Dag 29 - Vad du strävar efter

Någon har googlat sej hit med sökorden bli en bra danslärare, vilket ju är precis vad jag strävar efter. Jag brukar i och för sej ta i lite mer och säga att jag vill bli världens bästa lärare. Men vad betyder det då? För mej betyder det inte att alla andra lärare ska vara sämre än jag. Jag önskar att alla lärare skulle vara världens bästa. För att vara världens bästa kan vara olika för olika personer. För mej betyder det att bli den absolut bästa läraren som jag kan bli. Jag förstod det, när jag diskuterade saken med min handledare på en av mina sista vfu-platser. Jag berättade om mina bästa lärare och önskade att jag kunde hitta en väg att bli som de. Min handledare sa: "Men de är ju så bra, för att de är sej själva till max! Du måste hitta en väg att bli dej max."

Dag 28 - Något du saknar

Jag upptäckte att jag inte hade gjort färdigt listan jag påbörjade i december. Tre utmaningar kvar. Den 28:e är ganska enkel. Jag saknar en pianist.

Att ha levande musik på sina danslektioner är något helt annat än att ha inspelad sådan. För det första är det mycket mer flexibelt. Förutsatt att man har en duktig musiker kan man be henom ändra tempo och kvalitet utifrån elevernas och lektionens behov. Man kan göra en ny övning spontant, utan att behöva leta efter musik i datorn (tack och lov att jag i alla fall inte behöver använda cd längre!). Men framför allt är det så mycket mer levande! Musiken och dansen arbetar, blir till, tillsammans. Dansarna följer musiken, men musikern följer också dansen. Har man ett någorlunda vettigt instrument fyller musiken hela rummet och omsluter dansarna.

Pianister och slagverkare är de vanligaste ackompanjatörerna på dansklasser, men jag har varit med om gitarr och synth också. Just nu undervisar jag mest balett och önskar mej därför allra mest en duktig pianist. Piano funkar också på modern/nutida dans. Kanske inte lika bra på jazz. Där, liksom till vissa typer av modern/nutida, skulle en eller flera slagverkare vara bättre - eller varför inte ett litet jazzband. Man får väl drömma, eller hur?

Läs också Svårigheterna med att vara en hipp danslärare.

Dag 27 - Din favoritplats

Svårt val igen, men det skulle kunna vara den Interaktiva Paviljongen. Självklart räknas också andra interaktiva ljudinstallationer, som till exempel de vi gjort med projektet CCTV Music. I ljudinstallationen är det rörelser som triggar igång och styr ljudet/musiken. Som att spela på en jättestor theremin med hela kroppen! Eller som att försiktigt röra sej genom ett rum med osynliga inventarier. Vissa ljud är utplacerade på speciella punkter, linjer eller områden och måste prickas exakt. Andra är mer generella och triggas exempelvis av att intensiteten i rörelserna ökar, eller av storleken på den som dansar. En övervakningskamera fångar upp vad som händer på golvet och signalerna från kameran tolkas av ett program i datorn (EyeCon), som skickar vidare till ett musikprogram, som i sin tur skickar ut ljud i högtalarna. Jag skulle kunna vara i en sån installation jämt, tror jag. Det är så ovant för en dansare att vara den som bestämmer över musiken. Oftast är det tvärtom, att vi följer musiken. I installationen får vi möjlighet att skapa vår egen musik. Installationen som form suddar dessutom ut gränserna mellan scen och publik, eftersom vem som helst kan gå in på golvet när som helst. Och så är det så spännande att söka sej fram genom det osynliga landskapet, att koppla bort synen som det primära sinnet och istället lita på hörseln och känseln.


Dokumentation från Interaktiva Paviljongen i Dresden. Ljud: Christian Björklund.

Dag 25 - En första

...insikt om dansvärlden

När jag gick sista året på gymnasiet bodde jag i en ganska liten stad. Jag gick på estetiska programmets dansinriktning och dansade på ett studieförbund på kvällstid. Efter gymnasiet brukade de duktiga dansarna försvinna iväg för att fortsätta utbilda sej i större städer. Därför var jag och några av mina kompisar de bästa dansarna i stan. På gymnasiet var vi äldst och mest erfarna, på studieförbundet var alla som varit bättre försvunna och, åtminstone av oss, bortglömda. Då är det lätt att tro att man är väldigt bra. Det trodde vi. Jag var helt övertygad om att jag lätt som en plätt skulle ta mej in på vilken utbildning som helst (som tur var sökte jag ändå flera för säkerhets skull). När jag, lyckligtvis tillsammans med mina kompisar, kom till vår första audition (jag minns inte vilken skola det var, men det kan ha varit Balettakademien i Göteborg) såg jag mej omkring och tänkte: "Oj." För de som sökte var grymma. Det var folk som redan hade gått ett förberedande år efter gymnasiet, folk som hade vuxit upp i Stockholm och visste vilken nivå de hade behövt sikta på för att komma in, folk som hade varit utomlands och gått intensivkurser. Jag hörde definitivt inte till de bästa. Tvärtom faktiskt. Och jag skämdes. Jag skämdes över att jag hade trott mej vara på en nivå som skulle räcka för att komma in på en utbildning. Jag skämdes för hur jag såg ut. Jag skämdes för hur jag dansade. Men jag genomförde i alla fall audition och åkte ut i första gallringen.

Världen är så stor, så stor, Lasse Lasse liten.

Dag 26 - Dina rädslor

Kommer eleverna tillbaka? Det är den ständiga oron i mitt jobb. Tyckte de att det var tillräckligt roligt, givande, inspirerande? Jag har skrivit om det tidigare här och här. Ett par veckor innan terminen börjar sätter det igång i magtrakten. Kommer någon anmäla sej? Med stigande panik inväntar jag mejlen med anmälningsstatistik från administrationen. Efter första lektionen är jag för det mesta övertygad om att ingen kommer komma tillbaka veckan efter, trots att erfarenheten säger mej att risken är ganska liten att det blir så. En bit in i terminen brukar oron lugna sej lite, om inte nån slutar. Då vaknar den igen. Och så kommer slutet av terminen. Återigen känner jag mej alldeles säker på att ingen kommer vilja återanmäla sej till nästa termin. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mej på förkrossande kritik, när jag plockar fram utvärderingarna.

Hittills har jag mestadels fått positiva utvärderingar. De flesta av mina grupper gick igång den här terminen, liksom de föregående. De flesta eleverna kommer på de flesta lektionerna. Jag undrar om oron någonsin går över.

Dag 24 - Något som får dej att gråta

Att se mina elever framföra mitt material på scen, det får mej nästan alltid att gråta - oftast av stolthet och glädje. Klippet nedan kommer från förra läsårets uppvisning på Växjö Konserthus.

Dag 23 - Något som får dej att må bättre

Stretching! För att citera min anatomilärares slagord: "The more we bend the healthier we get." Jag brukar börja nerifrån och upp. Först vaden med rakt ben.

Sedan vristerna (om jag verkligen skulle börja nerifrån skulle förstås vristerna komma först, men hälsenan mår så mycket bättre av att ha blivit utsträckt innan man trycker ihop den).

Efter det en liten serie: vaden med böjt ben (viktigt att komma ihåg att stretcha vaden både med sträckt och böjt ben, så man kommer åt båda musklerna!), höftböjaren (översta delen av quadriceps), framsida lår (quadriceps), baksida lår (hamstrings), utsida höft/rumpa och så qudriceps igen.

Sen gör jag fjärilen för ljumskarna.

Äntligen dags för djupstretch: duvan följt av spagat.

Och till sist 2:a pos (benen isär) med överkroppen i mitten och över benen.

Som avslutning stretchar jag mellan skulderbladen (trapezius), bröstmusklerna (pectoralis major) och nacken.

Bilder från professionalmassagetherapist.org, runnersworldonline.com.au, 1.pb.blogspot.com, physioadvisor.com.au, krflexfit.com, holisticommunity.com, simpleyogaposes.com, nestacertified.com, 3.bp.blogspot.com, summerfields-gymnastics.com, floota.com, massagetherapypractice.com och dehen.dehenchiro.com

Dag 19 - Något du ångrar

Ånger är ett starkt ord och saker som rör upp så starka känslor är oftast för privata för att skriva om på en blogg som den här. Det jag tänkte berätta är ingenting jag går och grämer mej för eller verkligen önskar att jag hade kunnat ändra, men i alla fall en situation där det hade varit bra om jag hade handlat annorlunda.

Under en av mina vfu-perioder var jag tre veckor på ett fritidshem. Fritidshemmet låg i samma byggnad som grundskolan och ibland var fritidspedagogerna med på en del av lektionerna. Vid ett tillfälle var jag med på en lektion med en musiklärare från kulturskolan. Bland en del andra saker vi gjorde under lektionen lyssnade vi på ett stycke ur Svansjön. Musikläraren frågade barnen vad de tyckte/trodde att stycket handlade om. Jag kommer inte ihåg vad de hade för förslag, men jag kommer ihåg att musikläraren berättade att det handlade om en svan. Då började en pojke berätta hur han hade tyckt sej se både en svan som simmade på vattnet och "en vacker kvinna". Det var som att svanen och kvinnan blandades ihop och han beskrev också kvinnan på ett sätt som gjorde alla - barn och vuxna - generade. Han använde ord som hade varit rimligare att förvänta sej av en något excentrisk man i övre medelåldern än av en 8-årig grundskoleelev. Fritidspedagogen, som var med, kunde inte låta bli att skratta, jag försökte se ut som om jag lyssnade allvarligt och musikläraren försökte skyla över det han sa. De andra barnen fattade inte vad han pratade om över huvud taget.

Så dumt, tänker jag nu, för Svansjön handlar ju om precis det. Det handlar ju om en kvinna som blir förvandlad till svan och det är faktiskt väldigt oklart hur mycket svan och hur mycket människa hon är, när man ser baletten. Jag menar, vilken frisk man - hur mycket prins han än är - blir kär i en svan? I det här sagotemat kan förstås andra saker också läsas in, psykologiska och samhällskritiska motiv. Så istället för att sitta tyst och koncentrera mej på att kontrollera mina anletsdrag önskar jag att jag hade berättat det för pojken och alla de andra barnen. Jag önskar att jag hade berättat historien om prinsessan som blir förvandlad och kvarhållen mot sin vilja, om prinsen som inte vet om han är frisk eller galen som blir kär i en svan, om drottningen och trollkarlen som var och en så desperat försöker upprätthålla sin makt. Vi hade kunnat diskutera kärlek och begränsad frihet, vilja, maktmissbruk och beroende. Kanske hade vi kommit in på känslan av att inte riktigt veta vem man är eller vad man har för möjligheter att välja sitt liv. Vi hade till och med kunnat jämföra de två alternativa sluten. Vilket är bäst? Det där svanen dör eller det där hon förvandlas till människa och kan bli ihop med prinsen? Och hade hon verkligen behövt bli helt och hållet människa för att kunna bli ihop med prinsen? Älskade han henne inte redan som hon var?

För 8-åringar förstår sånt. Det är så lätt att reducera stora berättelser till gulliga sagor om djur. Det är så lätt att säga att Svansjön handlar om en svan och att man kan höra det på musiken. Man kan höra på musiken att det handlar om en svan och man kan se det på dansen också (briljant koreografi!), men när barnen själva ger oss möjligheten att gå djupare i analysen är det så synd att låta tillfället gå förbi. Det kan faktiskt gräma mej lite, när jag tänker efter.

Dag 22 - Något som upprör dej

Det upprör mej något alldeles kolossalt att kulturyttringar och estetik har så låg status i skolan. Jag läste just Olle Holmbergs artikel Vad ska man med kulturen till i skolan? på Skola och samhälle. Holmberg skriver bland annat:

När det handlar om kunskap, det som skolan är till för att utveckla hos sina elever, spelar t.ex. de ”praktisk-estetiska ämnena” i en annan och lägre division än övriga ämnen. De klumpas samman i en grupp under en egendomlig beteckning, något som understryker att dessa ämnen är något för sig, något som finns och får finnas i skolan, men som egentligen inte har med skolans huvuduppgifter att göra. Man räknar inte med att t.ex. drama, bild och musik har ett kunskapsvärde i djupare mening, som något som kan förändra elevers sätt att uppfatta och förstå verkligheten. Därför behöver dessa ämnen sina särskilda banérförare och påtryckningsgrupper, som slåss för kulturen i skolan: ”Herregud, vi behöver ju kultur i skolan också!” Vadå ”också”?

Och längre ner:

Idag är situationen värre än någonsin för ”en skapande skola”. Den skolpolitik som nu bedrivs har ingenting med skapande att göra. Den handlar om disciplinering, faktareproduktion och kontroll. All estetik sitter trångt – oavsett rubricering. Den kunskapssyn som på förvånansvärt kort tid tagit över i det offentliga samtalet talar enbart om hur mängden fakta inom olika områden ska kunna öka i det som är elevernas ”behållare” för kunskap.

Det gör mej förbannad.

Dag 20 - Den här månaden

Idag har jag jobbat med den koreografi jag ska bidra med till två av mina kollegors projektarbete, en föreställning som ska visas på deras skola i mars. Koreografin, som har bearbetats på idéstadiet ganska länge, fick idag sin första fysiska form. Det var väldigt spännande och mina dansare förstod mina intentioner mycket snabbare och gestaltade dem mycket bättre än jag hade vågat hoppats. Vi blev nästan klara på bara ett par timmar! Vi ska förstås träffas och jobba en gång till och hela föreställningen ska repas några gånger till innan månaden är slut. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer bli och är glad att jag får vara med och se föreställningen växa fram - dessutom utan att behöva vara lärare och bedöma, lämna synpunkter, sätta betyg. Här deltar jag som konstnär och kan betrakta processen både inifrån och utifrån. Lyx!

Två prova-på-dagar med Växjö Fria Gymnasium står på också på menyn. Egentligen är det meningen att intresserade nior ska få möjlighet att vara med på de nuvarande elevernas vanliga lektioner under de två dagarna, men eftersom vi inte har några elever än får vi köra med enbart niorna. Det är bara att hoppas att tillräckligt många dyker upp.

Ytterligare en höjdpunkt är Kulturnatten 29/1. On Stage kommer uppträda och jag ska hålla i en massa prova-på-lektioner. Jazz 55+, Lyrisk jazz, Balett, Modern/nutida dans...

Och så börjar de vanliga lektionerna 31/1. Då måste jag ha en plan för alla mina 14 grupper och helst ha börjat på alla gruppers koreografier till uppvisningen i maj. Så mellan alla prova-på, kulturnätter och föreställningsrepetitioner ska jag planera, planera, planera och koreografera, koreografera, koreografera...

Dag 18 - Din bästa födelsedag

Återigen - hur ska jag kunna välja en enda? En bra var när jag fyllde 26. Då var Lynn Simonson i Stockholm och höll workshop. En hel dag av dans och yoga med Lynn och på kvällen Sundbybrergssushi tillsammans med en märklig blandning vänner, några som var med på workshopen och några som inte var det. Alla födelsedagar borde egentligen följa det mönstret.

Dag 17 - Ditt bästa minne

Att skriva om minnen på nyårsdagen känns på nåt sätt inte helt korrekt. Minnen skrev folk om igår, men då var jag alldeles för sjuk för att ens orka tänka på att skriva. Idag mår jag bättre och inser att jag har hur många fantastiska minnen som helst. Det är väldigt svårt att välja ut ett enda som det bästa.

Ett roligt minne som dyker upp i huvudet är från skolturnén vi gjorde andra året på danslärarutbildningen. Min klass* var runt på en massa olika skolor i Norrbotten och framförde en föreställning som vi hade skapat tillsammans. Efter föreställningen hade vi publiksamtal och ibland workshops med barnen som hade sett den. På en skola, där vi inte hade planerat att hålla workshop, frågade en av mina kursare om publiken tyckte att det var en bra föreställning. Ett barn svarade direkt: "Näää, för vi har ju inte fått dansa!" Hoppsan! Det enda vi kunde göra var förstås att spontant hålla en kort workshop med hela publiken.

Fast det är förstås inte mitt bästa minne. Bästa-minnen är ofta för privata eller känslomässiga upplevelser för att berätta om. Ofta är de dessutom väldigt svåra att beskriva. Jag försökte med ett fint minne i juni 2009:

Sista dan på jobbet idag. Sorgligt som alltid att säga hej då till alla elever. Det stora traumat har vi redan haft för ett par veckor sen, när jag berättade att jag inte kommer tillbaka i höst. Idag lyckades jag krama allihop utan att börja gråta, men det var på vippen. Särskilt en grupp som jag har fått kämpa med på ett annat sätt än med de andra. När det har varit en kamp känns det liksom ännu värre att lämna dem. De var så skeptiska i början och först nu på slutet har jag lyckats få med mej alla. Och då ska jag överge dem. Det känns taskigt också, när de nu äntligen har börjat lita på mej. Kommer det göra att de har ännu svårare att lita på vuxna sen? Man vet ju aldrig, man kan ju bli övergiven.

Dagens höjdpunkt var att mina sexor dansade en koreografi som vi har gjort tillsammans. Jag har gjort början och slutet och eleverna har gjort mitten. De var superduktiga! Och det är så underbart att se den där processen mot seger - för det är verkligen en seger. Innan var de så nervösa att jag trodde de skulle svimma. En började nästan gråta och en sa att han hade ont i magen av nervositet. Men de vågade ändå gå upp på scen och de genomförde dansen med bravur! Och att sedan se deras strålande ansikten efteråt, deras stolthet. Det är fantastiskt. Särskilt en tjej, som har upprepat otaliga gånger under de senaste två veckorna att hon inte skulle våga. Hon vågade! Och hon var så lycklig efteråt.

Jag börjar gråta nu när jag skriver det. Tusan också. :')

*Jag vet att det inte heter så på universitetet, men det kändes ändå väldigt mycket som att vi var en klass.

Dag 16 - Din första kyss

Den här rubriken fick mej att fundera. Kyssar förekommer ganska ofta i dansföreställningar och dansfilm. Inte lika ofta som i spelfilm, men ändå ganska ofta. En bekant till mej gick och provade kontaktimprovisation en gång, men vill aldrig mer gå dit igen, eftersom folk hånglade i hörnen. Det har jag aldrig varit med om, men två av mina elever pussades en gång i en improvisation jag ledde. Det var vad jag kom på när jag funderade. Jag insåg att jag själv aldrig har varken pussats eller hånglat i något dans- eller annat jobbsammanhang. En sommar var jag dock med i en föreställning (Éclipse av Marina Palovaara) där jag klängde mej fast på en av de andra dansarna, ständigt upprepande: "I love you. I love you."

Den bästa kysscenen jag sett var med i The Guest House av Fernando Melo (se film).

Dag 15 - Dina drömmar

Jag drömmer mycket och märkligt och kommer ofta ihåg vad jag har drömt. Ganska ofta drömmer jag om jobbet, särskilt vid terminsstart och inför uppvisningar och föreställningar. Vid terminsstart rusar alla elever genom huvudet på mej nätterna i ända. I bästa fall dansar de, men mycket oftare ställer de frågor jag inte kan svara på, bråkar med varandra, vägrar dansa, vägrar över huvud taget komma in i klassrummet. Jag drömmer om missnöjda föräldrar, icke-existerande lektionsplaneringar, ljudanläggningar som inte fungerar, musik jag har glömt ta med. Och över alltihop dundrar André Sulockis hårt framhamrade pianoklink eller nån poplåt jag inte gillar. Lite trevligare, men mer sällsynta, är de drömmar som innehåller musik jag uppskattar, elever som har blivit superduktiga över lovet och lektioner som flyter på som de ska. Det har till och med hänt att jag har drömt en övning, som jag inte kommit på innan, men som jag kan skriva ner i min planering på morgonen.

Inför uppvisningar och föreställningar följer drömmarna ett liknande mönster. Jag kommer upp på scen utan att ha någon koreografi, musiken strular, eleverna dyker inte upp, publiken går hem. Ofta går drömmen, likt en actionfilm, ut på att jag under tidspress måste fixa föreställningen. Till skillnad från Hollywoods alster slutar mina drömmar bara alltför sällan med att det går vägen. Jag vaknar helt utpumpad och uppjagad och inser lättad att det inte har hänt på riktigt.

Det finns tillfällen när mardrömmarna uteblir. Då blir jag nervös för det. Vad har jag missat? Vad är det jag inte har tänkt på? Kommer kaoset inträffa i verkligheten nu?

Dag 14 - Vad du hade på dig idag

Igen?! Men jag ska ändå nämna det, för juluppehållet har börjat. Inga mysbyxor, ingen dansdräkt, inga svettiga balettskor, utan bikini, haremsbyxor och en tunn t-shirt. Ibland är det fint med lov.

Dag 13 - Din vecka

Sista veckan på terminen. Saft och pepparkakor på alla lektioner utom på yogan, där deltagarna nästan sover på slutet och aldrig skulle orka fika. Mycket prat om uppvisningen, vad alla ska gestalta och hur viktigt det är att säga till i god tid om man inte kan vara med. Julklappar från några elever och från chefen. Julkoreografier och mängder av julmusik - om och om igen. Kramar, god jul-önskningar, tonåringar med separationsångest. Muscle release (pnf-massage) på baletten, eftersom alla var för trötta för att dansa. Många föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar på barnlektionerna och betydligt färre på 13+lektionerna, men faktiskt ändå några besökare där också. Levande ljus på golvet (men inga stearinolyckor eller eldsvådor som tur var). Och så en lättnad över att inte behöva förbereda och planera nånting på flera veckor...

Dag 12 - Vad du har i din väska

Väskan som släpas fram och tillbaka mellan hemmet och jobbet innehåller för det mesta:

- min dator + elsladd

- en lila sjal som kommer väl till pass när det är kallt i salarna

- två clementiner (tills de blir uppätna)

- några bläckpennor

- några överstrykningspennor som jag aldrig använder

- min kalender (jag kör fortfarande pappersvarianten)

- lite olika lappar som jag inte har orkat sortera/slänga

- Kronobergstrafikens reskassekort

- mitt bibliotekskort

Dag 10 - Vad du hade på dej idag

Enkelt! Näst understa lagret: Rött linne med min arbetsplats logga och världens bästa trikåer. Ovanpå det: Oformlig grå tröja med Dance New Amsterdams logga, svarta benvärmare och strumpor/raggsockar (beroende på skor eller inte). Yttersta lagret: Svarta mysbyxor strl L med min arbetsplats logga, bästa vinterjackan av hampa, tygstövlarna som tyvärr inte är tillräckligt varma i det här vädret men som kändes som om jag alltid hade haft dem på mej redan första gången jag provade dem, min mammas gamla mössa samt regnbågsvantar från Nepal (eller var det Tibet?). Trots att jag själv inte dansade nånting idag svettades eleverna så bra att jag kom ända ner till understa lagret en stund.

Dag 9 - Vad du tror på

Jag tror på flumpedagogik. Jag tror på att låta det bli kaos i klassrummet då och då. Jag tror på att låta eleverna prova sej fram och utforska sina möjligheter. Jag tror på att erkänna för eleverna vem jag är och vad jag tror på. Jag tror på ämnesintegrering. Jag tror på skapandets kraft och multipla intelligenser. Jag tror på kroppen. Jag tror på dansen som konstform, som umgängesform, som terapi och som utveckling. Jag tror på rörelse som ett gränsöverskridande språk. Jag tror på godhet. Jag tror på ömsesidig respekt. Jag tror på kärlek, vilja och upptäckarlust som drivkrafter hos alla människor.

Damn it, vad präktig jag låter. Men alltihop är faktiskt sant. Jag tror på ärlighet, att dela med sej av det man tycker och tänker. Jag tror på öppen diskussion och manglande av meningsskiljaktigheter. Och jag tror på att allt kan bli bra så småningom.

Dag 8 - Ett ögonblick

Ett ögonblick. En bråkdels sekund, då rörelsen hänger i luften innan kroppen själv bestämmer i vilken riktning den ska vidare. Momentum. Tidlöshet. Tyngdlöshet innan fallet. Rörelse är livet mellan två dödar. Ögonblicket är rörelsen eller döden. Är momentum död? Eller paus? Eller vacuum? Momentum är tomrummet mellan inandning och utandning och mellan utandning och inandning. Ögonblicket då ingenting händer är kanske egentligen ögonblicket då allt händer. Min riktning avgörs. Jag väljer livet. Jag väntar. Håller andan. Låter mitt öde avgöras. Låter min dans hända. Väljer om jag ska ta kontrollen eller låta den slippa undan. Väljer om jag ska låta livet hända. Släpper taget om mej själv.

Bild från http://cdn.churchcrunch.com