Övningsskolor är för overkliga

Veckans förslag från utbildningsdepartementet är införande av speciella övningsskolor, där lärarstudenter ska göra största delen av sin verksamhetsförlagda utbildning (vfu). (DN, LN) Jag kan se fördelar med det. För det första skulle man kanske lösa problemet att det är så svårt att hitta vfu-platser till alla studenter. Min första vfu-period var jag på ett fritidshem. Inget fel i det, men det jag hade valt att utbilda mej till var gymnasielärare i dans. De flesta av mina kursare var i liknande situationer. De flesta av dem hade antingen dans eller musik som inriktning, men väldigt få fick möjlighet att göra sin första vfu i en verksamhet där det arbetades kontinuerligt med någon av dessa konstformer. Vfu:n ingick visserligen i allmänna utbildningsområdet, men de flesta jag läste ihop med verkade känna missnöje inför att vara i en verksamhet där våra kunskapsområden inte var en del av vardagen. När några av studenterna framförde den synpunkten fick vi förklaringen att det nästan var omöjligt att hitta vfu-platser till alla som det var nu och att det vore helt dödfött att ens försöka hitta vfu-platser där vi kunde få auskultera och/eller prova på att undervisa i vårt eget valda ämne.

När jag läste inriktning svenska var det tydligen ännu svårare att hitta vfu-platser, för åt mej fanns ingen. Studievägledaren försökte hålla modet uppe. Det kunde vara krisigt att få ihop det, sa hon, men det hade aldrig dittills hänt att någon student hade stått utan plats när vfu:n väl började. Antingen var det lögn eller så var jag den första någonsin, men på måndagen hade jag ingen skola att gå till på onsdagen, då vfu:n skulle inledas. Till slut ringde en av mina kursare till sin handledare, som hon redan haft under en tidigare vfu-period och nu skulle till igen, och frågade om jag fick komma också. Det gick bra och veckan efter fick jag faktiskt en egen plats, men det kändes såklart en aning kaotiskt. 

Under flera av mina vfu-perioder har jag saknat handledare. På dansinriktningen blandades utbildningen ihop lite med en önskan om att sprida dansen till flera skolor. Därför fick vi ibland göra vfu på skolor, som i vanliga fall inte hade dans och där det följaktligen inte fanns någon danspedagog, som kunde handleda oss. Vi var oftast bara en eller några dagar på samma skola. Anledningen till det var något oklar; antingen att vi skulle få se många skolor eller att många skolor skulle få möjlighet att möta dansen. Ibland var det tänkt att klasslärarna skulle handleda oss, men för det mesta förstod de inte ens att vi var studenter. Istället trodde de att vi var inhyrda danspedagoger från kulturskolan. Därför fick vi sällan eller aldrig någon feedback från dem.

Förmodligen skulle inget av dessa problem existera, om det fanns övningsskolor. Alla studenter skulle ha en plats och antagligen skulle man veta lite i förväg var man skulle få göra sin vfu. Lärarna som tog emot en skulle dessutom vara på det klara med att man var just student och ingenting annat. I bästa fall skulle man till och med få göra alla sina vfu-perioder i ett av de ämnen man valt att inrikta sej på i utbildningen. MEN... det finns ändå saker att invända.

För det första har de handledarna jag haft varit jättebra. De har visat goda exempel och gett mej bra feedback. Under de vfu-perioder då jag har haft handledare har jag lärt mej fantastiskt mycket (jag har förstås lärt mej en del när jag inte haft handledare också, men kanske inte på ett lika tryggt och strukturerat vis). Både genom att se mina handledare undervisa och genom de samtal vi har haft har jag fördjupat och breddat min förståelse för yrket, ämnet och lärandet. De har inte på något sätt varit dåliga förebilder, som utbildningsministern säger. Tvärtom har de varit fantastiska.

För det andra tror jag man missar en viktig poäng med vfu:n, om man inte gör den i "vanliga" skolor. "Att komma ut och vara med dåliga förebilder bara för att vara i verkligheten, det är ju ingen poäng," säger Jan Björklund till DN. Men jo, det är det faktiskt. Bortsett från att de flesta handledare inte är dåliga förebilder är det en stor poäng med att komma ut i verksamheter som inte är tillrättalagda för att underlätta för studenten. Universitetet är en väldigt skyddad miljö och det är lätt att måla upp en idealbild för sej själv av sitt framtida yrkesutövande. Vfu:n kompletterar teorin genom att vara placerad i just "verkligheten". Som Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger till DN: "Skolvardagen får inte bli en chock /.../ Möjligheten att få se olika skolors arbetssätt och miljöer måste finnas kvar." Även om jag tycker att jag fick vara på lite väl många skolor tycker jag det är mycket bättre att ha varit på många än på bara en, som lärarstudenterna vid en del andra universitet och högskolor. Att se olika skolor har varit jättenyttigt.

Så jag måste nog dissa även det här förslaget från Jan Björklund. Bygg hellre ett system, där det finns garanterade vfu-platser för alla studenter. Ett system där man kan få veta i förväg var man ska vara och där det inte bygger på handledarnas välvilja att man får en plats. Jag vet inte precis hur det skulle gå till, men det måste finnas ett sätt - eller flera.

Läs också:

Leg. Dålig Förebild på Flumpebloggen