Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?

I senaste numret av Danstidningen berättar två unga dansare om hur de har upplevt sin utbildning på Kungliga Svenska Balettskolan och den första tiden efter skolan.

Vad som generellt saknas är att de mer skulle behöva se på sig själva som dansare och inte som elever. De vet hur man ska vara som elev men inte hur en bra dansare ska vara. Det innebär bland annat att fokus snarare ligger på att vara korrekt än på danskvalitet. Att börja hitta sin identitet som dansare är ett arbete som inte sällan påbörjas på riktigt förrän man har gått ut skolan.

Jag skulle vilja säga att det är ett problem som inte är specifikt för KSB, utan som finns i hela den svenska skolan, även om inte målet med all utbildning är att eleverna ska bli dansare. Byt ut ordet dansare i citatet mot vilket annat yrke som helst eller ta bort det helt och hållet - och texten stämmer på vem som helst. "Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare," står det i den nya läroplanen Lgr11. Oavsett om man vill syssla med konst, hantverk, teknik eller vetenskap behöver man vara kreativ - och för att kunna vara kreativ får man inte vara rädd att göra fel. En framgångsrik konstnär, hantverkare, tekniker eller vetenskapare tänker nytt och hittar kreativa lösningar på olika problem. En duktig elev däremot levererar det läraren vill ha. Precis som sägs i artikeln ovan ligger fokus i skolan oftare på att göra rätt än att utföra ett arbete med hög kvalitet. Kvalitet innebär för mej att det finns någonting unikt, udda, nytänkande och personligt i dansen. För att hitta det måste man våga testa olika möjligheter, gå olika vägar, gå vilse och hitta en helt ny väg. Under tiden skapar man sej också en identitet. Om det arbetet påbörjas först efter skolan är någonting väldigt fel. Då är det som om vi har satt barnen i fängelse i 12 år.

...generellt har man i undervisningen snarare sett på klassen som en grupp än sett eleverna som enskilda individer. Ingen uppmuntras sticka ut utan alla rör sig framåt tillsammans.

Det låter som typiskt för den mesta undervisning jag har utsatts för både i grundskola, gymnasium och dansskolor. När jag nu är lärare själv vet jag att det är lätt att falla in i. Det är den enklaste vägen - men den kommer inte leda till att eleverna utvecklas till stora konstnärer, nobelpristagare eller grundare av företagsimperier.

Är det elevernas fel att de misslyckas?

Regeringen har utfärdat nya antagningsregler för Svenska Balettskolan. De senaste åren har skolan fått kritik för att de klassiska dansarna, som utbildats där, håller för låg nivå för att anställas på Operan. Häromåret gick balettchefen Madeleine Onne ut i media och klagade på den dåliga kvaliteten på Balettskolan. Eleverna tog illa vid sej och bemötte hennes uttalanden med att det inte var deras fel om skolan höll för låg nivå. 2009 tillsatte regeringen en utredning med anledning av kritiken från Onne och andra.

Från blogs.tampabay.com

I den förordning som nu beslutats om läggs återigen skulden för den påstått dåliga kvaliteten på eleverna. Förordningen är ännu ett bevis på regeringens förkärlek för prov. Det är nämligen bara antagningsreglerna som har förändrats. Färre elever ska tas in (vilket i och för sej kan vara positivt på flera sätt) och en extra gallring sätts in på våren i år 6. Möjligheten att söka till gymnasiet med modern/nutida dans som huvudriktning tas bort, så att bara klassiskt skolade dansare har chans att komma in - trots att ingen kritik har riktats mot nivån på de moderna/nutida dansare som har utbildats på skolan. Dessutom är det från och med i år en extern grupp, kallad Rådet för dansarutbildning, som utgör juryn på intagningsproven. Lärarna, som känner eleverna och deras utvecklingsprocess, fråntas därmed rätten att bestämma vilka som ska få stanna på skolan och gå vidare i utbildningen. Regeringen trycker på att det är viktigt att "rätt elever kommer in" (Danstidningen).

Utredningen som föregick propositionen och förordningen har däremot inte berört undervisningen över huvud taget. Vad eleverna lär sej eller hur undervisningen går till anses tydligen inte spela någon större roll för slutresultatet, alltså de utexaminerade dansarna. Bertil Östberg på utbildningsdepartementet påpekar i Danstidningen att regeringen inte kan detaljstyra undervisningen, utan att det ansvaret ligger på skolledningen, lärarna och Stockholms stad. Det är kanske lite förvånande med tanke på att utbildningsministern annars brukar ha väldigt detaljerade synpunkter på undervisningsformerna i skolan.

Kontentan av det hela är alltså, precis som när det gäller lärarutbildningen, att eleverna måste vara tillräckligt bra när de kommer in för att utbildningens utformning inte ska spela någon större roll. Det ska vara de "rätta", alltså de bäst lämpade, som antas till utbildningen och de ska gallras ut genom lämplighetstest (eller färdighetsprov som det heter på Svenska Balettskolan). Vem vet, kanske införs ett obligatoriskt introduktionsår även för dansare?

Läs också: 
Tiderna förändras, del 2
Vem är lämplig att bli lärare?
Bara lärare kan komma in på lärarutbildningen

Elitism i skolan, idrotten, kulturen och näringslivet

Dagens Epstein i P1 består av ett mycket intressant samtal om begreppen elit och elitism. Samtalet berör såväl skolan som samhället i övrigt, bland annat idrott, kulturutövande och näringsliv. Särskilt intressant tycker jag att programmets gäster inte hör till dem jag oftast hör i den här typen av debatter. Det är Alexander Bard (artist), Bengt Göransson (fd utbildningsminister) och Eva Näslund (rektor för Franska Skolan). Och så får lyssnarna ett ord med i leken. Rekommenderas varmt!

Lyssna här

Läs också Spets eller bas? och Elitgymnasier.

Elitsatsning i grundskolan

Nu kommer de, spetsutbildningarna i grundskolans senare del (LN1). När förslaget kom skrev jag det här och jag tycker fortfarande samma sak, så det är ingen idé att skriva ännu ett långt inlägg om det. Som vanligt är Jan Björklund och pedagogikforskarna oeniga (LN2). Christermagister har också skrivit om det.

Tiderna förändras, del 2

Häromdagen skrev Olle Holmberg på Skola och samhälle om varför dagens ungdomar inte kan tvingas till inlärning på samma sätt som ungdomarna på 1950-talet (läs). Jag har tänkt på det ganska länge och trots att Holmberg formulerar det så mycket klokare kommer här en text jag skrev i juli 2007:

För ett litet tag sen gjorde Madeleine Onne (balettchef på Kungliga Operan) ett litet utspel, som kanske inte var så lyckat på alla sätt. I en debattartikel i Danstidningen uttryckte hon sin oro över den låga kvaliteten på nyutbildade svenska dansare. Hon syftar förstås på klassiska dansare och oron uppstod efter en audition till Operabaletten, där tydligen ingen av dom sökande höll måttet.

I Sverige utbildas klassiska dansare på Kungliga Svenska Balettskolan (KSB). Efter vad jag har förstått, har lärarna varit desamma i evigheter och upplägget på utbildningen har nog oxå varit i stort sett oförändrat. Dom här stackars 19-åringarna, som alltså är så kassa att dom förtjänar att hängas ut i danspressen, har alltså fått samma utbildning som dom som redan jobbar på Operan. Så vad är felet?

Min danshistorielärare i Piteå, Margareta Sörensson, berättade att när historiska dräkter ska reproduceras för olika föreställningar och skådespel, kan männens kläder sys upp efter samma mönster som förr, medan kvinnornas kläder måste ändras. Kvinnors axlar sluttar nämligen inte alls på det sätt, som dom gjorde för 150 år sen. Sörenssons teori är att vi har sträckt mer och mer på oss i takt med att våra rättigheter har ökat.

Så vart vill jag komma? Det jag har tänkt på, sen jag hörde talas om Onnes oro, är att det kanske inte går att utbilda 1800-talsdansare på 2000-talet. Kanske är det dax att tänka om, när det gäller museidansens plats i dagens samhälle? Även om KSB-eleverna verkligen vill ha den klassiska skolningen, så är det kanske alltför svårt för dem att relatera den till resten av sin tillvaro? För ärligt talat, en sylfid, en prins, en narr eller en svanprinsessa kan bara med stor svårighet och med mycket vilja hos publiken, representera svenska tonåringar på 2000-talet. Eller?

Numera skulle jag inte längre vilja kalla klassisk balett för museidans, men min poäng kvarstår. 2000-talsungdomar kanske inte kan disciplineras i den grad som krävs för att skapa en 1950-talsdansare precis som de inte kan bli 1950-talselever i den teoretiska skolan. Inte för att de är mindre intresserade av att lära sej, utan på grund av de anledningar som Holmberg beskriver.

Läs också Björns inlägg om detsamma.

Spets eller bas?

Utbildningsminister Jan Björklund vill inför "elitklasser" i grundskolans senare år. (AB, DN, LN, Expressen, SvD) Benämningen är förstås provocerande. Förra hösten handlade det om "elitgymnasier" och då skrev jag det här, så det är ingen mening med att upprepa vad jag tycker om ordet "elit". När man väl har kommit förbi det kan man börja fundera på vad det egentligen innebär.

I viss mån håller jag med Björklund. Det är tragiskt att gå genom hela grundskolan och vara helt understimulerad. Jag vet hur det är. För mej handlade det om svenska. Jag var grym på svenska. Jag kunde läsa och skriva långt innan jag började skolan och de nya saker jag faktiskt lärde mej på svensklektionerna fattade jag oftast på en gång. Hade jag plockat ut subjekt och predikat ur en mening kunde jag göra det ur alla andra meningar. Jag slapp dock för det mesta rulla tummarna när jag var klar med mina uppgifter. Istället fick jag läsa böcker. Det tyckte jag var helt ok, för jag har alltid gillat skönlitteratur. Men frågan är om inte tiden hade kunnat användas på något bättre sätt?

Att jag var ett snille på svenska språket betyder inte att jag var ett snille på allt. Verkligen inte! Det fanns många ämnen jag tyckte var ganska svåra och det fanns ett som var värre än alla andra. Idrott och hälsa. Jag känner igen mej så mycket i det Filippa Mannerheim skriver på Dagens Skola. Det kanske kan tyckas förvånande att en dansare hade så svårt för idrott, men dans och idrott är inte samma sak. Idrott innehåller till exempel bollar. Usch och fy. Jag hade knappt sett en boll innan jag började skolan. Det är sant. Mina föräldrar är helt ointresserade av bollsport. Men min upplevelse av skolidrotten var att en boll hux flux kastades ut i hopen av barn med uppmaningen: "Spela fotboll!" Jag antar att uppmaningen: "Skriv en berättelse!" innebar samma skräckupplevelse för en del av mina klasskompisar. De fick specialundervisning i svenska i liten grupp med en extra snäll lärare. Men fick jag den typen av särbehandling i idrotten? Nä.

Så här är det ju: Grundskolan är inte och ska inte vara någon spetsutbildning. Grundskolan ska vara en bas för framtida studier, deltagande i samhället och livet i allmänhet. Det är därför det heter grundskolan. Vi läser 17 olika ämnen, för att få en bred bas (även kallad allmänbildning). Vi skulle kunna ha det som i Storbritannien, där eleverna väljer 10 ämnen för sin grundskoleexamen (GCSE), men det har vi inte. Och det tycker jag är bra. Dock är det uppenbart att alla ämnen i grundskolan inte värderas lika högt. Är man dålig i svenska, engelska eller matte får man specialundervisning. Är man duktig i samma ämnen ska man i framtiden också få specialundervisning. Varför då? Jan Björklund är rädd att de duktiga eleverna ska behöva rulla tummarna, men det han inte inser är att alla inte kan rulla tummarna. Att rulla tummarna är svårt. Det kräver en ganska väl utvecklad finmotorik. Ni kan testa på vilken 3-åring som helst för att se att det stämmer.

Istället för att få elitundervisning i det man är bra på borde därför alla få specialundervisning i det de inte är så bra på. Man borde se grundskolan som den helhet den ska vara och se till att basen blir hel för alla. Jag hade lätt kunnat hoppa över 2 tredjedelar av mina svensklektioner och ändå klarat målen. På den överblivna tiden borde jag inte ha läst in gymnasiets svenskkurser, utan fått vara i en liten grupp med en extra snäll lärare och träna på att hantera en boll. Då hade jag, som vuxen, kanske vågat vara med och spela strutfotboll på jobbets kick-off. Jag hade kanske till och med lärt mej uppskatta bollsport så mycket att jag hade kunnat stå ut med att titta på en match på tv - för som en bekant sa angående att jag tycker det är tråkigt att titta på sport: "Det är bara för att du inte kan reglerna."

Elitgymnasier

I höstas diskuterades elitgymnasier ganska mycket. Den åttonde september skrev jag det här:

För eller emot. Det är det debatten verkar handla om. Jag är för. Helt klart. Men jag tycker att diskussionen (som så ofta) fokuserar på helt fel sak. De flesta gymnasieprogram bygger på att man vill fördjupa sina kunskaper inom ett område man är extra intresserad av. Vissa program har dessutom intagningsprov. Jag gick ett sånt program. Och det var inte alla som kom in där. Men det var förstås ingen "elitutbildning", eftersom det var estetiska programmet. Det är en "flumutbildning" - trots att eleverna ofta har mycket högt meritvärde (snittbetyg) från grundskolan OCH har gjort färdighetsprov för att visa att de håller tillräckligt hög nivå inom karaktärsämnena.

Det är förstås det jag tycker att debatten borde handla om. Frågan Varför är ett matte- eller humanioraprogram en spets- eller elitutbildning när estetiska eller idrottsprogram flumutbildning? är ju det intressanta.

"Om jag blir rädd för dörrar bara för att jag inte kan gå in genom dem måste jag väl kanske jobba med min självkänsla istället för att sätta lås på de dörrarna." (Bob Hansson)