Normkritisk pedagogik och antidiskriminering (en variant av vad jag sa på Malmö Pride)

Förra veckan var jag, som representant för Feministiskt initiativ, inbjuden av Öppna moderater att delta i ett panelsamtal om hbtq och skolan. Då sa jag bland annat ungefär så här:

Foto: Andreas Paulsson

Jag vill trycka på vikten av normkritisk pedagogik. Det här samtalet heter HBTQ och skolan. Det är fyra bokstäver. I Feministiskt initiativs partiprogram skriver vi HBTQIA+. Det är sex bokstäver och ett plus för att täcka in alla som ändå inte går in i någon av de sex kategorierna. Att bokstäverna måste bli allt fler och till slut ersätts av ett plus för att täcka in alla gör det tydligt att de grupper vi talar om är många till antalet och inbördes olika. Det som är gemensamt är att de alla bryter mot cisnormen och heteronormen. Det är bara två. Alltså är det mer relevant att titta på normerna än på "avvikelserna". Det är det som är fokus i normkritisk pedagogik. Till skillnad från toleranspedagogik, som går ut på att normpersoner ska förstå och genom sin förståelse lära sig tolerera utsatta och diskriminerade grupper, angriper den normkritiska pedagogiken problemets kärna och belyser de strukturer som vi alla ingår i och på olika sätt är med och upprätthåller eller motarbetar, men som ingen kan undgå att förhålla sig till medvetet eller omedvetet.

Det är inte bara Feministiskt initiativ som förespråkar normkritisk pedagogik, utan även Skolverket. Redan 2009 publicerade Skolverket rapporten Diskriminerad, trakasserad, kränkt? (rapport 2009:326) där de poängterar att normkritisk pedagogik är helt nödvändig för att få bukt med kränkningarna i skolan.

Feministiskt initiativ driver att alla lärargrupper ska ges möjlighet till fortbildning i intersektionalitet, normkritik och antidiskrimineringsarbete. Det ska självklart också ingå i lärarutbildningen.

Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Dansen i Pajala och Dans i skolan, Pajala (2) på Scenbloggen

Nyhetsrapportering:

Slipper dans av religiösa skäl på P4 Norrbotten

Religiösa tjejer slipper skoldansen på P3 Nyheter

Elever kan få slippa viss undervisning på P4 Norrbotten

Tre laestadianska flickor slipper skoldansen på P4 Norrbotten

Anpassa undervisning sällan fråga för domstol på Sveriges Radio Nyheter

Laestadianska flickor slipper dans i skolan på Världen idag

Slipper dans av religiösa skäl på SvD Nyheter

Slipper dansa av religiösa skäl på DN.se

Laestadiansk flicka slipper dansa på Kyrkans Tidning

Slipper dans av religiösa skäl på NSD.se

Slipper dans av religiösa skäl på Norran.se

Laestadiansk flicka tillåts avstå från dans på Dagen.se

Ge och ta tillbaka - eller att underkänna sej själv

För att bli antagen till en dansutbildning krävs vanligtvis att man genomgår ett färdighetsprov, en audition. Även studenter på förberedande utbildningar* måste oftast göra audition till yrkesutbildningen på samma skola. Inte alla kommer in.** När jag för många år sedan gick en förberedande utbildning och förklarade systemet för min mamma såg hon väldigt förbryllad ut och sa: "Men... underkänner de inte sej själva då?" Det vill säga, skolan bedriver förberedande utbildning som inte förbereder studenterna tillräckligt bra för att de ska komma in på yrkesutbildningen som samma skola erbjuder. Det kan man ju onekligen säga att det ligger något i.

Nu tänker jag att staten gör samma sak, när det gäller lärarlegitimation. Visserligen är det inte samma institution som utfärdar lärarexamen och lärarlegitimation, men ändå. Universitetet/högskolan, som på uppdrag av staten utbildar lärare, har godkänt mej och mina insatser under utbildningen. Mitt lärosäte anser att jag är tillräckligt kompetent och lämpad, för att ansvara för undervisning och allt annat som läraryrket innebär. Men Skolverket, som på uppdrag av samma stat utfärdar lärarlegitimationer, har underkänt mej och mina insatser i yrkeslivet. De menar att jag inte är kvalificerad att vara lärare. Statens ena hand tar alltså tillbaka vad den andra har gett. Skolverkets handläggare, som inte har träffat mej, underkänner den bedömning mina lärare och handledare, som har träffat och undervisat mej, har gjort.

Jag skriver inte detta för att jag är bitter över det avslag jag har fått på min ansökan om lärarlegitimation, utan för att jag verkligen inte förstår logiken. Förmodligen gör jag exakt samma min som min mamma, när jag säger: "Men... underkänner de inte sej själva nu?"

*Vanligen en ettårig utbildning, som syftar till att förbereda studenterna för de krav som ställs i yrkesutbildning. De förberedande utbildningarna finns i många fall på samma lärosäten som yrkesutbildningarna, men det finns även skolor som enbart erbjuder förberedande utbildningar, till exempel Balettakademien i Umeå.

**En orsak till det är att en del (kanske alla?) skolor har olika kvoter för de sökande och bara tar in ett bestämt antal från den egna förberedande utbildningen.

Vad tjänar en superlärare?

I regeringens utredning om karriärsteg för lärare föreslår utredaren Anita Ferm två sådana, förstelärare och lektor (LN1, LN2). Terminologin är både skrattretande och lite skrämmande. Lektor är väl ok, men "förstelärare" låter som något hämtat från en svunnen tid. Vi skulle kunna återinföra "ordningsman" när vi ändå håller på. Dock är det varken lika skrattretande eller lika skrämmande som termen "superlärare". Oklart vem som har hittat på det, men DN använder det hurtfriskt i en artikel idag (jag hoppas det är DN och inte Skolverket, som har valt begreppet). Jag visste faktiskt inte att Skolverket hade skickat ut ett gäng superlärare för att rädda skolvärlden, men tydligen är det så. De måste ha blivit inspirerade av SVT:s dokusåpa Klass 9A. Men känns det inte lite som om Skolverket och Anita Ferm har gått om varandra lite? Båda arbetar ju på uppdrag av regeringen! Alltså borde väl "superlärare" vara med bland de möjliga karriärstegen? Frågan är bara om det ska komma före eller efter lektor. Kanske är de helt oberoende av varandra?

Förresten finns det ju ännu fler möjligheter för lärare. Man kan vara legitimerad eller olegitimerad och man kan ha lite olika kvalitetsstämplar. Jag kan urskilja inte mindre än sex karriärsteg i nuläget:

1. Lärare. Har en lärarexamen, men har inte fullgjort sitt introduktionsår. Denna lärare får hanka sej fram på vikariat, tills hen lyckas få en introduktionsplats.
2. Legitimerad lärare. Har en lärarexamen och har fullgjort sitt introduktionsår, betalat en slant och genomlidit byråkratisk väntan. Denna lärare får ansvara för undervisning i sina ämnen och den skolform/åldersgrupp hen är legitimerad för samt sätta betyg.
3. Kvalitetsstämplad lärare. Är lärare eller legitimerad lärare och har dessutom genomgått en procedur, där en privat aktör har bedömt och gett feedback på hens undervisning. Arbetsgivaren har betalat en stor slant och läraren själv en lite mindre. Ännu oklart vad denna lärare har för förmåner och ansvarsområden, som skiljer henom från den legitimerade läraren. Kanske beror det lite på.
4. Förstelärare. Är legitimerad lärare och dessutom yrkesskicklig. Denna lärare coachar sina kollegor och utvecklar undervisningen (som om vi inte gör det, allihop). Hen kan också vara huvudlärare i sitt ämne och ansvara för lärarstuderande. För detta får hen 5000:- mer i lön än sina kollegor.
5. Lektor. Är legitimerad lärare (antar jag) och har dessutom en licentiat- eller högre examen. Denna lärare sprider ämneskunskap till sina kollegor och bedriver forskning som gynnar undervisningen. För detta får hen 10000:- mer i lön än sina kollegor.
6. Superlärare. Är legitimerad lärare och eventuellt också kvalitetsstämplad, förstelärare eller lektor (men inte nödvändigt, gissar jag). Denna lärare är utsänd av Skolverket till särskilt utvalda skolor med riktigt usla betygsnivåer, för att coacha enskilda lärare till att förstå att det är deras personliga fel och inte den orimliga arbetsbelastningens dito att resultaten är så låga.

Jag vill gärna skicka detta tillbaka till Anita Ferm för vidare utredning. Fortfarande ter sej nämligen möjligheterna till karriär tämligen oklara och godtyckliga.

Jag kommer i alla fall hinna skicka in kompletterande handlingar innan jag får avslag

De första lärarlegitimationerna har utfärdats. Igår fick ett hundratal förskollärare ta emot sina legitimationer, enligt Lärarnas Nyheter. Då är det kanske igång? Kanske kan vi alla vänta oss att bli legitimerade före jul? Icke, sa Nicke. Skolverkets IT-system klarar nämligen inte av att hantera ansökningar som är så komplexa som legitimationsansökningarna är. De ansökningar som nu gått igenom har myndigheten hanterat manuellt och de har valt förskollärarlegitimationer, eftersom de ansökningarna är simplare - de innehåller inte ämnen och skolår!

Vi andra - 60000 är vi för övrigt - får vackert vänta tills de tekniska problemen är lösta och även då kommer det ta lång tid att handlägga alla ansökningar. Det är hittills bara en tredjedel av de som är berättigade till legitimation som har sökt. Det positiva för mej är att jag antagligen inte hinner få det avslag jag väntar mej innan jag har möjlighet att skicka in mina kompletterade handlingar (intyg på att jag har jobbat på gymnasiet i år).

Kravet att mentorerna för dem som gör provåret ska vara legitimerade har redan slopats. (LN) Redan de som fick ut sin examen i våras måste göra ett provår och det finns ju inga legitimerade lärare som kan vara mentorer åt dem! Ingen vet hur många år det kommer ta att hantera alla ansökningar, men jag hörde från en relativt säker källa att om alla Sveriges lärare söker kommer det ta 32 år - med fungerande IT-system. Så varför inte bara skrota hela projektet?

Skolverket definierar "handledare"

Jag blev så förvirrad av det där uttrycket "handledare" att jag skrev till skolverket och frågade vad de menar egentligen. Bara ett par timmar senare fick jag ett mycket trevligt svar med följande upplysning:

"Handledare används för att det är ett vidare begrepp lärare. Delar av utbildningar kan vara apl, man kan ha tagit in någon extern för ett visst moment i undervisningen, osv, och därför behöver det nödvändigtvis inte vara läraren som eleven samråder med. Mer om uttrycket, som återfinns i många ämnesplaner, kan du läsa på t.ex. sidan 58 i "Gymnasieskola 2011" som du hittar här."

Så, nu vet ni det.

Läs också Vem är elevens handledare?