Häromdagen tipsade Karolina om den här filmen:
Förutom att den är väldigt informativ, smart utformad och berättad med sådan värdighet är det också intressant att se vissa skillnader mellan dansarna i filmen, som publicerades första gången 1948, och dagens dansare. Jag ser inga översträckta knän eller fötter och inga utmärglade ballerinor. Och ändå är Gerd Larsens penché (som syns både som stillbild i inledningen och sedan igen, när hon förevisar arabesque) helt igenom vacker på alla sätt. Jag vet att jag upprepar mej, men fokus har hamnat fel idag, när balett är mer extremsport än ett sätt att berätta.
2 kommentarer:
Det som slår mig är hur mycket mer levande deras dans känns. Deras rörelser är inte "perfekta", de svajar lite efter ett hopp, söker balansen, har inte spikraka linjer överallt utan det märks att det faktiskt är människor som dansar - som berättar. När jag tittar på nutida klipp av balett på youtube exempelvis, känns de ibland så perfekta att de tappat all personlighet, all själ och all karaktär. Det blir helt enkelt ganska tråkigt att titta på.
Ja, jag håller med! Det jag saknar i filmen ovan är dock lite mjukare armar, eftersom jag tycker deras händer ofta spänns på ett sätt som inte passar temat, men i övrigt - ja. Kontaktimprovisatörer brukar säga "perfect is boring" - just för att det blir ointressant. Dessutom är linjerna (oftast) obrutna i filmen. Kolla till exempel in den där penchén (benet lyft bakåt och kroppen tippad framåt)! Den är fantastisk! Översträckta ben och fötter ger ju egentligen inte några långa linjer, utan någon slags vågform.
Skicka en kommentar