Under min ”bloggsemester” har jag tänkt en del på
skillnaderna mellan mästare och lärare. En mästare,
tycker jag, är någon som är expert på sitt yrke, oftast ett praktiskt sådant.
Mästaren har en eller flera lärlingar,
som ser och härmar, för att sedan få korrigeringar av mästaren. Så småningom
kan lärlingarna börja korrigera sej själva och blir till sist också mästare på
sitt yrke. Lärandet handlar om yrket och målet är bästa möjliga resultat.
En lärare däremot
är mästare på att undervisa. Läraren har en eller flera elever, som inte nödvändigtvis ska bli (bättre) kopior av läraren,
utan kanske gå helt andra vägar. Lärarens uppgift är därför inte att korrigera eleven, utan att ge
handledning och hjälpa eleven vidare åt det håll eleven vill åt. Eleven ska
utforska och utveckla kunskap, men det är inte självklart att det är samma
kunskap som läraren besitter.
Mästaren har väldigt hög
status inom dansvärlden medan läraren har relativt låg status. Folk vill gärna
ta master classes för kända dansare och koreografer. Det är dessutom något man
kan skriva i sitt CV. Däremot finns det nästan inga kända danslärare (eller pedagoger), som folk vill ta klass för på grund
av att de är så fantastiska lärare. En och annan finns det, men de är väldigt
få. Jag önskar att det skulle vara annorlunda. Mästarna (dansare och
koreografer) borde ha möjlighet att lägga sin kraft på det de är mästare på
(att skapa dans) och lärarna/pedagogerna borde uppskattas för det de är mästare på (undervisning). Det
innebär förstås inte att dansare och koreografer inte ska dela med sej av sina
insikter genom workshops och liknande. Inte heller betyder det att lärare och
pedagoger inte ska skapa. Det jag hoppas på är bara att det ska bli möjligt att
uppskattas för det man är bäst på – oavsett om det är att skapa/framföra dans
eller att undervisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar