Jag har varit bortrest några dagar och därför hamnat lite efter i debatten. Efter att ha läst in mej på både bloggar och artiklar kan jag dock inte låta bli att ta upp tråden.
Det handlar förstås om Jan Björklunds förslag att möjliggöra för rektorer att förbjuda burka och niqab i skolan. (Aftonbladet, SvD, Expressen) Argumenten både för och emot haglar, men ingen artikel eller blogg jag läst har tagit upp det första jag tänker på, nämligen att det handlar om ytterligare en inskränkning mot kvinnors sätt att klä sej. Jag är erbarmligt trött på att män i allmänhet och manliga politiker i synnerhet häver ur sej synpunkter på kvinnors kläder (att även kvinnor dissar varandras kläder är bara ett tecken på patriarkatets aldrig sviktande förmåga att söndra och härska). Vi täcker för mycket eller vi täcker för lite. Våra kjolar är för korta eller för långa. Vi är slampiga om vi inte använder bh, men vi är ännu slampigare om vi använder för mycket bh. Listan kan göras oändlig. När ska folk fatta att var och en bestämmer själv vad hon ska ha på sej och att det inte är någon annans sak att tycka om det?
Självklart finns det olika orsaker till att vi väljer det vi väljer. Jag tror personligen inte att det finns någonting sådant som "fria val". Vi är alla influerade av vad våra föräldrar, våra partners, våra vänner och bekanta, media, trender och traditioner säger till oss. Och alla har vi vuxit upp i ett patriarkat. "I burkornas rike är det män som bestämmer och kvinnor som i generationer har rättat sig efter maktetablissemangets synsätt," skriver Lotta Gröning i Expressen. Även i knätofsarnas rike är det så, skulle jag vilja säga. Även om det har blivit en aning bättre här de senaste 50 åren har vi fortfarande en bjälke i det västeuropeiska, sekulariserade ögat. Om vi vågade se den bjälken skulle vi kanske inte vara så rädda för andras bjälkar och flisor heller. För visst handlar det om rädsla. "Burkan är ett skrämmande plagg," läste jag bland kommentarerna till ett blogginlägg. Så ska vi förbjuda allt som skrämmer några av oss? Nej, självklart inte. Jag är till exempel rädd för unga män i gula overaller,* men tycker för den sakens skull inte att vi ska förbjuda dylika klädesplagg.
Förbud är nämligen lika illa som påbud. Jag tycker inte det verkar särskilt troligt att de flickor som eventuellt har burit heltäckande slöja i skolan tack vare ett slöjförbud i framtiden kommer skutta skolvägen fram, obeslöjade, frigjorda och lyckliga, redo att ta in all världens kunskap, öppet kommunicerad via deras tillika obeslöjade lärare. Nej, tvärtom tror jag att det fåtal flickor det handlar om kommer försvinna till mer eller mindre extrema religiösa friskolor. Segregationen ökar och flickorna mariginaliseras ännu mer. Risken är att resultatet ändå tolkas som positivt, eftersom inga beslöjade flickor längre syns i sekulariserade skolor. På så sätt kan problemet sopas under mattan och vi behöver aldrig mer låtsas om det.
Nej, jag tror att om man vill att flickor ska ta av sej slöjan (eller näsringen eller munkjackans luva) måste man skapa trygga miljöer, där det känns bekvämt att vara utan slöja. Innan jag fick fast jobb vickade jag vid ett par tillfällen i en skola med, med svenska mått mätt, mycket hög andel muslimer. Dans är ett ämne, där slöjor och andra hängande tyger utgör ett stort hinder, men det är också ett ämne som exponerar kroppen mer än de flesta andra ämnen. För att underlätta för eleverna att delta i undervisningen har skolan valt att könssegregera grupperna i dansämnet. Den ordinarie dansläraren berättade för mej att i en av grupperna jag skulle vicka i hade alla flickorna kommit till första lektionen iklädda långkjol, långärmad tröja och hijab. Läraren hade valt att inte kommentera det, utan höll sin lektion enligt planeringen. Redan andra lektionen hade två av flickorna bytt ut kjolen mot mjukisbyxor och en och halv termin senare, när jag träffade gruppen hade alla utom en byxor och t-shirt. De flesta knöt dessutom sin slöja i nacken, så den täckte håret, men inte hindrade rörelser med huvudet. Utan vare sej påbud eller förbud uppifrån hade de alla valt att korrigera sin klädsel på ett sätt som kändes praktiskt och tryggt i sammanhanget. Det är något vi kan fundera på, tycker jag.
*Liksom de flesta andra rädslor är det här en irrationell sådan, grundad på fördomar om teknikstudenter och (överdrivna?) skildringar om nollningar på Chalmers.
Läs också SvD2, Marie Söderqvist, Adam Cwejman, Ann-Charlotte Marteus och Björn.
2 kommentarer:
Är inte burka från början ett sätt för män att kontrollera kvinnan, för att behärska sina egna begär? Vilket nu gömmer sig bakom religion. På samma sätt som den kristna religionen har kontrollerat kristna kvinnor under århundraden?
Varför inte införa skoluniform och förbjuda smink när vi ändå håller på?
I vårt samhälle och den kultur vi lever i idag är öppenhet viktigt, att se den man talar med är en del av de få kulturella anor som består i detta neutrala land. En viktigt sådan. För att nå jämställdhet måste vi arbeta politiskt och öppet. Klart man får ha på sig vad man vill, (dock ej naken)men jag vill se ansiktsyttryck på den jag talar med och möter.
Kvinna.
Hej Anonym och välkommen hit!
Är inte kortkorta kjolar och urringade linnen från början ett sätt för män att kontrollera kvinnor, med utgångspunkt i (de heterosexuella) männens begär? Vilket nu gömmer sej bakom frihet och frigjordhet? Men för att svara på din fråga: Jo, jag tror det.
Jag vet inte om din fråga om skoluniform är retorisk eller söker ett svar, men jag vill i alla fall berätta att jag var för skoluniform tills jag diskuterade saken med en speciallärare i England under andra året på lärarutbildningen. I England har barnen skoluniform. Hur formell den är skiljer sej mellan olika skolor, men poängen är att alla ser likadana ut. En dag om året fick dock barnen - åtminstone på den skola specialläraren jobbade på - klä sej hur de ville. Specialläraren tyckte att det var den bästa dagen på hela året. Det var den dag eleverna var lugnast och mest fokuserade. Varför? För att de fick vara sej själva. Kläder och smink ger möjlighet att uttrycka vem man är eller vill vara. De ger förstås också en möjlighet att gömma sej (det gäller även andra klädesplagg än burka och niqab).
Jag vill också gärna se ansiktet på den jag pratar med, men det betyder inte att jag kan tvinga människor att visa sitt ansikte för mej. Det hindrar mej inte heller från att prata i telefon eller chatta på internet.
Du skriver att man självklart får klä sej hur man vill, men sticker genast in en reservation mot det uttalandet. Man får inte vara naken. Varför inte? undrar jag ofta. Det finns tillfällen då jag gärna vill vara naken, till exempel på stranden. Men det är kanske en annan diskussion.
Skicka en kommentar