En egen plats i rummet

Om eleverna får välja själva var de ska stå eller sitta väljer de oftast samma plats i rummet varje lektion. Därför uppmanar jag alltid mina elever att byta platser mellan varje eller varannan övning. Ibland byter vi också i en övning, som en del av dansen. Rumsuppfattning är essentiellt för dansare. Att byta platser utvecklar rumsuppfattningen, eftersom man får se rummet, de andra dansarna, sig själv och läraren från ett annat håll. Är man van att stå i mitten får man kanske plötsligt en vägg att förhålla sej till när man ska stå vid sidan. Är man van att stå längst bak känner man sej kanske väldigt exponerad när man plötsligt hamnar längst fram.

Inte alla lärare uppmanar sina elever att byta platser. När jag är elev till sådana lärare brukar jag försöka ställa till det lite för mina medelever genom att byta plats på eget bevåg. Jag tänker ungefär: "Nu tar jag den här platsen, för då blir den som brukar stå här tvungen att ta en annan plats." Ärligt talat funkar det sällan. Även om jag står bergfast på den nya plats jag har valt står alla andra lika bergfast på sina vanliga platser. Resultatet blir obekväm trängsel där jag står och ett gapande hål där jag brukar stå. Ingen flyttar sej. Inte ens när vi har krockat, sparkat varann eller blivit tvungna att bara göra halva rörelserna i typ en kvart justerar folk sina placeringar med en enda millimeter. Fascinerande, tycker jag.

Och vad beror det på? Trygghet såklart. Att stå där man alltid brukar stå känns tryggt, säkert och ofarligt. Och trygghet är bra, förstås, till en viss gräns. För mycket trygghet hämmar kreativiteten. Om eleverna aldrig utmanar sina gränser blir de inga dansare. Ju mer man övar på att tänja sina gränser desto modigare blir man. Det går att träna precis som allting annat! Därför måste vi ibland tvinga eleverna att göra saker de inte vågar. Det gör att de växer. De upptäcker att de vågar, att de kan, att de lyckas. De blir friare människor, kreativa konstnärer och spännande dansare.