Året lider mot sitt slut. Med det nya årets början sätter också alla antagningsprov till olika dansutbildningar igång. Det är länge sedan jag sökte någon, men jag minns hur det var. Första omgången gav mig oplanerad och oönskad självinsikt. Då gick jag sista året på gymnasiet och var fast besluten om att jag skulle arbeta med dans i framtiden. Jag var dessutom ganska säker på att jag enkelt och smidigt skulle glida in på vilken utbildning jag ville. Hur kunde jag vara så säker på det? Jo, jag bodde i en relativt liten stad, där det inte fanns någon eftergymnasial dansutbildning och inga professionella dansare heller, bortsett från de som arbetade med att undervisa. Det fanns helt enkelt väldigt få att jämföra sig med. När jag gick i trean var det jag och tre till i min klass, som ville söka vidare. Eftersom vi var de mest dedicerade var vi också de som ansträngde sig mest och utvecklade en relativt bra teknik. Vi var helt enkelt kanske de bästa dansarna istan. Därmed var min självbild den att jag var jättebra.
Så kom jag till min första audition. Det var flera hundra sökande till ett tjugotal platser - och alla var skitbra. Jag blev förbluffad. Var hade alla de här dansarna hållit hus och blivit så där duktiga? Inte i min hemstad i alla fall. Jag åkte ut redan i första gallringen och grät en timme i sträck i bilen hem. Min pappa, som körde, var klok nog att hålla tyst och låta mig gråta.
Sedan dess har jag prövat in på ganska många utbildningar. På de flesta har jag inte kommit in, men på några har jag lyckats och nu sitter jag här med en lärarexamen i dans och en egen dansverksamhet och allt. Jag har fått stipendier och residens och världens bästa vänkollega. Med det vill jag säga att det kan gå bra, om en inte ger upp vid första misslyckandet. Till mina elever, som ska göra audition, säger jag alltid att de ska vara beredda på att alla som kommer dit är jätteduktiga. En ska göra sitt bästa och känner en efteråt att en gjorde sitt bästa, då har en lyckats även om en inte kommer in. Det kan låta präktigt och förminskande, men det är inte min intention. Jag menar det verkligen. En kan aldrig göra mer än sitt bästa och om juryn ändå gillade någon annan mer så är det så.
Antagningsprov innebär nervositet, spänning, utmaning, glädje och besvikelse. Var beredd på att vara trött efteråt!
2 kommentarer:
Bra inlägg!
Viktigt att dela med sig av sina egna erfarenheter till eleverna om sökningar till skolor och auditions till dans/artistjobb. Det är ju super bra att man har den inställningen som du hade; att man känner sig jättebra och går in med allt för att lyckas komma in på en utbildning/få jobbet. MEN man måste alltid vara beredd på att det finns dem som är bättre eller snarare har kommit längre i sin utveckling eller bara helt enkelt passar bättre just för denna skola/jobb.
Länkar på FB.
Tack, Karolina!
Skicka en kommentar