Idag får papperslösa barn rätt att gå i skolan!

Idag är det 1 juli, vilket betyder att en hel rad nya lagar träder i kraft. En av dem är att papperslösa barn får samma rätt till utbildning som alla andra barn i Sverige. Det betyder att alla kommuner måste erbjuda plats i sina grund- och gymnasieskolor för barn som vistas i Sverige utan tillstånd. Samtidigt slopas lärares skyldighet att rapportera till polisen, när de har papperslösa elever. Även om den här reformen borde vara onödig - Sverige skrev ju under FN:s barnkonvention redan 1990 och där deklareras tydligt alla barns rätt att gå i skolan - men när det nu är som det är välkomnar jag den med öppna armar.

Synd bara att regeringen har valt att inte löpa linan ut. Socialtjänsten är fortfarande skyldig att lämna ut person- och adressuppgifter till polisen, säkerhetspolisen och migrationsverket, om de frågar efter dem. Om en lärare rapporterar till socialtjänsten att en elev verkar fara illa - vilket vi är skyldiga att göra - och den eleven råkar vara papperslös kan polisen alltså bara vänta tills uppgifterna vandrar från skolan till socialen och - katsching! - plocka ut dem därifrån. Inget formellt hinder finns heller för polisen att hämta barn i skolan eller följa efter dem på vägen hem.

Jag har skrivit en debattartikel om detta, som går att läsa här. Det jag undrar är: När blir barnkonventionen lag i Sverige? När ska alla människor i Sverige - och världen - få samma rättigheter?

Med musikal som vapen

No Border Musical - en gränslös föreställning

Asylgruppen och Teater Interakt, Bastionen, Malmö

Igår såg jag den kanske viktigaste föreställningen någonsin. Teater Interakt, Asylgruppen och ett tiotal ungdomar, som flytt till Sverige, har tillsammans skapat en musikal, som spränger gränser på mer än ett sätt. När arbetet började var de deltagande ungdomarna alla papperslösa, men två år senare är samtliga inne i asylprocessen igen.

Musikalen har ingen handling i traditionell mening, men en ramberättelse och ett antal karaktärer, som återkommer i olika scener. Ramen är en jubileumsfest år 2032, där det som firas är 10 år utan gränser. På festen möts människor, som tillsammans minns hur det var 20 år tidigare, då människor som flytt från krig och förtryck fängslades, avhumaniserades och skickades tillbaka. Det är handläggarna på Migrationsverket, Cornelia, Tina och Robert, som slits mellan sin plikt och sin moral. Det är aktivisten Siri, som dömts för egenmäktigt förfarande efter att ha hjälpt ett antal personer att rymma från ett förvar. Hennes dotter proklamerar vid jubileet hur stolt hon är över att hennes mamma var med och kämpade. Det är ett anonymt flyktingpar, som diskuterar balansen mellan aktivism och anpassning, mellan att synas och att vara osynlig. Det är en barnläkare, som röntgar handleder, kollar tänder och mäter könsorgan, för att se om barnen är barn, men som till slut får nog. Det är poliser, som "bara verkställer en annan myndighets beslut". Det är en pilot, som flyger deportationsplan, men så småningom inser att han kan vägra. Och det är en migrationsminister, Tobias Billström, som ihärdigt upprepar att Sverige har en human flyktingpolitik. Alla får faktiskt nog till slut - utom Tobias Billström. Alla kräver till slut förändring - utom Tobias Billström, som sjunger en version av Du måste finnas från Kristina från Duvemåla, där det som måste finnas är gränser och murar: "De måste finnas, de måste! Jag har ju min makt genom dem!"

Från sydsvenskan.se

Manuset till No Border Musical är mycket, mycket bra. Texten bygger på de deltagande ungdomarnas och andra människors berättelser tillsammans med nyhetsrapportering och har vävts samman på ett intelligent och smidigt sätt. Gestaltningen är också överraskande bra, inte minst den av Tobias Billström, som är så slående lik den verkliga förlagan att den blir komisk. Att Robyn dyker upp i slutet av föreställningen är också en rolig överraskning. Uppsättningen har haft en mycket begränsad budget, vilket har stimulerat till kreativa scenlösningar, där aktörerna själva utgör en viktig del av scenografin. Orkestern är pytteliten, men tillräckligt stark för att orka bära hela föreställningen rakt igenom de dryga två timmar som den pågår. Jag kan inte låta bli att fantisera om att ensemblen inom en snar framtid ska tilldelas en större summa pengar, som skulle göra det möjligt att sätta upp föreställningen på en professionell nivå och turnera över hela Sverige (och helst hela Europa). Att kunna fylla på med mer rekvisita, scenografi, musiker och ljud- och ljusteknik skulle lyfta den här musikalen till oanade höjder. Alla inblandade skulle naturligtvis vara kvar, men de kunde stöttas upp av fler och mer erfarna. Och kanske skulle till och med den riktiga Robyn kunna vara med. Vilken dröm!

Kanske blir den drömmen verklighet. Är det något den här musikalen visar är det just att drömmar kan slå in. Uppenbart är också att scenkonst kan vara - och är - politisk. Musikal är inte bara glittriga masscener i perfekt synk - det är också ett effektivt retoriskt vapen. Jag hoppas på fler musikaler av det här slaget i framtiden.

Läs också:

Sjunger för gränslös framtid i Sydsvenskan

Papperslösa får röst i Skånskan
De gömdas vardag präglas av rädsla i Sydsvenskan

Lika långa tår

Jag brukar förespråka ideologin att alla kan och bör dansa (om de vill), men det går inte att sticka under stol med att vissa fysiska förutsättningar underlättar. Det gäller särskilt om man vill satsa på en professionell karriär inom klassisk balett. En sak, som kanske inte så många tänker på, är längden på tårna. Det optimala, om man vill dansa på tåspets (en pointe), är om de tre första tårna är lika långa. Det vill säga att  spetsen på stortån, andra tån och tredje tån bildar en mer eller mindre rak linje, när man pointar. Då får foten en form, som liknar skons och balansen på tå blir stadigare.

Den svåraste fotformen för tåspets är om en tå är mycket längre än de andra. Då kan det vara svårt att hitta skor som passar och den längre tån kanske alltid utsätts för skav eller extra belastning en pointe. Viktigt är dock att komma ihåg, när man provar ut tåskor, att man faktiskt inte ska ha tyngden på tåspetsarna, utan att skon ska klämma åt runt tåleden, så att tårna liksom hänger ner i boxen (den främre delen av skon). Jämför med att stå på fötterna eller att hänga i någonting som klämmer åt kring höfterna.

Att en typ av tår är mer optimal för balett än en annan behöver inte betyda att man ska lägga sina balettdrömmar på hyllan bara för att man råkar ha lite olika långa tår. Viljan, tekniken, dansglädjen och förmågan att gestalta och uttrycka sej är mycket viktigare än något fysiskt ideal. Hittar man en skomodell som passar en behöver fötterna inte ta någon skada eller utgöra ett hinder för en. På en del skolor tittar de på hur tårna ser ut och tar med det i bedömningen vid audition. Om du blir nekad plats på grund av formen på dina fötter, ge inte upp! Sök en annan skola istället! De som nekade dej plats har uppenbarligen inte förstått vad som är viktigt.

Kan man bli vig när man är vuxen?

En 34-årig läsare, som dansar balett, berättar att hon känner sej "gammal och ovig" och undrar om hon någonsin kan "komma ikapp" de yngre baletteleverna när det gäller vighet och teknik. Jag skulle svara: Teknik - ja. Vighet - nej, förmodligen inte.

Min erfarenhet är att den tekniska utvecklingen faktiskt ofta går snabbare för vuxna elever, eftersom de ofta är mer intresserade och noggranna än barn och tonåringar. I många fall har de också en bättre kroppskännedom. Däremot brukar det ta längre tid att lära in steg- och rörelsesekvenser för elever över 25, vilket kan göra att de känner sej stressade, när de tränar i ungdomsgrupper. När det gäller rörlighet/vighet tar det också betydligt längre tid att träna upp i vuxen ålder. Lättast är det före puberteten. Efter 30 stelnar kroppen avsevärt. Även ryggraden ändrar karaktär i 30-40-årsålder och blir stelare, eftersom de gummiaktiga diskarna mellan kotorna blir hårdare och sprödare än tidigare i livet. Börjar man träna sin rörlighet först i vuxen ålder är det möjligt att man aldrig "kommer ikapp" de yngre dansarna, vars kroppar är mjukare av naturen, men man kan ändå förbättra sin rörlighet avsevärt jämfört med om man inte skulle dansa. Jag rekommenderar inte att man pushar sej själv för mycket i rörlighetsträningen, utan att man tar det lugnt och långsamt och accepterar att kroppen är äldre och lite stelare. Det är ju helt i sin ordning.

Läs också:
Spagat på äldre dar
Dansa dej vig

Mästare vs lärare, del 1

Under min ”bloggsemester” har jag tänkt en del på skillnaderna mellan mästare och lärare. En mästare, tycker jag, är någon som är expert på sitt yrke, oftast ett praktiskt sådant. Mästaren har en eller flera lärlingar, som ser och härmar, för att sedan få korrigeringar av mästaren. Så småningom kan lärlingarna börja korrigera sej själva och blir till sist också mästare på sitt yrke. Lärandet handlar om yrket och målet är bästa möjliga resultat. 

En lärare däremot är mästare på att undervisa. Läraren har en eller flera elever, som inte nödvändigtvis ska bli (bättre) kopior av läraren, utan kanske gå helt andra vägar. Lärarens uppgift är därför inte att korrigera eleven, utan att ge handledning och hjälpa eleven vidare åt det håll eleven vill åt. Eleven ska utforska och utveckla kunskap, men det är inte självklart att det är samma kunskap som läraren besitter.  

Mästaren har väldigt hög status inom dansvärlden medan läraren har relativt låg status. Folk vill gärna ta master classes för kända dansare och koreografer. Det är dessutom något man kan skriva i sitt CV. Däremot finns det nästan inga kända danslärare (eller pedagoger), som folk vill ta klass för på grund av att de är så fantastiska lärare. En och annan finns det, men de är väldigt få. Jag önskar att det skulle vara annorlunda. Mästarna (dansare och koreografer) borde ha möjlighet att lägga sin kraft på det de är mästare på (att skapa dans) och lärarna/pedagogerna borde uppskattas för det de är mästare på (undervisning). Det innebär förstås inte att dansare och koreografer inte ska dela med sej av sina insikter genom workshops och liknande. Inte heller betyder det att lärare och pedagoger inte ska skapa. Det jag hoppas på är bara att det ska bli möjligt att uppskattas för det man är bäst på – oavsett om det är att skapa/framföra dans eller att undervisa.

Smittsam skaparlust

Det allra mest inspirerande jag vet är att vara omgiven av kreativa människor. Vi behöver inte jobba ihop. De behöver inte ens berätta särskilt mycket om vad de skapar eller visa sina alster. Skaparlusten hänger ändå i luften, likt ett smittsamt influensavirus. Ju mer jag befinner mej i de smittade miljöerna desto starkare blir min egen lust att skapa.

Craftivism.
Från silveropulver.blogspot.com

I helgen var jag i ett hem där det såddes frön och byggdes med modellera. Det är ett hem där böcker skrivs och danser koreograferas, där festivaler planeras och sockor stickas. Det är helt enkelt ett rum, där konstnärligt skapande ses som en självklar del av vardagen. När jag kom hem idag kände jag en längtan efter att själv fortsätta på samma sätt, ständigt skapande, ständigt kreativ. Precis samma känsla upplever jag varje gång jag har vistats en längre eller kortare period bland andra människor, som skapar kontinuerligt. Det spelar ingen roll om de dansar, skulpterar, musicerar eller bakar bröd. Det är kreativiteten och lusten i sej som smittar. Därför tycker jag jättemycket om allt det som kallas gatukonst, street art, craftivism, kravallslöjd och graffiti. Genom att göra konst i det offentliga rummet kan vi kanske smitta hela världen med skaparlust? Tänk hur underbart det vore!

En extra bonus är att det går att smitta sej själv. Man kan aldrig spara på sin kreativitet i någon låda och sen tro att man bara kan plocka fram den närhelst man behagar. Nej, skaparlusten kan vara synnerligen svårstartad, men när man väl fått igång den går den utmärkt att loopa. Det gäller att bara att inte tappa farten. Nu ska jag använda mej av den extra knuffen helgen gav, för att köra ett varv till efter min lilla film. :)

Tantbaletten

De flesta av eleverna på mitt jobb är under 25 år. Varje termin försöker vi starta några grupper som specifikt riktar sej till vuxna elever. Jazz 25+ brukar alltid gå igång och några terminer har vi också haft Hiphop/street 25+. När vi har försökt med 40+ och 55+ har intresset dock varit svalt av någon anledning.

Den här terminen provade vi ett nytt grepp. Vi startade Tantbaletten (även för farbröder). Det har blivit tämligen populärt med 12 deltagare mellan ungefär 25 och 50 år (ganska unga tanter alltså). Vi har haft fem lektioner hittills och jag ser en tydlig utveckling hos samtliga deltagare! Återigen bekräftas att man kan lära sej dansa i vuxen ålder. Och viktigast av allt: vi har så himla roligt! Några av deltagarna har dansat som unga, men har haft många års uppehåll. Några är helt nybörjare och förverkligar äntligen en dröm som de burit på länge. Alla har 100% fokus hela lektionen. De koncentrerar sej i teknikövningarna och de njuter av att få gestalta snöflingor, drottningar och andra typiska balettkaraktärer.

Ikväll startar Tantbaletten 2, en liten extrakurs på fem gånger för ungefär halva gruppen som vill dansa två gånger i veckan. Jag hoppas att detta ska vara ett litet frö som kan gro och växa, så att vi om några terminer har mångdubblat antalet kursdeltagare över 25 och väldigt gärna över 50 år. Tänk er en dansskola, som erbjuder träning för vuxna i massor av genrer! En dansskola där det vimlar av lyckliga elever i alla åldrar och av alla kön! Vilken dröm!

Läs också:
Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod
Lennart, 72, balettelev
Börja dansa som vuxen

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

• Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
• Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
• Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
• Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Blowing my mind

Läs också: 
Föreställningsarbete 
Danse macabre

Dag 15 - Dina drömmar

Jag drömmer mycket och märkligt och kommer ofta ihåg vad jag har drömt. Ganska ofta drömmer jag om jobbet, särskilt vid terminsstart och inför uppvisningar och föreställningar. Vid terminsstart rusar alla elever genom huvudet på mej nätterna i ända. I bästa fall dansar de, men mycket oftare ställer de frågor jag inte kan svara på, bråkar med varandra, vägrar dansa, vägrar över huvud taget komma in i klassrummet. Jag drömmer om missnöjda föräldrar, icke-existerande lektionsplaneringar, ljudanläggningar som inte fungerar, musik jag har glömt ta med. Och över alltihop dundrar André Sulockis hårt framhamrade pianoklink eller nån poplåt jag inte gillar. Lite trevligare, men mer sällsynta, är de drömmar som innehåller musik jag uppskattar, elever som har blivit superduktiga över lovet och lektioner som flyter på som de ska. Det har till och med hänt att jag har drömt en övning, som jag inte kommit på innan, men som jag kan skriva ner i min planering på morgonen.

Inför uppvisningar och föreställningar följer drömmarna ett liknande mönster. Jag kommer upp på scen utan att ha någon koreografi, musiken strular, eleverna dyker inte upp, publiken går hem. Ofta går drömmen, likt en actionfilm, ut på att jag under tidspress måste fixa föreställningen. Till skillnad från Hollywoods alster slutar mina drömmar bara alltför sällan med att det går vägen. Jag vaknar helt utpumpad och uppjagad och inser lättad att det inte har hänt på riktigt.

Det finns tillfällen när mardrömmarna uteblir. Då blir jag nervös för det. Vad har jag missat? Vad är det jag inte har tänkt på? Kommer kaoset inträffa i verkligheten nu?