För några år sedan vägde jag 49 kg. Det berodde inte på att jag bantade eller hade någon slags ätstörning, utan på fysiska åkommor och dåligt näringsupptag. Hur jag än försökte kunde jag inte gå upp i vikt. Jag mådde uselt (fysiskt), men så här i efterhand kan jag konstatera att det är en ganska intressant erfarenhet att ha med sej, att ha varit mager.
Anledningarna till att jag upplevde det så negativt att vara så smal var att det gjorde mej svag. Det är svårt att vara stark när man är lätt. Man har ingenting att sätta emot någonstans. I folksamlingar knuffades jag hit och dit, som en liten vante, och förlorade balansen hela tiden. För att slippa falla fick jag ständigt söka skydd bakom min drygt 30 kg tyngre bästa vän. För en person som jag, som vill kunna stå på egna ben, kändes det varken mysigt eller romantiskt, bara som ytterligare ett bevis på sjukdom, svaghet och beroende. Näringsbristen gjorde inte precis att jag kände mej starkare. Ständigt hungrig, ständigt matt. Daglig diarré.
I kontrast mot detta stod andras reaktioner på min tunna figur. Även om någon enstaka kompis uttryckte en viss oro för att jag hade gått ner så mycket i vikt var de kommentarer jag fick i övrigt uteslutande positiva. För det första fick jag en väldans massa kommentarer. Det blev uppenbart hur mycket mer ok det anses vara att kommentera en smal kropp än en tjock eller normalviktig. Människor jag knappt kände (inklusive kollegor på skolan där jag just börjat jobba) tog sej friheten att kommentera inte bara hur jag såg ut utan också hur mycket jag åt. Det kändes direkt förnedrande. Och jag har aldrig fått så mycket komplimanger som under den perioden. Hela tiden berättade folk för mej hur snygg jag var och hur gärna de hade velat ha samma sorts kropp som jag. För mej kändes det inte som komplimanger, utan snarare som salt i såren, att omgivningen tyckte att jag var som snyggast när jag mådde som sämst. Då fick jag nästan dagliga komplimanger. Nu, däremot, när jag själv tycker att jag är ganska snygg, lagom tung och med bara lite för lite muskelmassa, är det mycket sällan någon spontant talar om för mej att jag ser bra ut.
Det tycker jag säger någonting om smalhetsen i vår kultur och därför har jag tänkt att skriva en serie inlägg om just det. Den kommer innehålla tankar kring tonåringar, ideal i samhället och inte minst dansvärlden. Utseendehetsen (och i synnerhet smalhetsen) är i mina ögon en av de starkaste förtryckarmetoderna i det västerländska patriarkatet och jag ser varje dag hur det påverkar mina starka, modiga och vackra elever till att förminska sej själva. Därför vill jag skriva om det.
7 kommentarer:
Kollade på en balettvideo från en mycket strikt skola. En av kommentarerna nedanför klippet löd; "Can you be fat at your school?" svaret från skolan var "Yes of course, why couldn't you? But no more than 50 kg". Varför säger dom så??
Jag vill svara att det är för att de är idioter, men det kan kanske kännas en aning onyanserat. Det du skriver gör mej väldigt arg, inte bara för att skolan anger att de har en övre viktgräns, utan också på grund av deras sätt att uttrycka sej. Som danselev måste man dock ständigt påminna sej själv om att skolorna behöver eleverna mer än eleverna behöver skolorna. Därför får man tänka: "Den skolan vill inte jag gå på." Och så nöja sej med det.
Jag kommer skriva mer om smalhetsen i dansvärlden specifikt längre fram, så håll utkik på bloggen, om det är något som intresserar dej!
Tack för svaret!
Vilket viktigt och bra inlägg Emelie! Jag och min kollega funderar mycket just nu över det här med vikthetsen. Vi har börjat se vissa negativa tendenser bland våra elever tyvärr. Jag önskar därför gärna ett inlägg om hur vi pratar om dessa frågor med våra elever, kanske har du några bra idéer?
Vi kom in i en diskussion rent spontant för ett tag sedan och jag kände att jag ville ha sagt bra saker som de skulle ta till sig men eftersom jag inte var beredd på att diskutera ideal, vikt och träning så kände jag att jag inte var så där klok som man gärna vill vara som lärare... :)
Tack Carolina! Och välkommen hit! Jag ska absolut försöka skriva om det, även om också jag tycker att det är en jättesvår fråga att hantera. När man pratar med tonåringar tycker jag dock att det är viktigare att vara ärlig än att vara klok. Vi är alla utsatta för smalhetsen, både lärare och elever - inte minst när vi sysslar med dans. Men mer om det i ett separat inlägg.
Hej!
Jag är arton år och är precis som du var innan. Jag väger endast 46 kg när jag vaknar och på kvällen väger jag 48. Jag har inga ätstörningar eller bantar, eller har dålig näringsupptag eller diarre. Under hela mitt liv har jag alltid varit smal. Men hur gjorde du för att komma upp i vikt?
Orsaken till att jag vill gå upp i vikt, är för att få kurvor, nu har jag bara "kanter". Dessutom dansar jag balett och när jag står i första position, får jag inte ens ihop mina lår utan där är det 10 cm mellanrum!
Hej! Jag har svarat på din första fråga i ett separat inlägg: http://danslararen.blogspot.se/2012/10/ga-upp-i-vikt.html. Jag återkommer till frågan om din förstaposition vid ett senare tillfälle.
Skicka en kommentar