Med musikal som vapen

No Border Musical - en gränslös föreställning

Asylgruppen och Teater Interakt, Bastionen, Malmö

Igår såg jag den kanske viktigaste föreställningen någonsin. Teater Interakt, Asylgruppen och ett tiotal ungdomar, som flytt till Sverige, har tillsammans skapat en musikal, som spränger gränser på mer än ett sätt. När arbetet började var de deltagande ungdomarna alla papperslösa, men två år senare är samtliga inne i asylprocessen igen.

Musikalen har ingen handling i traditionell mening, men en ramberättelse och ett antal karaktärer, som återkommer i olika scener. Ramen är en jubileumsfest år 2032, där det som firas är 10 år utan gränser. På festen möts människor, som tillsammans minns hur det var 20 år tidigare, då människor som flytt från krig och förtryck fängslades, avhumaniserades och skickades tillbaka. Det är handläggarna på Migrationsverket, Cornelia, Tina och Robert, som slits mellan sin plikt och sin moral. Det är aktivisten Siri, som dömts för egenmäktigt förfarande efter att ha hjälpt ett antal personer att rymma från ett förvar. Hennes dotter proklamerar vid jubileet hur stolt hon är över att hennes mamma var med och kämpade. Det är ett anonymt flyktingpar, som diskuterar balansen mellan aktivism och anpassning, mellan att synas och att vara osynlig. Det är en barnläkare, som röntgar handleder, kollar tänder och mäter könsorgan, för att se om barnen är barn, men som till slut får nog. Det är poliser, som "bara verkställer en annan myndighets beslut". Det är en pilot, som flyger deportationsplan, men så småningom inser att han kan vägra. Och det är en migrationsminister, Tobias Billström, som ihärdigt upprepar att Sverige har en human flyktingpolitik. Alla får faktiskt nog till slut - utom Tobias Billström. Alla kräver till slut förändring - utom Tobias Billström, som sjunger en version av Du måste finnas från Kristina från Duvemåla, där det som måste finnas är gränser och murar: "De måste finnas, de måste! Jag har ju min makt genom dem!"

Från sydsvenskan.se

Manuset till No Border Musical är mycket, mycket bra. Texten bygger på de deltagande ungdomarnas och andra människors berättelser tillsammans med nyhetsrapportering och har vävts samman på ett intelligent och smidigt sätt. Gestaltningen är också överraskande bra, inte minst den av Tobias Billström, som är så slående lik den verkliga förlagan att den blir komisk. Att Robyn dyker upp i slutet av föreställningen är också en rolig överraskning. Uppsättningen har haft en mycket begränsad budget, vilket har stimulerat till kreativa scenlösningar, där aktörerna själva utgör en viktig del av scenografin. Orkestern är pytteliten, men tillräckligt stark för att orka bära hela föreställningen rakt igenom de dryga två timmar som den pågår. Jag kan inte låta bli att fantisera om att ensemblen inom en snar framtid ska tilldelas en större summa pengar, som skulle göra det möjligt att sätta upp föreställningen på en professionell nivå och turnera över hela Sverige (och helst hela Europa). Att kunna fylla på med mer rekvisita, scenografi, musiker och ljud- och ljusteknik skulle lyfta den här musikalen till oanade höjder. Alla inblandade skulle naturligtvis vara kvar, men de kunde stöttas upp av fler och mer erfarna. Och kanske skulle till och med den riktiga Robyn kunna vara med. Vilken dröm!

Kanske blir den drömmen verklighet. Är det något den här musikalen visar är det just att drömmar kan slå in. Uppenbart är också att scenkonst kan vara - och är - politisk. Musikal är inte bara glittriga masscener i perfekt synk - det är också ett effektivt retoriskt vapen. Jag hoppas på fler musikaler av det här slaget i framtiden.

Läs också:

Sjunger för gränslös framtid i Sydsvenskan

Papperslösa får röst i Skånskan
De gömdas vardag präglas av rädsla i Sydsvenskan