Pionjärer inom modern balett

De största pionjärerna inom modern* balett** måste nog sägas vara de ryska dansarna Vaslav Nijinskij och Anna Pavlova. I Europa var baletten redan lite på utdöende, när modernismen gjorde sitt intryck. Den europeiska nya dansen, Ausdruckstanz (uttrycksdans), tog därför helt avstånd från baletten och ville hitta helt nya sätt att använda kroppen. Den intresserade sej för naturen, städerna och de verkliga människorna - inte prinsessor, herdar och förtrollade svanar, som baletten. I Ryssland däremot kom romantiken senare än i Europa och stod fortfarande i full blom vid sekelskiftet 1900. De stora baletterna som de flesta känner till, Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön, koreograferades alla under 1890-talet. Ryssland var vid 1900-talets början dock inte opåverkat av de nya strömningar som kom västerifrån med industrialisering, ny teknik och nya politiska idéer. Fröet till den ryska revolutionen började gro. Revolutionen i sej ägde rum 1917, men de revolutionära idéerna spreds såklart under ganska lång tid innan dess och tog sej även in på teatrarna och operahusen.

Fram till dess hade balettkompanierna styrts helt och hållet av balettmästare, som koreograferade och bestämde repertoaren. Vid den här tiden före revolutionen började dansarna ifrågasätta den ordningen. De ville själva bestämma vilka koreografier som skulle finnas med på deras repertoar och de ville också gärna själva skapa dem. Många dansare började skapa eget material, men de mest framgångsrika var förmodligen ovan nämnda Nijinskij och Pavlova. Nijinskij gjorde sej känd för En fauns eftermiddag (impressionistisk) och Våroffer (expressionistisk) medan Pavlova, trots sina egna verk, fortfarande är mest känd för sin tolkning av Den döende svanen ur Djurens karneval.





Både Nijinskij och Pavlova följde med producenten Djaghilev, när han bildade sitt kompani Ballets Russes i Paris. Baletts Russes hade avgörande betydelse för spridningen av modern balett i Europa och USA.

*Jag använder ordet modern i bemärkelsen modernistisk.
**Jag använder ordet balett som benämning på en genre med sin grund i den klassiska balettekniken.


Läs också:
Nyklassisk dans - en killgrej?

Spännvidden mellan ensamhet och gemenskap

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet berättar rytmikläraren Cecilia Hofsten om sitt ämnes betydelse för elevernas utveckling [länk]. Det hon säger skulle lika gärna kunna handla om dans:

Från vild till vila. Musikens möjlighet är spännvidden mellan det lilla och det stora, mellan kraftfulla utspel och tystnad. /.../ Barnen får använda olika sidor av sig själva; något kraftfullt, något tveksamt, något självklart, något läskigt, något sorgset. /.../ Jo, något händer. Barnen får en helhetsupplevelse som inbegriper både kropp och själ. Musik och rörelse kan öppna kanalerna till en människas känslor. Och att musicera tillsammans är att mötas utan ord. Det är slitna fraser men de uttrycker vad som kanske är en kärna: Att genom rytmiken utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap, mellan att stå i centrum och vara en i mängden. Det är naturligt att jag gör, du gör, vi gör - och ni tittar! Hur mycket plats kan jag ta i förhållande till andra? Blir vi alltid starkare tillsammans? Vad händer med mig själv om jag bara står tillbaka? Det är centrala mänskliga frågor som man ofta talar om och som får en kroppslig aspekt genom musiken.

Särskilt det där med att "utforska spännvidden mellan ensamhet och gemenskap" fångade mitt intresse. Att dansa unisont, att lyfta fram en solist mot gruppen som bakgrund, att skapa små grupper i gruppen eller att improvisera individuellt fast alla tillsammans, det är intressanta former för komposition - men det är också ett utforskande av våra sociala relationer i verkligheten. Många ser det som att soloroller är viktigast, men vad är en solist utan gruppen? Det är stor skillnad på att dansa ett solo ensam på scen och att göra det med en grupp dansare där som gör något annat. Att komma till insikt om att alla deltagare är lika viktiga för kompositionen är en fantastisk känsla. Att vara en del av en helhet som är mer än summan av delarna... En kör är mäktig för att den är en kör. Samma sak med en orkester - eller en dansensemble. Det hänger också ihop med det Cecilia Hofsten säger om att det blir naturligt att man turas om att titta på varandra. Vi har olika roller i sammanhanget, men alla är lika viktiga. Att visa något utan publik är helt meningslöst och en motsägelse i sej själv.

Läs också:
Att hantera elevers prestationsångest
Öppna dörrar

Överträning, del 15: När smärta blir normaltillståndet

Igår kväll hörde jag en del av ett radioprogram som handlade om smärtlindring i livets slutskede. En läkare, som var specialiserad på just det, intervjuades. Flera gånger nämnde han ordet smärtfri och jag kom på mej själv med att tänka: "Smärtfri? Menar han verkligen det? Det är klart patienten inte ska ha ont, men att bli helt smärtfri, är inte det lite väl mycket begärt?" När jag hade upptäckt att det var så jag låg och tänkte började fundera lite mer på det. Smärtfri kanske är det normala, tänkte jag. Folk kanske faktiskt inte har ont hela tiden. På något sätt kändes det som en ny insikt.

På snart nio år har jag inte upplevt en enda dag helt utan smärta. Perioder när jag mår bra och känner mej förhållandevis stark har jag ändå alltid ont någonstans. Kanske inte hela tiden, men när det för tillfället känsliga stället (ofta handlederna eller armbågarna) belastas på något sätt kommer smärtan. Det är det normala och det tillstånd jag strävar efter under de dåliga perioderna. Jag önskar aldrig längre att jag ska slippa smärtan helt, bara att slippa ha ont hela tiden. Smärtfri har blivit ett nästan magiskt ord, ett utopiskt tillstånd, som väl knappast kan vara uppnåeligt för någon?

Och så igår insåg jag att jag kanske har blivit lite knäpp. Smärtan har förvridit både min kinestetiska intelligens och mitt förnuft. Kanske är det det som kallas anpassning. Kanske är det det som gör att man inte trillar ner och dör efter en viss mängd smärta. Men kanske är det också det som gör att ett tillstånd helt utan smärta aldrig blir verkligt.

Läs också:

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Övriga inlägg om överträning

Namnlekar för småbarn

Jag skrev en gång att jag aldrig mer skulle skriva om barndans och danslek, men uppenbarligen hade jag fel. Någon som letat sej hit har sökt efter namnlekar och det är faktiskt ett av mina specialområden. Här kommer två namnlekar som jag tycker funkar bra med små barn.

Namn+rytm
Den här leken har jag snott från en handledare jag hade på en vfu-plats. Hon hade en musiker, som trummade till, men jag brukar göra den utan musik, vilket också går bra. Så här går det till:
Alla som är med på lektionen sitter i ring. Jag brukar börja med de två barnen som sitter närmast till höger om mej, men man kan börja var som helst i ringen. Alla säger de två barnens namn och lägger sedan till en rörelse som vi både säger och utför. Till exempel: "Anna och Tindra! Box box box!" Då slår vi i luften. Vi upprepar fyra gånger. Sen fortsätter vi med nästa två: "Simon och Filippa! Klapp klapp klapp!" Också fyra gånger. Så fortsätter vi runt i ringen tills allas namn är sagda. Om man har en väldigt stor grupp kan man börja om och upprepa samma rytmer igen, om man inte kommer på fler nya. Bäst funkar dock leken med 8-14 barn. Med fler kan det hända att de tröttnar, eftersom åtminstone en del barn bara tycker det är roligt just när deras namn sägs.

Namntåget
Den här leken lärde jag mej på CISV-läger. Den funkar i alla åldrar, även om man kan behöva uppmana både barn och ungdomar att säga sitt namn så alla hör. Det kan å andra sidan vara en bra övning i sej. Så här funkar det:
Alla som är med på lektionen står i ring. En person, till exempel Jakob, börjar att vara lok (utan vagnar). Hen tuffar runt i ringen och stannar framför någon som hen själv väljer och säger: "Hej! Vad heter du?" Den tillfrågade svarar sitt namn: "Emilia!" Loket hoppar då upp och ner som en stjärna och ropar: "Emilia! Emilia! Emilia!" Sen blir Emilia lok och Jakob blir vagn. De tuffar fram till någon Emilia väljer och säger: "Hej! Vad heter du?" Personen svarar sitt namn: "Karoline!" Både Emilia och Jakob hoppar upp och ner och ropar: "Karoline! Karoline! Karoline!" Sen blir Karoline lok med både Emilia och Jakob som vagnar. Så fortsätter leken likadant med fler och fler som hoppar och ropar tills alla är med i tåget.
Den här leken funkar bäst med ca 10 elever. Med fler blir det både ganska tråkigt för dem som står och väntar och svårt att höra namnen, även om de sägs högt och tydligt. Det går förstås att göra varianter där alla i ringen hoppar och ropar istället. Se också upp i grupper med tydlig statushierarki! Det är inte kul att vara den som alltid blir vald sist. Å andra sidan kommer då hela gruppen vara med i tåget som ropar ens namn.

Med barngrupper upp till 6-7 år inleder jag varje lektion med en namnlek. Det har flera fördelar. Att inleda och avsluta varje lektion likadant ger en tydlig form åt danslektionen och gör barnen trygga. Inleder man med en namnlek har alla barn redan från början dessutom blivit sedda och fått sitt namn uttalat av såväl läraren som de andra eleverna. Man visar också att det är viktigt att var och en är där.

Kan duktiga elever nå framgång utanför skolan?

I senaste numret av Danstidningen berättar två unga dansare om hur de har upplevt sin utbildning på Kungliga Svenska Balettskolan och den första tiden efter skolan.

Vad som generellt saknas är att de mer skulle behöva se på sig själva som dansare och inte som elever. De vet hur man ska vara som elev men inte hur en bra dansare ska vara. Det innebär bland annat att fokus snarare ligger på att vara korrekt än på danskvalitet. Att börja hitta sin identitet som dansare är ett arbete som inte sällan påbörjas på riktigt förrän man har gått ut skolan.

Jag skulle vilja säga att det är ett problem som inte är specifikt för KSB, utan som finns i hela den svenska skolan, även om inte målet med all utbildning är att eleverna ska bli dansare. Byt ut ordet dansare i citatet mot vilket annat yrke som helst eller ta bort det helt och hållet - och texten stämmer på vem som helst. "Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare," står det i den nya läroplanen Lgr11. Oavsett om man vill syssla med konst, hantverk, teknik eller vetenskap behöver man vara kreativ - och för att kunna vara kreativ får man inte vara rädd att göra fel. En framgångsrik konstnär, hantverkare, tekniker eller vetenskapare tänker nytt och hittar kreativa lösningar på olika problem. En duktig elev däremot levererar det läraren vill ha. Precis som sägs i artikeln ovan ligger fokus i skolan oftare på att göra rätt än att utföra ett arbete med hög kvalitet. Kvalitet innebär för mej att det finns någonting unikt, udda, nytänkande och personligt i dansen. För att hitta det måste man våga testa olika möjligheter, gå olika vägar, gå vilse och hitta en helt ny väg. Under tiden skapar man sej också en identitet. Om det arbetet påbörjas först efter skolan är någonting väldigt fel. Då är det som om vi har satt barnen i fängelse i 12 år.

...generellt har man i undervisningen snarare sett på klassen som en grupp än sett eleverna som enskilda individer. Ingen uppmuntras sticka ut utan alla rör sig framåt tillsammans.

Det låter som typiskt för den mesta undervisning jag har utsatts för både i grundskola, gymnasium och dansskolor. När jag nu är lärare själv vet jag att det är lätt att falla in i. Det är den enklaste vägen - men den kommer inte leda till att eleverna utvecklas till stora konstnärer, nobelpristagare eller grundare av företagsimperier.