Nuförtiden undervisar jag mest tonåringar, men tidigare hade
jag också barngrupper. En intressant skillnad, som jag lagt märke till, mellan
barn och tonåringar är det här med självförtroende. Jag har haft ganska mycket
sexåringar. En stor utmaning för mej då är att de tror att de redan kan allt.
Om vi upprepar en övning från veckan innan (om det inte råkar vara en av deras
favoriter) säger de: ”Vi har redan gjort den här! Vi kan den redan!” = Det är meningslöst att göra den igen. Då svarar
jag till exempel: ”Vi måste öva på det här för att vi ska kunna göra svårare
saker sen. Man måste vara superbra på att stå på ett ben för att kunna lära sej
piruetter.” Men det går de inte på, för: ”Vi kan redan piruetter! Titta!” Och så snurrar de och det ser helt
förskräckligt ut och istället för att landa faller de, men det gör inget. De
låter sej inte nedslås, för de gjorde ju faktiskt någon slags piruett (i
bemärkelsen snurr) och de kunde.
Min grymt duktiga kollega Charlenes elever, som definitivt redan kan brejka. |
Med 13-åringar är det ofta precis tvärtom. De lider
visserligen samma förkrossande brist på självinsikt som sexåringarna, men
pendeln har slagit över helt åt andra hållet. De kan stå på ett ben och jag tycker att det är dags att börja snurra.
”Ska vi göra det där?” säger 13-åringarna. ”Javisst!” svarar jag. ”Det kommer aldrig gå,” fastslår eleverna. ”Jodå,”
säger jag och oftast får jag dem att prova, för det är ju ändå så lektionerna
brukar fungera – att jag säger vad de ska göra och så gör de det. De snurrar
och det ser helt förskräckligt ut och istället för att landa kanske de faller
eller åtminstone halvfaller och snubblar. Nästa lektion tvekar de inför att
prova igen. ”Kom igen nu!” peppar jag. ”Men jag kan inte,” svarar eleverna, ”det kommer aldrig gå.”
Till slut går det, förstås. Både sexåringarna och
13-åringarna lär sej göra piruetter så småningom. I bästa fall ser det
urtjusigt ut och de landar alldeles kontrollerat. Kanske snurrar de till och
med flera varv. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att barnen någon
gång mellan sex och tretton vänder från att vara oövervinnerliga till att
knappt våga lyfta blicken. Vad är det
som händer? Vad är det som gör att någon som redan kan när hon är 6 år aldrig
kommer kunna lära sej samma sak när hon är 13? Det vill jag veta – och så vill
jag få det att sluta hända.
Fotnot: Det här inlägget innehåller generaliseringar. Jag
har träffat rädda sexåringar och modiga tonåringar också. Det är inte heller
det som är poängen.
6 kommentarer:
Haha! Jag känner igen det där!
Och tusen tack för komplimangen om att jag är en "grym kollega"! ;o) Det är du med!
Välkommen hit, Charlene! Och tack! Jag är SÅ imponerad av ditt sätt att jobba med barnen och vad du lyckas få dem att göra. :)
Hihi, vad fint skrivet! :)
Tack! :)
Vilken underbar blogg du har! Och vilket underbart jobb! :)
Tack Anna och välkommen hit! Du har också ett underbart jobb, verkar det som! :)
Skicka en kommentar