Självförtroende och självinsikt

Nuförtiden undervisar jag mest tonåringar, men tidigare hade jag också barngrupper. En intressant skillnad, som jag lagt märke till, mellan barn och tonåringar är det här med självförtroende. Jag har haft ganska mycket sexåringar. En stor utmaning för mej då är att de tror att de redan kan allt. Om vi upprepar en övning från veckan innan (om det inte råkar vara en av deras favoriter) säger de: ”Vi har redan gjort den här! Vi kan den redan!” = Det är meningslöst att göra den igen. Då svarar jag till exempel: ”Vi måste öva på det här för att vi ska kunna göra svårare saker sen. Man måste vara superbra på att stå på ett ben för att kunna lära sej piruetter.” Men det går de inte på, för: ”Vi kan redan piruetter! Titta!” Och så snurrar de och det ser helt förskräckligt ut och istället för att landa faller de, men det gör inget. De låter sej inte nedslås, för de gjorde ju faktiskt någon slags piruett (i bemärkelsen snurr) och de kunde.

Min grymt duktiga kollega Charlenes elever,
som definitivt redan kan brejka.

Med 13-åringar är det ofta precis tvärtom. De lider visserligen samma förkrossande brist på självinsikt som sexåringarna, men pendeln har slagit över helt åt andra hållet. De kan stå på ett ben och jag tycker att det är dags att börja snurra. ”Ska vi göra det där?” säger 13-åringarna. ”Javisst!” svarar jag. ”Det kommer aldrig gå,” fastslår eleverna. ”Jodå,” säger jag och oftast får jag dem att prova, för det är ju ändå så lektionerna brukar fungera – att jag säger vad de ska göra och så gör de det. De snurrar och det ser helt förskräckligt ut och istället för att landa kanske de faller eller åtminstone halvfaller och snubblar. Nästa lektion tvekar de inför att prova igen. ”Kom igen nu!” peppar jag. ”Men jag kan inte,” svarar eleverna, ”det kommer aldrig gå.”

Mina tonåringar i en förkrossande koreografi.

Till slut går det, förstås. Både sexåringarna och 13-åringarna lär sej göra piruetter så småningom. I bästa fall ser det urtjusigt ut och de landar alldeles kontrollerat. Kanske snurrar de till och med flera varv. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att barnen någon gång mellan sex och tretton vänder från att vara oövervinnerliga till att knappt våga lyfta blicken. Vad är det som händer? Vad är det som gör att någon som redan kan när hon är 6 år aldrig kommer kunna lära sej samma sak när hon är 13? Det vill jag veta – och så vill jag få det att sluta hända.

Fotnot: Det här inlägget innehåller generaliseringar. Jag har träffat rädda sexåringar och modiga tonåringar också. Det är inte heller det som är poängen.