I de flesta genrer finns ideal och idéer om vilken del av dansen som är den "riktiga", den del då en "verkligen" dansar. När jag undervisar i så kallade skolgenrer, som modern/nutida dans eller jazz, förväxlar eleverna ofta teknikträningen med uppvärmning och klagar på att vi lägger så mycket tid på det. "Måste vi ha så lång uppvärmning? När ska vi börja dansa?" frågar de. Många förstår inte att varje övning är en dans och om de dansar den kommer de uppleva det. Självklart är det min uppgift som lärare att hjälpa mina elever till den insikten.
 |
| Ge det lite tid. Känn in var du har den andre. Från adrianrussi-en.weebly.com |
Ännu tydligare blir fenomenet i improviserade danser, som kanske främst har ett socialt syfte. Bland kontaktdansare är det antingen lyft eller så mycket kontakt som möjligt, som brukar uppfattas som den "riktiga" dansen dit många vill skynda. För att komma dit så fort som möjligt stressar de igenom eller hoppar helt över andra viktiga faser i kontaktimprojammet, som att hitta in i sej själv och sin egen dans, orientera sej i rummet och möta andra på ett mer subtilt sätt. Faktiskt skulle jag vilja påstå att när någon går in i en dans med mej och genast försöker lyfta upp mej eller lägga hela sin vikt på mej missar de/vi det som är själva dansen. Vi missar att lära känna varandra, att utforska varandras närområde, lägga märke till vilket tempo, vilken intensitet och vilka rörelsekvaliteter den andra personen har idag. Vi missar att leka, hitta de olika sätten som våra kroppar kan mötas och kopplas ihop och söka en gemensam rytm. Om vi däremot ger alla de stegen den tid de behöver kommer vi att skapa en gemensam dans. Kanske kommer den innehålla lyft, kanske inte - det är inte det som är det viktiga - men om lyften kommer gör de det av sej själva, som en konsekvens av vår gemensamma rörelse i rummet.
 |
| Gemensam tajming är asfett. Från swingriot.com |
Jag har vänner, som beskriver exakt samma sak från andra socialdanser, som lindy hop, folkdans och tango, där vissa turer och stegkombinationer anses vara den "verkliga" dansen. Samma sak där: istället för att lära känna sin partner och hitta ett gemensamt flöde försöker många dansare gå direkt på de turer som de vill göra.
Resultatet av den här stressen, oavsett om det är kontaktimprovisation eller styrdans, är ofta att dansen blir ganska misslyckad. Vi tappar varandra, trampar varandra på tårna, missuppfattar varandras impulser och signaler. Dansen blir stolpig, fumlig och omusikalisk. Mitt förslag är istället: släpp taget om vilka moves du vill göra, chilla, lyssna in och se vad som händer. Kanske får du en dans du aldrig hade väntat dej. Kanske upptäcker du att du har gjort allt det där coola ändå. Eller så inser du att det är minst lika coolt att uppleva samspelet med en annan människa, när två eller tre eller fyra danser smälter ihop till en.
2 kommentarer:
Funderar. Om man lär sig dansstegen i en viss ordning borde inte det bli bättre än att " släppa taget". Dansar man likadant överallt så är det lättare att hjälpa varandra? Kan du utveckla hur du tänker?
Jag kanske skriver fler inlägg om detta längre fram. Som jag ser det är socialdans alltid improviserad, precis som verbala samtal är. Det är en del av det roliga med dem. I kontaktimprovisation, som jag har störst erfarenhet av, finns inga fastlagda steg eller turer, även om det till exempel finns vissa lyft som många gör. Jag tror att det generellt skapar spänningar, om vi gör oss för tydliga bilder av hur dansen ska vara och vad som ska hända. Vad händer om den andra personen tolkar mina signaler/impulser på ett annat sätt än jag hade planerat? Blir jag besviken och/eller stressad då? Den typen av spänning leder till att det inte blir någon bra dans.
Skicka en kommentar