Den här veckan undervisar David Zambrano sin teknik Flying low på dagliga träningen på Danscentrum Syd. Första klassen idag var mycket utmanande - inte för att det var en massa komplicerat rörelsematerial, utan för att David var så noggrann. På hela lektionen (90 min) gjorde vi bara fyra olika övningar, som dessutom egentligen var olika versioner av samma sak, att ta sej ner till och upp från golvet. Kanske återkommer jag senare till berätta mer om själva tekniken. Nu ville jag egentligen berätta om något annat, nämligen en korrigering som jag fick.
Om man gör en väldigt grov indelning av lärstilar* inom dans finns det två kategorier: de som tänker och de som gör. Den senare kategorin testar rörelsen och måste "känna den" för att lära sej medan den förra kategorin tittar, analyserar och går igenom långsamt. Det är det gänget jag tillhör. Jag vet inte om det är så att den görande typen är vanligare bland de som undervisar dans eller om jag bara lägger märke till det när jag skiljer mej från mina lärare, men jag tycker i alla fall att jag väldigt ofta har fått kommentaren: "Tänk inte så mycket! Gör bara!" Jag har aldrig fattat vad det betyder. Det funkar inte så för mej! Om jag inte tänker kommer jag inte förstå rörelsen, utan bara flaxa runt. Det är åtminstone så jag själv upplever det.
Idag fick jag ett mycket bättre förslag från David Zambrano: "Next time you say: 'I have to think really hard...' - bring your intelligence into your body! That's why you're a dancer." För mej är det en helt annan sak än att säga: "Tänk inte!" När någon säger det känns det som om de säger: "Sluta larva dej!" Som om mitt tänkande skulle vara något trams jag höll på med och som hindrar mej från att dansa. Jag har ofta fått en känsla av att om jag bara kunde stänga av huvudet skulle jag bli en bättre dansare. När jag nu istället fick höra: "Rikta din intelligens in i kroppen!" kände jag mej stärkt. Det jag hörde David säga var: 1) Du är intelligent. 2) Du kan kontrollera din intelligens och använda den fysiskt istället för att fastna i huvudet. 3) Eftersom du har den förmågan är du en dansare.
Helt utan att berömma eller släta över någonting ingav han hos mej känslan att jag kan. Ja, faktiskt, jag kan.
*Läs om min skepsis mot begreppet lärstilar här.
2 kommentarer:
Vad skönt att du skriver om detta. Jag har tänkt på det mycket den senaste tiden. Jag har väldigt svårt att lära mig utan att få teorin bakom och förstå Hur rörelsen eller positionen ska se ut. Det spelar ingen roll hur mycket jag testar eller känner efter i kroppen om jag inte förstår teorin bakom. Detta skapar en oerhörd frustration, det känns som alla andra jag dansar med kopplar i kroppen. Jag står bara och undrar om detaljer. Det blir än svårare om inte rätt termer används, när svaret på frågan "hur har du armarna?" Besvaras "så här" istället för exempelvis "petit peu" försvårar det hela övningen för mig.
Välkommen hit, Emelie! Det är därför du trivs med en lärare som jag. ;) Mina invecklade förklaringar kan dock förvirra den andra typen av elever. Numera har jag lärt mej att, när jag vet att jag har en sådan elev, säga: "Den här informationen är inte till dej. Du kan strunta i detta och göra din grej." Jag har nämligen insett att de oftast inte behöver informationen, för att göra rörelsen alldeles jättebra. :) Samtidigt kan det vara frustrerande för en "görande" lärare, när tänkande elever börjar ställa en massa frågor, som kanske inte alls känns relevanta för en görare. "Men jag har ju visat så himla noga!" tänker kanske den görande läraren, men visar igen - vilket inte är till någon större hjälp för tänkaren. Påminner man sej själv om den här skillnaden kan det leda till mindre frustration för både elever och lärare, tror jag.
Skicka en kommentar