Jag har en 4-5 år nybörjare/en termins förkunskaps grupp i barndans. Några har dansat för mig förut men de flesta är nya och många har precis fyllt fyra år och är rätt småa. /.../ Under kursens ännu bara 2 tillfällen har det som sagt fungerat jättebra förutom för en liten flicka som sprungit ut till mamma stup i kvarten. Eftersom det bara är andra gången la jag ingen stor vikt till detta nu senast utan lät henne hållas. Lät henne sitta vid sidan av tills hon kände för att vara med. Försökte uppmuntra henne att vara med stundom osv. Efter lektionen så kommer mamman in och säger "Hon tycker det är tråkigt, det är alldels för lätt. Hon vill inte sitta stilla och doppa tårna i vattnet, klappa sitt namn eller sjunga sången om mamma mu, hon vill ju dansa. Hon är van vid att dansa. På dagis dansar dom t.ex. hiphop. Och sen är hon ju van med melodifestivalen" Detta gjorde mig väldigt ställd då jag uppfattat henne som blyg, osäker, iaktagande inte alls uttråkad. Och vad menar mamman egentligen med att dansa "hiphop"? Sätta på hiphop musik och låta barnen skutta omkrign? Enligt min uppfattning kan det isånnafall göras hemma i vardagsrummet. Jag förösker variera mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar, växla intensitet så att barnen orkar dansa och koncentrera sig 45 minuter, en fredagseftermiddag efter dagis. Därför har jag svårt att lösa problemet för jag vet inte vad denna mamma är ute efter? Ska jag ändra hela mitt koncept bara för att en unge är uttråkad på mina lektioner? Ska jag försöka lära 4-5 åringar att dansa som dom gör på melodifestivalen? Sätta på en låt och låta dom skutta omkring hur dom vill i 45 minuter och kalla det för dansundervinsing? eller fortsätta med de lekfulla dansövningar jag gör i nuläget. Har aldrig tidigare stött på detta problem att eleven i fråga är uttråkad på detta sätt. Hur skulle du lösa situationen? Skulle vara otroligt tacksam för lite hjälp.Det här är en jättesvår situation, som tyvärr uppstår för många som undervisar barngrupper. Det dyker nästan alltid upp någon förälder, som är missnöjd. Föräldrarna brukar säga att det är barnen som inte gillar undervisningen, men min erfarenhet är att det inte alltid stämmer. Dock är det alltid svårt att veta om det är barnet eller föräldern som vill att det ska vara annorlunda. Oavsett vilket är det föräldrarna som kunderna och man måste lyssna på deras synpunkter. Samtidigt har man både barnen och sin egen yrkesstolthet att ta hänsyn till. Och så klart sin arbetsgivare. Har arbetsgivaren en policy för hur barndansundervisningen ska gå till? Har ni studieplaner? Kan du i så fall hänvisa föräldern till högre ort?
Jag tycker att du har hanterat situationen, så som du tolkade den, på ett alldeles korrekt sätt. Det är alltid en svår bedömning, om ett barn behöver mer uppmuntran eller lämnas ifred mer. Jag hade till exempel en grupp 4-5-åringar, där ett barn vägrade låta sin pappa lämna rummet. Jag brukar inte låta föräldrarna vara inne i salen, men i det här fallet funkade det ändå bra, för de andra barnen verkade inte bry sej. Från början satt barnet bredvid sin pappa vid kanten av salen. Efter ett par lektioner satt hen på golvet liksom mittemellan pappan och ringen. Efter ytterligare ett par lektioner satt hen med i ringen, men dansade inte. Mot slutet av terminen dansade hen faktiskt. Jag jobbade nästan ingenting med hen, förutom att alltid erbjuda hen att vara med så mycket som hen ville. Ett annat barn hade kanske behövt mer push, men med just det här barnet funkade det bäst att låta hen ta små steg i sin egen takt.
Eftersom du tolkade situationen så som du gjorde, alltså att flickan var blyg och tvekade inför att vara med förstår jag att du blev ställd av mammans kommentar efteråt. Som sagt är det svårt att veta om det är mammans eller flickans synpunkter, som kommer fram, men egentligen är det inte så viktigt i den här situationen. Jag skulle också tycka det vore väldigt intressant att se vad "hiphop" på förskolan innebär. Självklart kan man lägga in moment av genreträning i barndans, men att ha en hel hiphoplektion med 4-åringar tycker jag låter helt orimligt. Man måste dock komma ihåg att de flesta av föräldrarna inte kan vårt yrke (precis som vi inte kan deras). När man diskuterar med föräldrarna måste man därför ha oändligt tålamod och aldrig visa sin frustration, utan förklara om och om igen vad man gör och varför. I det här fallet skulle jag nog säga till mamman att den här kursen, som hon har anmält sitt barn till, inte är en kurs i hiphop, utan i barndans. Det handlar inte om genreträning, utan om grundläggande dansträning med fokus på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet. Oavsett vilken genre man så småningom blir mest intresserad av behöver man samma förberedelse för alla och det är det man gör i barndans. Barndans handlar förstås också om att improvisera, gestalta och uttrycka sej med rörelse. Förklara att allt ni gör har ett syfte. Det är så ofta föräldrarna säger: "Ni leker ju bara!" Då brukar jag bekräfta: "Ja, vi leker," och sedan tillägga: "och i varje lek tränar vi på olika aspekter som är viktiga för dans, till exempel rumsuppfattning, kroppskännedom, osv." Man kan också bjuda in föräldrarna att delta i en lektion, där man också förklarar syftet med varje övning. När det gäller melodifestivalen skulle jag nog vara ganska hård och säga: "Att härma artisterna i melodifestivalen kan man göra hemma, men det är ingenting som vi gör här. Dels för att det vore slöseri med era pengar och dels för att det vore direkt olämpligt att lära barnen jucka och vicka på höfterna."
Du ska inte ändra på hela ditt koncept för att en förälder är missnöjd. Alla de som inte har sagt något tycker förmodligen att din undervisning är toppen! Om barnet tycker att det är så tråkigt är kanske dina lektioner eller stället där du jobbar det rätta för just det barnet. Det kan man också säga till föräldern. Du ska inte känna det som ett misslyckande. Alla elever gillar inte alla undervisningssätt. Som vuxna dansare väljer vi ju också de lärare och lektioner som vi tycker bäst om. När jag läser det du skrivit får jag intrycket att du är en kunnig och kompetent danslärare/pedagog och det är något du ska påminna dej själv om, tycker jag. Visa respekt för föräldrarna, förklara tålmodigt för dem vad ni gör och varför, men kom ihåg att det är du som har kunskapen när det gäller dansundervisning. Prata också gärna med flickan själv. Fråga henne hur hon skulle vilja att danslektionerna var (helst utan föräldrarna, om det är möjligt). Kanske kan du tillmötesgå vissa av hennes önskemål, kanske inte. Om inte ska familjen kanske försöka hitta en annan dansskola och/eller lärare eller helt enkelt nöja sej med att flickan får dansa på förskolan. Det är ju en fantastisk möjlighet som inte erbjuds på alla förskolor!
Jag hoppas du kan hitta en lösning som känns ok. Och återigen, kom ihåg att det är du som har kunskapen och att det inte är något misslyckande om inte 100% av eleverna och föräldrarna är supernöjda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar