Objektifiering av dansarkroppen

Som danselever lär vi oss att tänka på vår kropp som ett instrument, ett arbetsredskap. Vi får lära oss att vi måste vårda vårt instrument, men också att vi måste ”stämma” det. Det är visserligen inte en helt orimlig bild och det är sant att vi i dansen använder vår kropp för att förmedla det vi vill förmedla, men genom att tala om kroppen i termer av instrument och redskap riskerar vi att glömma bort att kroppen också är en del av oss själva. En stor del dessutom! Det är genom vår kropp vi upplever världen omkring oss och kommunicerar med andra människor. När vi börjar se kroppen som ett instrument eller arbetsredskap är det som att vi skiljer kroppen från oss själva, som om den vore något vi kan ställa ifrån oss, när vi inte längre vill arbeta. Då är inte heller steget långt från att ”stämma” kroppen till att tukta den och därifrån till att straffa den. Den objektifierade kroppen utgör nämligen en ständig källa till frustration för dansare och när den inte gör som vi vill ligger det nära till hands att behandla den som en olydig hund.

Det här sättet att tänka på kroppen utvecklas inte av sej självt. Unga danselever lär sej både av varandra och av sina lärare. Därför är det av yttersta vikt att förmedla den kroppsuppfattning man vill att ens elever ska ha. Dessvärre är den traditionella synen på eleverna extremt objektifierande. Danspedagoger och andra som undervisar har sett som sin uppgift att forma eleverna till den sortens dansare, som idealen föreskriver – den sortens kropp som idealen föreskriver. Det blir tydligt i den gamla ”pedagogiska” devisen om att bryta ner för att bygga upp. Vem skulle tycka att det vore ok att bryta ner en människa? Förhoppningsvis ingen. Om det däremot inte handlar om en människa, utan om en objektifierad kropp, kommer saken i ett nytt ljus. Om man ser kroppen som ett verktyg, ett instrument, ett föremål eller i bästa fall en planta, kan det framstå som helt rimligt med den typen av metoder. Ett träd måste ju beskäras, för att växa! Jag har visserligen svårt att se framför mej en musikpedagog, som slår sönder sin elevs instrument, för att sedan bygga ihop det igen på ett ”bättre” sätt, men låt oss inte fastna vid det.

När danseleven så småningom är färdigutbildad och fått ett jobb har hen, åtminstone inom den västerländska danskulturen, betraktats som koreografens verktyg. Objektifieringen fortsätter alltså och intensifieras genom att kroppen inte ens är dansarens eget instrument längre, utan koreografens. Det är koreografens känslor, tankar och idéer som ska uttryckas genom dansarens kropp. Detta har som tur är förändrats i takt med att koreografens och dansarens roller har smält samman samtidigt som nya arbetssätt har vuxit fram, men på många håll finns grundidén kvar.

När dansaren slutligen kommer upp på scen är det publikens tur att betrakta dansarkroppen och projicera sina egna erfarenheter på den. Hur ofta väljer vi att se en människa på scen och hur ofta ser vi ett dansande föremål? Det här är komplext, eftersom själva syftet med konst är att väcka något hos betraktaren. Konsten ligger ju, som vi alla vet, i betraktarens öga. Det vore lätt att bära, om inte alla de tidigare stegen hade tagits för att frånta dansaren hens identitet och människovärde. När dansaren redan fullständigt ser sej själv utifrån blir det dock den sista spiken i kistan.

Saker förändras, turligt nog, men även om både lärare och koreografer blivit mer intresserade av individer och mindre av perfekta dockor de senaste decennierna är objektifieringen djupt rotad i kulturen. Vi måste alla anstränga oss för att inte skilja våra elever från deras kroppar. Min kropp är inte mitt instrument. Jag är en hel människa och min kropp är en del av mej.