Hur vi lär de högpresterande eleverna att allt är deras ansvar

Häromdagen pratade jag med en bekant om tendensen vi båda har att ta ansvar för saker som egentligen inte ligger på vårt bord. Att göra det är bekymmersamt på flera sätt: För en själv, för att man blir stressad och utarbetad. För den som egentligen har ansvaret, som inte får förtroende att utföra sin uppgift. För andra, för vilka det blir otydligt vem som har ansvar för vad. Min bekant och jag pratade om att man måste lita på att andra gör det de ska och att de gör det lika bra som man själv, även om de gör det på ett annat sätt. Men varför är det så svårt? En anledning, tror jag, är hur grupperna sattes ihop till våra grupparbeten i grundskolan. Mina lärare verkade vara helt ense om att de bästa grupperna bestod av en blandning av högpresterande och lågpresterande elever. Jag minns därför många grupparbeten, där jag gjorde hela jobbet och alla förberedelser för redovisningen. Vid redovisningen var det också ofta jag som pratade mest, eftersom de andra inte var särskilt pålästa om det vi skulle redovisa. Och vad hände om inte jag gjorde allt jobbet? Arbetet blev inte klart. Redovisningen blev en katastrof. Det hade jag aldrig kunnat stå ut med. Så lärde jag mej att vill man ha nånting gjort får man göra det själv, att folk i allmänhet inte gör de uppgifter de åtagit sej eller ålagts och att det mesta blir dåligt om någon annan än jag försöker göra det. Tänk om jag istället hade fått vara i en grupp, där alla hade samma ambitionsnivå...