Under Waileth & Bardons höstcykel har vi samarbetat med Sörmlands museum om att utforma, testa och utvärdera ett koncept för interaktiva visningar av utställningen Dans dans dans. Utställningen fokuserar på dans som kulturarv och samhällsfenomen i Sverige förr och nu.
På ett ställe där vi testade visningen pratade jag med en person, som frågade: “Är vi inte väldigt stela i Sverige?” Jag frågade hur hen menade och hen beskrev en upplevelse av att folk i allmänhet är rädda för att dansa och släppa loss. Vi resonerade vidare kring om det är så och vad det i så fall beror på. Jag funderade på om det kanske inte enbart handlar om att dansa, utan också om hur människor dansar.
Det går naturligtvis inte att säga att svenskar dansar på ett visst sätt. Svenskar finns i alla möjliga varianter med påbrå från alla möjliga håll i världen. Vi bär alla med oss rörelser från olika sammanhang, uppväxt, resor, danskurser och annat, som influerar våra danser. Det skakas på rumpor, vickas på höfter, rullas på axlar och stås på händer i varje vrå av landet. Alltihop ingår i hur människor i Sverige dansar idag. Om vi tittar på förändringsprocesser över längre tidsperioder kan vi dock se gemensamma drag i danser från ett visst geografiskt område. Området kan vara större eller mindre, en by i Jämtland eller en kontinent.
I europeiska danser hanteras hela bålen, från bäckenet till axlarna, oftast som ett enda paket. Det syns i folkliga såväl som klassiska danser. I menuett, polska, vals, flamenco och balett (bland andra) flyter överkroppen omkring i rummet som en låda med ben. I många fall är det just denna lådas förflyttning i rummet i olika mönster, som utgör själva dansen. Även i modern dans har det varit det vanligaste till helt nyligen, då Ohad Naharins gagateknik nästlat sej in och förändrat dansares uttryck och rörelsemönster i allmänhet.
 |
| Hela kroppen som ett paket förflyttas i rummet och runt de andra dansarna. Från free-scores.com |
När vi nu har sett danser med ursprung i Afrika eller Latinamerika, där bäcken och bröstkorg ofta separeras och kontrasterar varandras rörelser (det gäller för övrigt även afroamerikanska danser, som ju vuxit fram ur afrikanska dito) kan den europeiska stilen framstå som lite stel. “Slappna av lite!” kan en vilja ropa. “Skaka loss!” Men det handlar inte om stelhet, utan om teknik och estetiska ideal. För att dansa polska eller balett behöver dansaren kontrollera lådan. Vi kan sammanfatta det som att europeiska danser ofta betonar en kropp som förflyttar sej i rummet eller flera kroppar som förflyttar sej relation till varandra och rummet (alltså rumslig orientering) medan till exempel afrikanska och afroamerikanska danser ofta betonar flera kroppsdelar som rör sej i relation till varandra (alltså kroppslig orientering). Dessa kroppsdelar kan tillhöra en eller flera personer. I danser som vuxit fram som hybrider mellan europeiska och afrikanska danser, som salsa och lindy hop, syns drag av båda.
 |
| Huvud, armar, bröstkorg, bäcken och ben rör sej isolerat och i kontrast till varandra. Från flickriver.com |
Jag skulle kunna bygga vidare på förra inläggets hypotes att dansarvet sipprar ner och får fäste även i kroppar som inte dansar genom att påstå att det är lådan-i-rummet-danstekniken som gör att vi rör oss lite stelt även till vardags i den här delen av världen, men det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget här. Kanske är det tvärtom. Kanske har vi alltid rört oss stelt till vardags och tagit med oss det in i dansen. Förmodligen är det inte antingen eller. Korsetter och andra kläder begränsade européers rörelsefrihet under århundraden. Stillasittande och sociala koder gör det än. Vad som är säkert är i alla fall att rörelsemönstret att förflytta sin kroppslåda i rummet syns såväl till vardags som till fest, såväl i dansande kroppar som i icke-dansande.
