärtsam men inte är farlig. Det känns vanligen som spänning i musklerna och ökar när muskeln aktiveras eller stretchas, till exempel när en reser sej från sittande eller går upp eller ner för trappor. När kroppen blir varm minskar vanligtvis träningsvärken. Träningsvärk är ett tecken på att kroppen inte helt har återhämtat sej från senaste träningstillfället. Den läker genom näring och vila. Det är normalt att ha träningsvärk ungefär två dagar efter träningen, men om du fortsätter ha ont efter tre eller fyra dagar vet du att du har tagit i för hårt och behöver ta det lite lugnare.

Här är några bra tips på sidor om smärta, skadehantering och hälsosam träning (samtliga på engelska):

The Ballet Blog

The Body Series

Better Movement

Konsekvenserna av energiunderskott

Ännu en gång har jag fastnat för ett inlägg jag läst på facebook:

"Fotsulorna ömmar, det gör alltid ont någonstans och vi är konstant hungriga. Men vi får göra det vi älskar hela dagarna. Vi får dansa. Tack för det."

Anledningen till att det här citatet har hängt sej fast i mej i flera dagar är att det innehåller så mycket problematik i fyra korta meningar. Det som beskrivs är inte unikt för den person som skrivit det eller den grupp det handlar om. Smärta, hunger och tacksamhet - en treenighet som håller dansstudenter på plats.

Låt mej börja med smärtan. Att fotsulorna ömmar är kanske det minsta problemet. Efter en hel dag med barfotadans är det inte så konstigt om fotsulorna är lite medtagna. Om det fortfarande gör ont under fötterna - eller om smärtan till och med har förvärrats - på morgonen, när en kliver ur sängen, är problemet lite värre. Det är tecken på inflammation och inflammation i fötterna är inte det lättaste att bli av med, eftersom det är svårt att låta bli att belasta fötterna helt och hållet. Ett sätt att förebygga inflammation är att isbada fötterna på kvällen efter träningen.

Träningsvärk och andra mindre smärtor tas generellt ganska lätt på i dansvärlden. Det anses normalt att alltid ha ont någonstans. Träningsvärk i viss mängd är heller inget konstigt, men en ska ändå vara uppmärksam på hur den artar sej. Under träning bryts kroppen ned. Det som gör att vi blir starkare är att under återuppbyggnaden, som sker genom näringsintag (mat) och vila, överkompenserar vi för träningen och bygger på lite till. På så sätt bildas en trappa, där träningen innebär ett steg ner och uppbyggnadsfasen (i bästa fall) två steg upp. Att musklerna värker indikerar att de inte har reparerats färdigt än. Träningsvärk bör inte hålla i sej i mer än två dagar. Om en har ont längre än så är det ett tecken på överansträngning och att en bör ta det lite lugnare med träningen. Att alltid ha ont innebär att musklerna aldrig hinner reparera färdigt innan en är där och sliter på dem igen. Det sättet att förhålla sej till träningen kommer inte leda till att en blir starkare, utan tvärtom svagare. Ju mer träning desto bättre är en myt, som aldrig verkar släppa taget om dansare.

Kronisk träningsvärk och konstant hunger hänger ihop. Att musklerna inte repareras beror i många fall på att kroppen helt enkelt inte har råd. Energin och näringen räcker helt enkelt inte till för mer än att hålla igång de livsviktiga funktionerna. Hunger betyder energiunderskott. Vi blir hungriga helt enkelt för att kroppen behöver påfyllning av både bränsle och byggmaterial. Många dansare är rädda för att bli tjocka och äter därför i många fall energisnål mat. Visserligen är det bra att äta nyttigt, men högsta prioritet för att kroppen ska fungera är att få i sej tillräckligt med energi. Energi mäts i kcal (kilokalorier) eller kJ (kilojoule). Att räkna ut hur mycket energi en behöver få i sej varje dag är ganska lätt med hjälp av olika formler och program, som går att hitta på internet, i böcker om idrottsnutrition och hos dietister och andra näringskunniga. Prio 1 är energi, prio 2 är näring. Det är alltså bättre att proppa i sej godis och läsk än att få i sej för lite energi. Jag rekommenderar dock i första hand mat som är både energität och näringstät, men som sagt, näring kommer på andra plats.

Och så detta med tacksamheten. Jag menar inte att det per se är dåligt att vara tacksam. Jag kan känna en generell tacksamhet till livet och till Gud för att jag har möjlighet (på alla tänkbara plan) att dansa. Att min kropp fungerar, att mina föräldrar uppmuntrade mej och så vidare. Men ingen bör känna tacksamhet för att de får tillåtelse av en skola eller liknande att förverkliga sina drömmar och ambitioner. Den tacksamheten vill många skolor dock pränta in i studenterna. Det är som om smärtan och hungern är det pris vi måste betala för att få göra det vi älskar. Så är det inte. Vi - alla - får dansa precis hur mycket som helst. Ingen kan hindra oss. Vi måste inte betala med något alls. Det finns inget pris, ingen att betala till, ingen vi står i skuld till. Dansen är min. Den är din. Den är allas. Den är en rättighet, inte en belöning.

En hyllning till Fredrik Palmer

Det här är ett oförblomerat hyllningsinlägg - lite nätkärlek från mej till min naprapat.

Jag gillar naprapater och det de gör. Första gången jag hade varit hos en naprapat upplevde jag en frihetskänsla i bröstryggen, som var obeskrivlig och nästan fick mej att gråta efter närmare två år av daglig smärta. Sedan dess har jag varit hos en dryg handfull olika naprapater och alltid upplevt stor effekt såväl på den del de jobbat med (oftast bröstryggen eller nacken) som på mitt allmäntillstånd. Men det finns de som är bra och det finns de som är bäst. Ungefär tre år efter att jag övertränade träffade jag den förste som var bäst, nämligen Patric. Honom har jag skrivit om tidigare, så idag tänkte jag fokusera på den andre som är bäst. Det är Fredrik, som jag gått till en gång i månaden det senaste halvåret.

Till sättet är Fredrik inte helt olik Patric. Han sjunger visserligen inte medan han knådar och knäcker, men det händer att han visslar. I början blev jag lite förvirrad av att han pratade så mycket, men nu har jag lärt mej att hoppa på i farten och följa med - och att det är ok att jag skrattar när det går fort. Men viktigast är att Fredrik också berättar och förklarar vad som händer i min kropp och vad han gör och att jag känner att han är genuint engagerad i hur det går för mej. Ibland tror han att han tråkar ut mej, men sanningen är såklart att jag vill veta allt han vet.

Det som har hänt med min kropp under våren är omvälvande. Förutom att jag har gått regelbundet till Fredrik har jag styrketränat två gånger i veckan - jag som aldrig har lyckats motivera mej till det tidigare. Att det har lyckats den här gången beror på två saker: kursen i träningslära, som jag läste under första halvan av terminen (jag skrev om det här) i kombination med Fredriks entusiasm. Han kontrollerar aldrig hur mycket jag har tränat eller vilka övningar jag har gjort. Han bara jublar över de effekter träningen har på hans egen och andras kroppar och allmänna hälsa. Resultatet är att jag aldrig har varit så stark fysiskt som jag är just nu. Jag orkar mer, lyfter numera folk som väger runt 1,5 gång min egen vikt på axeln, dansar bättre, blir inte lika anfådd - och jag har inte ont. Det vill säga, jag är såklart inte helt smärtfri, men precis som jag aldrig varit så här stark har jag aldrig haft mindre ont än nu (sedan jag började ha ont). Mina fötter fungerar, mitt bäcken är som det ska, min rygg avskyr visserligen fortfarande stillasittande men nöjer sej med att grymta lite missnöjt, min nacke går att vrida åt alla håll. Jag kan fortfarande inte sträcka höger arm helt, men idag la Fredrik hela behandlingstiden på armbågen och just nu är armen så nära rak att kanske ingen annan än en kroppsnörd skulle tänka på det.

Detta är en fröjd. När min bästa vän, efter ett av mina besök hos Fredrik, frågade: "Vad gör han?" var mitt svar: "Han lagar mej."

Om du vill få hjälp av Fredrik, som finns i Malmö, kan du boka tid här.

Om du vill få hjälp av Patric, som finns i Stockholm, kan du boka tid här.

Överträning, del 15: När smärta blir normaltillståndet

Igår kväll hörde jag en del av ett radioprogram som handlade om smärtlindring i livets slutskede. En läkare, som var specialiserad på just det, intervjuades. Flera gånger nämnde han ordet smärtfri och jag kom på mej själv med att tänka: "Smärtfri? Menar han verkligen det? Det är klart patienten inte ska ha ont, men att bli helt smärtfri, är inte det lite väl mycket begärt?" När jag hade upptäckt att det var så jag låg och tänkte började fundera lite mer på det. Smärtfri kanske är det normala, tänkte jag. Folk kanske faktiskt inte har ont hela tiden. På något sätt kändes det som en ny insikt.

På snart nio år har jag inte upplevt en enda dag helt utan smärta. Perioder när jag mår bra och känner mej förhållandevis stark har jag ändå alltid ont någonstans. Kanske inte hela tiden, men när det för tillfället känsliga stället (ofta handlederna eller armbågarna) belastas på något sätt kommer smärtan. Det är det normala och det tillstånd jag strävar efter under de dåliga perioderna. Jag önskar aldrig längre att jag ska slippa smärtan helt, bara att slippa ha ont hela tiden. Smärtfri har blivit ett nästan magiskt ord, ett utopiskt tillstånd, som väl knappast kan vara uppnåeligt för någon?

Och så igår insåg jag att jag kanske har blivit lite knäpp. Smärtan har förvridit både min kinestetiska intelligens och mitt förnuft. Kanske är det det som kallas anpassning. Kanske är det det som gör att man inte trillar ner och dör efter en viss mängd smärta. Men kanske är det också det som gör att ett tillstånd helt utan smärta aldrig blir verkligt.

Läs också:

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Övriga inlägg om överträning

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Under besök hos läkare eller andra inom sjukvården får man ofta svara på hur ont någonting gör. Nivån på smärtan ska ibland anges på en elvagradig skala, där noll betyder att det inte känns något alls och tio betyder att det är outhärdligt. Det händer att man får peka på en illustrerad skala med i olika grad ledsna ansikten. I princip antar jag att det är ett bra förfaringssätt, men det finns några små problem.

För det första stämmer kanske inte ansiktsuttrycken på bilderna med hur man verkligen känner sej. Tecknaren Allie på bloggen Hyperbole and a Half har därför gjort en egen variant, som är den mest adekvata jag sett hittills.

Från Hyperbole and a Half

Från Hyperbol and a Half. Klicka på länken för att läsa Allies förklaringar till bilderna.

För det andra är graden av smärta och graden av plåga inte alltid samma sak. Enligt Allies beskrivningar till bilderna har jag sällan haft mer ont i mina inflammerade leder än nr 6. När det var som allra värst kunde jag ibland nå upp till 7 eller 8, men det vanliga under dåliga perioder är att jag ligger på 4-5 utan belastning och på 6 när jag till exempel bär hem matkassar från affären eller försöker öppna ett trögt burklock. Om man jämför till exempel med när jag piercade näsan skulle jag placera den smärtan på 8-9 på Allies smärtskala - och ändå var det absolut ingenting jämfört med mina ledsmärtor eftersom det bara varade i cirka en halv sekund. Ledsmärtan, däremot, finns där hela tiden, även om jag har bättre perioder då den ligger på 2-3. Men har man konstant ont på grad 4-5 i flera dagar, veckor, månader blir plågan till slut så total att man inte vet var man ska göra av sej själv. För att få fram graden av plåga måste vi därför multiplicera graden av smärta med mängden tid vi blir utsatta för smärtan enligt en ekvation jag ännu inte fastställt (låt mej återkomma med det när jag blivit Charlie Eppes).

För det tredje har dansare överlag en alltigenom osund inställning till smärta. Jag hittade smärtskalan ovan genom min förra anatomilärare Gail, som kommenterade den så här: "Pain scale. Dancer version /.../: 0-7: No, I'm fine, why do you ask? 8-10: I guess it hurts a little. 11+: Gail, do you have a minute?" Har man lärt sej sedan barnsben att stå ut med smärta (push through it), till och med att njuta av den (enjoy your pain), att smärta är tecken på framsteg (no pain no gain) och kanske till och med den enda bekräftelsen på att man faktiskt jobbar (if you can't feel it you're not doing it) - då är det kanske inte så konstigt att man, när läkaren frågar: "Gör det här ont?" svarar: "Vad menar du med ont?"

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.
Lyssna också på den här veckans Kropp & Själ som handlar om hur droger och musik påverkar oss, bland annat i förhållande till smärta.

Överträning, del 11: Andra omgången

Med risk att verka helt dum i huvudet: efter mina fyra månader hemmagjord rehab började jag på danslärarutbildningen och dansade med dagliga smärtor i två år. Det var inte alls som förut, då jag knappt tog mej ur sängen och bara kunde sitta upp kortare stunder. Jag fungerade mer eller mindre normalt både i vardagen och i dansen, men bröstrygg, armbågar, händer och fötter ömmade fortfarande och min rörlighet var begränsad. Jag tyckte ändå det var värt det för att få dansa igen och det var av helt andra orsaker jag begärde studieuppehåll efter andra året.

Under mitt studieuppehåll jobbade jag 75% som danslärare. Det visade sej vara mycket mer slitsamt för min kropp att undervisa än att träna själv. När jag undervisade blev jag sällan helt uppvärmd. Jag visade någonting, sedan tittade jag på eleverna, pratade, gav korrigeringar, och så vidare - sånt som danslärare gör. Sedan visade jag nästa övning eller kombination, som jag inte var tillräckligt varm för, eller ett tekniskt moment som kroppen inte var förberedd på. Att tänka på min egen kropp och hälsa försvann bakom mitt fokus på eleverna och undervisningen, vilket resulterade i att jag med tiden återigen blev allt svagare. Den här gången berodde det inte på att jag tränade för mycket, utan för lite. Problemet var ju också att kroppen ändå inte vilade, eftersom jag var tvungen att vara fysisk i undervisningen. Gång på gång demonstrerade jag alltså moment som jag var alldeles för svag eller otränad (tekniskt) för och skadade varje gång min kropp lite grann.

En bit in på vårterminen gick det inte längre. Jag hade så ont i ryggen att jag inte visste var jag skulle ta vägen - igen. Jag kunde inte vara stilla, men inte heller röra mej. Allt gjorde ont. Jag försökte bli sjukskriven, men för att bli det var jag tvungen att träffa en läkare och väntetiden var så lång att sjukskrivning inte var någon idé. Istället tvingades jag hitta nya sätt att undervisa utan att behöva anstränga kroppen. Det var inte så lätt och eleverna var inte alltid så nöjda, men det positiva var att jag utvecklade min undervisningsstil och lärde mej själv metoder, som jag fortfarande har användning av. Till slut träffade jag också läkaren, som till en början visserligen verkade ta min smärta på allvar, men som, när proverna inte visade någonting, bestämde sej för att det inte var något fel på mej. "Det är bara att du dansar vidare!" meddelade han mej glatt i telefon. Jag höll inte med, utan begärde att få bli remitterad till en privat idrottsklinik som jag hört skulle vara bra. Läkaren tvekade, men gick till slut med på det med orden: "Jaja, jag kan skriva en remiss, men de väljer ju själva vilka de ska ta emot." Några veckor senare ringde de från idrottskliniken och berättade att de fått in en remiss, där det stod att jag hade "lite ont i ryggen". "Det är ju ingenting som vi tar hand om," sa sköterskan som ringde. Jag försökte förklara läget, att jag var dansare och att mina ryggsmärtor var ett stort hinder i mitt arbete, men sköterskan kunde inte ändra på läkarens beslut.

Så satt jag där igen med smärtor som jag varken visste hur jag skulle hantera eller hur jag skulle bli av med, utan hjälp och utan sjukskrivning. Läget kändes ganska hopplöst, men i nästa inlägg vänder det. Då ska jag berätta om någon som faktiskt hjälpte mej och det med besked.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 8: Kroppslig generalstrejk

De flesta gränser kan man tänja på, vidga, överskrida, men någonstans finns en slutgiltig gräns. När man kommer dit går det helt enkelt inte längre. Det tar stopp. Kroppen slutar fungera. Inte som när man säger: "Nä, nu orkar jag faktiskt inte mer!" Den slutgiltiga gränsen innebär någonting helt annat. Den innebär att man säger till sej själv: "Lite till orkar jag allt!" men upptäcker att det inte spelar någon roll att man har all vilja i världen. Signalerna man tvingar hjärnan att skicka ut i kroppen når inte fram - eller så skiter kroppsdelarna helt enkelt i de order de får. Jag vet inte, men jag vet att det är skrämmande att inte kunna sätta sej upp i sängen på morgonen - inte för att man inte orkar, inte för att man har ont, utan helt enkelt för att det inte går.

Det blev april och jag åkte hem på påsklov. På något sätt hade jag lyckats dansa mej igenom hela terminen, trots smärtor och inflammationer, men när jag slappnade av och vilade för första gången på tre månader klappade kroppen ihop totalt. Det var som om alla cellerna i min kropp hade slutit sej samman i en fackförening och nu med enade stämmor sa: "Vi tänker inte sluta vila förrän vi har vilat klart." Det var ett beslut jag inte kunde ändra på. Jag kunde bara lirka och fjäska för att få kroppen att i alla fall jobba lite grann, göra det allra nödvändigaste, som att förflytta sej från sängen till toaletten och vidare till köket för frukost, kanske ut på den inglasade balkongen. Minns att jag var 19 år och van vid att pusha min kropp över sin maxkapacitet ungefär 20 timmar i veckan. Nu tog det mej 10 minuter att ta mej ur sängen på morgonen. Inte för att jag var trött, utan för att det var så lång tid det tog att övertyga båda benen, båda armarna, bäckenet, bålen och huvudet om att röra sej över huvud taget. När jag väl var ur sängen hade jag hamnat sittande på golvet och nästa projekt var att ta sej upp därifrån. Jag kunde inte ta på mej strumpor själv, eftersom jag inte nådde till fötterna!

Jag minns inte hur länge kroppen totalstrejkade. Påsklovet varade i tre veckor, men jag stannade hemma i ytterligare två. Tydligen hade jag fortfarande inte fattat hur det var fatt för mej, för i slutet av femveckorsperioden gjorde jag audition till Danshögskolan* i Stockholm. Behöver jag säga att det inte gick så bra? Något förnuft - eller åtminstone lite självinsikt - måste jag ändå ha haft, för efter audition åkte jag tillbaka till England för att officiellt hoppa av utbildningen.

*Numera Dans- och Cirkushögskolan (DOCH)


Läs också:
Överträning, del 7: Inflammation
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 7: Inflammation

Från lookfordiagnosis.com

Inflammation är kroppens försvar mot skador. Vita blodkroppar rusar iväg för att äta upp bakterier och döda celler och på så sätt se till att infektioner inte sprider sej i kroppen. Vi märker av inflammationen genom fem kännetecken: rodnad, svullnad, smärta, värme och nedsatt funktion. Tyvärr fattar inte alltid de vita blodkropparna när de har gjort sitt jobb färdigt. På ställen med dåligt blodgenomflöde händer det att de stannar kvar och fortsätter äta även på den friska vävnaden. Den akuta inflammationen kan då övergå i kronisk inflammation. För att få iväg de vita blodkropparna från området måste man öka blodflödet. Det var det sjukgymnasten på min skola försökte göra med hjälp av ultraljud och massage.

Mot slutet av vårterminen* visste inte längre var jag hade ont. Hela kroppen kändes som ett stort luddigt moln av smärta. Jag visste knappt var min kropp började och slutade heller. Smärtan fanns inuti, utanpå och runt omkring mej. Så hur lyckades jag fortsätta dansa? Jo, inflammation fungerar på så sätt att man oftast vaknar väldigt stel och smärtsam efter att ha legat mer eller mindre stilla i flera eller många timmar. Även om man är 19 kan det kännas som att man är 99, eftersom kroppen är orörlig och full av värk. När man väl har börjat röra på sej släpper dock smärtan. Lederna mjukas upp och blodcirkulationen kommer igång. När man börjar anstränga sej och till exempel träna kan smärtan komma tillbaka, men känns kanske lite annorlunda mot på morgonen. Den där diffusa, pirrande smärtan och tröttheten som jag kände (och periodvis fortfarande känner) när jag satt still på en stol är också typisk för inflammation.




*Andra terminen av tre på utbildningen. I Storbritannien delas läsåret in i tre terminer: höstterminen går från mitten av september till början av december, vårterminen från början av januari till början av april, och sommarterminen från slutet av april till mitten av juli.


Läs också:
Inflammation (wikipedia)
Infektion och inflammation (vårdguiden)
Självbehandla inflammationer (PRNE medical)
Tips vid inflammation (Helhetsdoktorn)
Anti-inflammatory Foods (nutrition.about.com)

Tidigare inlägg:
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 6: Enjoy your pain

Jag åkte hem på jullov. Under fyra veckor tränade jag ingenting, men jobbade ganska mycket på ett gruppboende. På ett sätt vilade jag förstås från dansen, men jag hade inte en tanke på att bara slappna av, bli ompysslad och njuta av ledigheten och julen. Det jag tänkte på var i första hand att tjäna pengar, så jag skulle ha råd att fortsätta på utbildningen. Jag jobbade alla röda dagar kring jul och nyår, eftersom det gav så mycket OB att lönen i praktiken dubblades. Men jag dansade ingenting - och kände inte heller någon längtan efter att göra det.

Från britishmuseum.org

Efter fyra veckor utan dans kändes min kropp inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Ändå åkte jag tillbaka till skolan - för problemet var ju bara den där förbaskade inflammationen i armbågen. Och så förstås pekfingret. Och så lillfingret, som kändes ungefär likadant som pekfingret, och den där diffusa smärtan längs ryggraden, som gjorde att jag inte riktigt kunde sitta bekvämt. Jag kom tillbaka till skolan och satte igång att träna precis lika hårt som förut. Om möjligt blev jag ännu mer engagerad i fredsrörelsen och det verkade alltmer som om det faktiskt drog ihop sej till krig på riktigt. Efter mitterminslovet ökade svårighetsgraden samt både den fysiska och den psykiska ansträngningen i skolan. Strax därefter meddelade George W Bush att USA skulle attackera Irak. Fredsarbetet trappades upp. Demonstrationerna, aktionerna, manifestationerna blev alltfler. Och så får man ju inte glömma att roa sej heller, att gå ut och dansa, hänga på puben, titta på film och sitta uppe och prata om nätterna.

Jag sov så lite som var möjligt utan att klappa ihop fullständigt. "Enjoy your pain!" skanderades i skolan och jag kan bara säga att jag gjorde mitt bästa. Jag hade nu så ont i ryggen att jag inte kunde sitta på en stol mer än kanske 15 minuter i taget. Om jag låg på mage i sängen med huvudet vridet åt ena hållet var jag tvungen att använda händerna för att orka lyfta huvudet till andra sidan. På morgonen rullade jag ur sängen, eftersom smärtan hindrade mej från att sätta mej upp. Fötterna värkte så mycket att jag knappt uthärdade att gå från sängen till badrummet - och ändå tog jag mej till skolan varje dag och avstod inte från en enda danslektion (utom ett par enstaka gånger när någon viktig fredsaktion inträffade på dagtid). Det är vad push through it innebär i praktiken.

Läs också:
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik