Efter föreställning

Igår var jag på konsert. Det var en jag kände som spelade. Efteråt väntade jag ett tag på att få prata med honom. Det var jag inte ensam om! Det bildades nästan som en liten kö och han hann bara prata en liten kortis med varje person, försöka uttrycka sin uppskattning för att vi hade kommit och lyssnat och ta emot några uppskattande ord från oss, för att sedan skynda vidare till nästa person. Jag kände igen mej. Det är inte lätt att bete sej efter att man uppträtt. Man har varit spänd länge. Den här konserten var två timmar lång och anspänningen hos musikerna satte förmodligen in långt innan de började spela. När spänningen släpper har man kanske inte alltid lust att vara trevlig mot vänner, bekanta och obekanta. Jag vill helst bara gråta efter varenda föreställning. Storgråta. Samtidigt vill man förstås visa publiken att man uppskattar att de var där, särskilt de man känner. Man vill hinna prata med alla, men hinner i praktiken inte riktigt prata med någon. Därför sa jag till min bekant: "Jag åker hem, så hörs vi en annan dag istället." Han tyckte det var en bra idé.

Värme och respekt i danssalen

I helgen går årets stora uppvisning av stapeln. Det innebär att vi den här veckan har samrepetitioner, där de grupper som är med i samma del av uppvisningen repar tillsammans och får se vilka som är före och efter. Igår var ingen av mina grupper med på repetitionen, så jag kunde slappna av och bara iaktta lite. Det jag såg fick mej nästan att börja gråta. Jag kikade in i salen just när de yngsta barnen dansade. De såg allvarliga och koncentrerade ut, när de snurrade så att deras vita tyllkjolar lyfte. Runt omkring satt ett 20-tal äldre elever och tittade på lika allvarligt och koncentrerat. När barnen dansat färdigt applåderade alla de äldre eleverna med innerlighet och värme innan nästa grupp, den allra högsta nivån i jazz, inledde sin dans. Jag tänkte: Så fantastiskt det här är. Här träffar dansare i alla åldrar (från 9 år till vuxna) och visar varandra sitt arbete. De yngre får se vart deras intresse kan komma att leda och de äldre påminns om hur det var i början. Alla respekterar varandra och uppskattar varandra, oavsett nivå eller ålder. Dansen förenar oss.

Det var ett sådant tillfälle då mitt jobb känns lite extra meningsfullt.

Konstnär och lärare på samma gång

I mitt jobb är jag inte bara lärare, utan också koreograf. Det ser jag som en markant skillnad mellan att undervisa i dans och att undervisa i andra ämnen. Det är inte bara det att jag måste skapa allt lektionsmaterial själv - i danslärarrollen ingår dessutom att skapa konstnärligt material, som visas upp för allmänheten. De flesta dansutbildningar och frivilliga dansverksamheter har föreställning eller uppvisning minst en gång per läsår. Till de uppvisningarna skapar lärare och/eller elever oftast allt material själva. I det sammanhanget uppstår en konflikt mellan mina två roller - den som lärare och den som koreograf.

Som lärare är min viktigaste intention att eleverna ska lära sej dans och utvecklas som dansare. Det står i sej inte i motsats till att ha en uppvisning, men en uppvisning har fler aspekter. Om jag har skapat materialet till uppvisningen är jag inte bara lärare utan också konstnär. Lärarens ambition är att ge eleverna scenerfarenhet och lära dem om hur en uppsättning skapas, förbereds och genomförs. Koreografens ambition, däremot, är att skapa något konstnärligt intressant, något som kan fånga publiken, något som representerar koreografen själv och som hen kan stå för. Den balansen är svår att hitta.

När jag koreograferar åt mina elever måste jag ta hänsyn till deras ålder, mognad och tekniska färdigheter. Jag måste skapa något som de kan dansa och som de vill dansa. Jag måste också ha en stark mottagarmedvetenhet. Publiken består oftast uteslutande av föräldrar, syskon, andra släktingar och kompisar. Vad de vill se och vad eleverna vill visa för dem är något jag måste ta med i beräkningen. Om jag koreograferar för ett annat sammanhang, där jag inte är lärare utan enbart konstnär behöver jag inte ta den hänsynen. Då kan jag säga att det ju var synd för publiken om de inte uppskattade mitt verk, men när publiken är mina elevers föräldrar är de också kunder som jag vill behålla. Jag är också någon som föräldrarna måste ha förtroende för, eftersom de lämnar sina barn och ungdomar i mina händer flera timmar i veckan. Samtidigt har jag ett stort behov av att behålla min konstnärliga integritet. Jag måste kunna stå för det jag skapar och visar upp. Jag vill också utmana elevernas - och publikens - tankar och syn på dans.

Så jag fortsätter att balansera på min lilla spindeltråd.

Sista repdagen

Jag sitter på jobbet och lyssnar på trumövning från ett rum längre bort i korridoren. Idag har vi sista repet innan uppvisningen och ska repa Sindbad Sjöfararen. Det borde gå tämligen smärtfritt. Det mest spännande kommer bli att öva vår tolkning av den sista ön Sindbad kommer till, som är befolkad av demoner. Vi har ungefär 100 elever, som svartklädda ska skrida in till tonerna av sina egna röster. En ordlös kör som äntrar scenen från alla håll, även från publiken. Jag tror det kommer bli väldigt effektfullt! Det intressanta idag är dock att vi aldrig har övat den scenen tidigare och även om vi har provat att sjunga lite i några grupper ska det bli spännande att höra eleverna höja sina röster i ett sånt nytt sammanhang. Minns att det är danselever och inte sångelever vi pratar om! Tur att vi har kören som uppbackning. Om de klämmer i vågar nog resten också. Kanske försöker jag göra en ljudinspelning på föreställningen...

Sindbad och Fågel Rock

Uppvisning coming up

Nästa helg är det dags för årets stora elevuppvisning. I år gör vi två olika föreställningar med samma grundstomme. Inspirationskällan är densamma som titeln, nämligen Tusen och en natt. Alla de kända figurerna från boken, Sjeherezade, Ali Baba, Aladdin och Sindbad Sjöfararen dyker upp i föreställningarna, men det är inte säkert att publiken känner igen dem. Publiken får också möta Anna-Hanna, Locking-Abdullah och Ragga-mamman, karaktärer som hittills varit okända men som alla har förebilder i originalberättelserna. Platserna där historierna utspelar sej har också förändrats, förvrängts eller helt bytts ut. Ett stråk av orienten kan visserligen anas i föreställningarna, men vi kan lika gärna hamna i Narnia eller 1930-talets New York.

Det är, som ni förstår, ett spännande arbete, även om den här tiden är den värsta varje år. Kan alla elever sina koreografier? Vet de vilken tid de ska vara på konserthuset? Har alla fått tag på rätt kläder? Har vi all rekvisita? Hur ska vi få med allt till konserthuset? När ska alla hinna lära sej applådtacket? Kommer allt att klaffa? Och inga lediga dagar de sista tre veckorna innan uppvisningen, aldrig nånsin. Nu är vi kulturarbetare mer än lärare.

Igår var första gemensamma reptillfället för två av sagorna, Sindbad Sjöfararen och Sjeherezade och kungen. Trots det kaos som uppstår när ett hundratal elever samlas samtidigt var det en bra start på repveckan. Nu vågar jag hoppas på att det faktiskt blir en uppvisning i år också.

Eller i kortare drag: Just nu undrar jag varför vi utsätter oss för det här varje år, men jag vet att jag kommer stå där nästa helg och se mina lyckliga elever gå av scen och då kommer jag tänka att nästa år gör vi det ännu större, ännu bättre, ännu mer! För det är ju ändå det bästa som finns!

Historien upprepar sej

Upprepar sej historien? frågade jag mej i september. Här är resultatet av den funderingen. Visserligen framfört på en scen med alldeles för lite plats (som så ofta) och filmat från sidan, men ändå.

Dag 24 - Något som får dej att gråta

Att se mina elever framföra mitt material på scen, det får mej nästan alltid att gråta - oftast av stolthet och glädje. Klippet nedan kommer från förra läsårets uppvisning på Växjö Konserthus.

Dag 20 - Den här månaden

Idag har jag jobbat med den koreografi jag ska bidra med till två av mina kollegors projektarbete, en föreställning som ska visas på deras skola i mars. Koreografin, som har bearbetats på idéstadiet ganska länge, fick idag sin första fysiska form. Det var väldigt spännande och mina dansare förstod mina intentioner mycket snabbare och gestaltade dem mycket bättre än jag hade vågat hoppats. Vi blev nästan klara på bara ett par timmar! Vi ska förstås träffas och jobba en gång till och hela föreställningen ska repas några gånger till innan månaden är slut. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer bli och är glad att jag får vara med och se föreställningen växa fram - dessutom utan att behöva vara lärare och bedöma, lämna synpunkter, sätta betyg. Här deltar jag som konstnär och kan betrakta processen både inifrån och utifrån. Lyx!

Två prova-på-dagar med Växjö Fria Gymnasium står på också på menyn. Egentligen är det meningen att intresserade nior ska få möjlighet att vara med på de nuvarande elevernas vanliga lektioner under de två dagarna, men eftersom vi inte har några elever än får vi köra med enbart niorna. Det är bara att hoppas att tillräckligt många dyker upp.

Ytterligare en höjdpunkt är Kulturnatten 29/1. On Stage kommer uppträda och jag ska hålla i en massa prova-på-lektioner. Jazz 55+, Lyrisk jazz, Balett, Modern/nutida dans...

Och så börjar de vanliga lektionerna 31/1. Då måste jag ha en plan för alla mina 14 grupper och helst ha börjat på alla gruppers koreografier till uppvisningen i maj. Så mellan alla prova-på, kulturnätter och föreställningsrepetitioner ska jag planera, planera, planera och koreografera, koreografera, koreografera...

Dag 17 - Ditt bästa minne

Att skriva om minnen på nyårsdagen känns på nåt sätt inte helt korrekt. Minnen skrev folk om igår, men då var jag alldeles för sjuk för att ens orka tänka på att skriva. Idag mår jag bättre och inser att jag har hur många fantastiska minnen som helst. Det är väldigt svårt att välja ut ett enda som det bästa.

Ett roligt minne som dyker upp i huvudet är från skolturnén vi gjorde andra året på danslärarutbildningen. Min klass* var runt på en massa olika skolor i Norrbotten och framförde en föreställning som vi hade skapat tillsammans. Efter föreställningen hade vi publiksamtal och ibland workshops med barnen som hade sett den. På en skola, där vi inte hade planerat att hålla workshop, frågade en av mina kursare om publiken tyckte att det var en bra föreställning. Ett barn svarade direkt: "Näää, för vi har ju inte fått dansa!" Hoppsan! Det enda vi kunde göra var förstås att spontant hålla en kort workshop med hela publiken.

Fast det är förstås inte mitt bästa minne. Bästa-minnen är ofta för privata eller känslomässiga upplevelser för att berätta om. Ofta är de dessutom väldigt svåra att beskriva. Jag försökte med ett fint minne i juni 2009:

Sista dan på jobbet idag. Sorgligt som alltid att säga hej då till alla elever. Det stora traumat har vi redan haft för ett par veckor sen, när jag berättade att jag inte kommer tillbaka i höst. Idag lyckades jag krama allihop utan att börja gråta, men det var på vippen. Särskilt en grupp som jag har fått kämpa med på ett annat sätt än med de andra. När det har varit en kamp känns det liksom ännu värre att lämna dem. De var så skeptiska i början och först nu på slutet har jag lyckats få med mej alla. Och då ska jag överge dem. Det känns taskigt också, när de nu äntligen har börjat lita på mej. Kommer det göra att de har ännu svårare att lita på vuxna sen? Man vet ju aldrig, man kan ju bli övergiven.

Dagens höjdpunkt var att mina sexor dansade en koreografi som vi har gjort tillsammans. Jag har gjort början och slutet och eleverna har gjort mitten. De var superduktiga! Och det är så underbart att se den där processen mot seger - för det är verkligen en seger. Innan var de så nervösa att jag trodde de skulle svimma. En började nästan gråta och en sa att han hade ont i magen av nervositet. Men de vågade ändå gå upp på scen och de genomförde dansen med bravur! Och att sedan se deras strålande ansikten efteråt, deras stolthet. Det är fantastiskt. Särskilt en tjej, som har upprepat otaliga gånger under de senaste två veckorna att hon inte skulle våga. Hon vågade! Och hon var så lycklig efteråt.

Jag börjar gråta nu när jag skriver det. Tusan också. :')

*Jag vet att det inte heter så på universitetet, men det kändes ändå väldigt mycket som att vi var en klass.

Föreställningsarbete

Återigen slår det mej vilken lång process en föreställning innebär. Just nu jobbar jag med två olika saker. Det ena är en föreställning två av mina kollegor ska göra. Jag har blivit ombedd att göra en koreografi och nu håller jag på att fnula på idéen. Det kan ta ett tag och jag låter det ta tid. Ångesten dämpas den här gången av att jag vet det övergripande temat för föreställningen och dessutom har fått ett motiv att jobba med i min koreografi. Inte ett rörelsemotiv, men så att säga ett idémotiv, som jag nu håller på att utveckla. Min research har hittills gått ut på att samla berättelser genom att läsa på internetforum, titta på film (igår såg jag Lost Highway, som gav mej en del bra utgångspunkter) och ta emot sånt folk vill berätta för mej om motivet. Samtidigt börjar idéer för improvisationer ta form. Nästa steg kommer vara att testa dem med dansarna. Föreställningen är i mars och jag inser att processen kommer pågå ända till dess.



Parallellt med det håller jag på att läsa in mej på boken, som kommer ligga till grund för vår föreställning med Kulturama i maj nästa år. Större föreställning = ännu längre process. Idén att utgå från den här boken kom för nästan ett år sen. Under slutet av vårterminen började jag jobba mer på den och nu läser jag alltså boken och sammanfattar händelserna i den, skriver ner vilka roller som kan behövas och vilka gruppscener som kan vara möjliga. Nästa steg blir att delge mina kollegor allt det och börja bena ut vem som vill jobba med vilken del och med vilka grupper. Under tiden formar sej också idéer om hur jag skulle vilja jobba med mina grupper. Alltihop känns väldigt spännande.

Se det här för mer idéer om hur man kan jobba med motiv och utveckling.

En skaparprocess

Innan jag börjar får jag nästan alltid någon slags ångest. "Neeej, jag vill verkligen inte göra det här!" säger jag till dem som finns i närheten. "Det känns inte alls roligt. Jag har ingen inspiration. Jag vet inte vad jag ska göra. Det kommer bara bli skit av alltihop." Jag skjuter på det så länge som möjligt. Har jag någonsin koreograferat utan att ha en deadline? Jag vet inte, men det kan inte ha hänt särskilt många gånger i så fall. Hela tiden från att jag får eller ger mej själv uppgiften till att jag faktiskt sätter igång är ett mer eller mindre ständigt magont. Frustration, frustration, frustration. Till slut tvingar jag mej. Då har jag inte längre några förhoppningar om att det ska kunna bli nånting bra. Förmodligen kommer jag få skämmas när jag visar upp det, men nu måste jag bara få det gjort om jag ska ha något alls att visa upp.

Och så plopp! har jag gjort det. Oftast går det fort. Jag gör allt på en gång, från början till slut - precis som när jag skriver. Det där med att göra ett litet stycke här och ett litet stycke där och sen pussla ihop dem har aldrig riktigt funkat för mej. Jag stickar. En maska i taget tills hela halsduken är klar. Lite bearbetning krävs så klart. Några broderier, lite fransar. Det kan man förstås pyssla med hur länge som helst, men eftersom jag vid det laget sällan har mer än ett par timmar kvar till deadline blir det inte så mycket.

Idén är avgörande för mej. Jag har börjat inse att det är det jag gör under den där långa ångestprocessen, jag har slipat på idén. När jag väl har en idé som jag fastnar för (jag är lite inne på Daniel Nagrins tanke där, man måste utgå från en tanke man inte kan släppa) håller jag mej till den. Vid flera tillfällen under min utbildning har jag fått som tips av mina lärare att släppa lite grann på formen, mönstret, tanken, ursprunget, men dit har jag fortfarande en ganska lång bit kvar.

Den här gången var det en kort process. Igår fick vi i uppgift att göra ett litet solo, som vi ska visa upp imorgon. Jag var skitförbannad från att vi fick uppgiften till för ungefär en timme sen. Då visste jag att jag skulle göra en liten blommas liv. Från frö till förmultning. Sen tog det ungefär 10 min att få ihop själva dansen och nu känns det helt lugnt. Vi får se vad jag får för kritik imorgon. Jag gör hela dansen på stället (ingen förflyttning) och jag har ingen som helst räkning. Det kommer bli intressant.

Bilden kommer härifrån.

Funderingar kring ansvar och att inse sin egen betydelse

Från 2010-05-19

Det är tre dagar kvar till årets stora föreställning och både lärare och elever är trötta, nervösa och en aning hysteriska, men självklart också glada, förväntansfulla och pirriga. Det är mycket som ska fixas och alla koreografier ska sättas perfekt den här veckan. Mitt i allt detta finns det elever som väljer att backa ur. Under de senaste två veckorna har ett tiotal elever meddelat att de inte kommer delta i föreställningen, trots att de har lärt sej sina danser och fått placeringar på scenen. Vad beror det på?

Man skulle kunna förfasa sej över "dagens ungas" bristande ansvarskänsla. Man skulle kunna påstå att de bara tänker på sej själva och sina egna intressen. Man skulle kunna beklaga att de är beredda att lämna alla andra i sticket så snart det dyker upp något roligare.

Men man skulle också kunna tänka så här:

De här ungdomarna - för det handlar egentligen bara om ca 1,5% av våra elever - har inte insett hur viktiga de är. De har inte förstått att deras frånvaro påverkar hela gruppen, att var och en av dem är viktiga för helheten. De tror inte att det märks att de är borta. Den yttersta bevekelsegrunden för deras beslut - även om det kanske är omedvetet - måste vara: "Det spelar ingen roll om jag är där eller inte."

Och det är faktiskt ännu mer oroande.