Vi var ungefär åtta år när en kompis, som liksom jag kunde läsa redan innan vi började skolan, sa till mej: "Bara för att man kan läsa tror de att man kan allting!" Det här är ett av mina starkaste skolminnen. Vi stod i korridoren utanför min kompis klassrum, ingen annan var där och det vi pratade om var att vi upplevde oss få mindre hjälp av våra lärare än andra. Kanske var det så att vi genom vår läskunnighet gav intryck av att klara oss bättre än vi gjorde inom kunskapsområden, som inte låg lika nära till hands för oss. Kanske fick därför mindre hjälp än våra klasskompisar. Eller kanske var det bara som vi inbillade oss. Som vuxen och lärare kan jag dock konstatera att det är lätt att tro att barn, ungdomar, elever är mognare och mer kompetenta än de är, om de är ovanligt duktiga på ett visst område. Kanske är det därför utbildningsdepartementet tror att vissa 12-åringar skulle klara av att bli utsparkade från sin skola och ändå gå vidare som om inget hade hänt?
För ett par veckor sedan utsattes eleverna i år 6 på Svenska Balettskolan för tre gallringsprov med resultatet att tre av arton elever inte får fortsätta i år 7. Utbildningsministern försöker, när SVT frågar, skylla på att skolan och Kungliga Operan har önskat den här typen av prov, men i Operans remissvar kan man se att så inte alls är fallet. Då försöker Björklund istället säga att det är för elevernas egen skull: "...det sker en ny antagning eftersom det har ansetts inhumant att låta eleverna gå år efter år efter år på en utbildning där man tidigt ser att de inte har förutsättningar att nå de slutliga målen. Då är det bättre att gå en annan utbildning." Men då bortser ministern från flera viktiga saker. För det första påbörjade eleverna utbildningen i år 4. Innan dess genomgick de antagningsprov. Det är alltså bara tre år sedan. Om man redan "tidigt ser att de inte har förutsättningar" har man ju gjort en total felrekrytering. För det andra går eleverna i grundskolan. Det finns ingen "annan" utbildning att gå. Alternativet är att gå i grundskolan utan tillägg av danslektioner. Svenska Balettskolans grundskola är ingen yrkesutbildning, utan en förberedande utbildning inför den gymnasiala yrkesutbildningen för dansare. För att bli antagna dit måste eleverna göra ytterligare ett antagningsprov. Även ungdomar, som inte har gått den förberedande utbildningen, kan söka till gymnasieutbildningen (och jag vet flera som kommit in, så det är inte bara för syns skull). Man har alltså ingen som helst nytta av att gallra ut några elever inför sjuan.
För det tredje når samtliga av de arton elever som går i år 6 alla de mål skolan har satt upp för såväl dansen som övriga ämnen. Genom att låta en extern jury avgöra att några av eleverna inte får gå kvar underkänner man alltså de ordinarie lärarnas bedömning (vilket förvisso går helt i linje med Björklunds övriga politik). Det blir dessutom väldigt svårt att förklara för eleverna att de inte få gå kvar trots 100% måluppfyllelse. Juryn har löst det genom att lämna ett kuvert i handen på eleverna, i vilket deras "antagningsbesked" finns. Snacka om att avsäga sej sitt ansvar. För det fjärde infördes de här reglerna 2011, samtidigt som övriga skolreformer. Då hade årets sexor redan gått ett år på skolan. Att de eventuellt skulle kunna gallras bort inför sjuan var alltså inget de visste, när de antogs till utbildningen. Är det verkligen rimligt?
För det femte visar förfarandet på en total brist på förståelse för att varje elev följer sin egen utvecklingskurva. Vad jag vet är det inte särskilt vanligt att utvecklas i jämn takt hela tiden. Snarare händer oftast jättemycket under en period, som sedan följs av en period av stiltje, för att utvecklingen så småningom ska ta fart igen, och så vidare. Det betyder att även om en elev ligger efter de andra i år 6 kan hen mycket väl vara bäst i klassen i år 9.
"Det är en tuff bransch," säger vissa. "Det måste eleverna förberedas på. Ska de vara dansare måste de klara av att bli prövade och bortgallrade." Visst. Det är en tuff bransch. De av eleverna som inleder en yrkeskarriär inom dans kommer att testas och ratas i det oändliga. Men måste de verkligen utsättas för det när de är 12 år? "Även om man naturligtvis blir besviken när man är 12-13 år att man inte blir antagen i nästa steg så är det ändå så att när man blir äldre och inte nådde målen så har man också lurat ungdomarna," säger Jan Björklund. Det är ungefär samma typ av argumentation. Jag skulle hellre vilja påstå att om man antar barn till en utbildning med föresvävningen att de ska gå där till och med år 9 och om de dessutom klarar målen och sedan ändå blir utslängda efter år 6 - då har man lurat dem. De må vara antagna till en elitutbildning och de må tillhöra eliten inom dansområdet, men i övrigt är de helt vanliga 12-åringar. Om det faktiskt har visat sej att en elev inte alls utvecklas, trivs eller lägger ner så mycket arbete som är nödvändigt på dansen finns ju något som kallas utvecklingssamtal. Ett samtal som hålls mellan eleven, hens vuxna och en lärare som eleven känner, där man kan prata om varför det inte går så bra, vad som skulle behöva förändras och ifall eleven kanske skulle må bättre någon annanstans. Man kan inte låtsas att eleverna är vuxna, bara för att de går i en speciell grundskola.
Fotnot: Nu ses reglerna över och kommer eventuellt förändras, men de tre som inte blev godkända på sitt dansprov får inte komma tillbaka till skolan i höst oavsett hur det blir med reglerna.
Läs också:
