Skolan där jag arbetar har gått i konkurs. Vi fick beskedet strax innan höstlovet. Sedan dess har det varit oroligt. En konkursförvaltare (en jurist) har tagit över och fick först tillstånd av Skolinspektionen att driva skolan i fyra veckor, slutdatum 27 november. Det var den tiden de fick på sig att hitta någon som skulle vilja köpa skolan och i bästa fall fortsätta verksamheten. Samtliga lärare och all övrig personal blev uppsagda. Ingen visste hur många som skulle bli återanställda av en ny ägare.
Efter två veckor fanns två potentiella köpare. Den ena meddelade att de ville driva skolan vidare med samma inriktning som tidigare, den andra att de ville förändra inriktningen. Konkursförvaltaren fick tillstånd att driva skolan fram till terminslut, för att underlätta övertagandet och kontinuiteten i verksamheten.
Ytterligare en och en halv vecka senare hade båda de potentiella köparna dragit sig ur. Därmed finns ingen som kan eller vill ta över skolan och verksamheten måste alltså läggas ner. Under de veckor som gått sedan konkursbeskedet har ca 25 % av eleverna flyttat till andra skolor och konkursförvaltaren har därmed inte ekonomi till att driva skolan de sista veckorna fram till jul. Med två veckors varsel fick eleverna och deras föräldrar veta att skolan kommer stänga en vecka in i december. De kommunala skolorna är skyldiga att ta emot eleverna, men för dem som höll hoppet uppe om att skolan skulle finnas kvar även efter jul är det en stor och ganska plötslig omställning.
Det stora elevbortfallet tillsammans med all osäkerhet kring framtiden har dessutom gjort det i princip omöjligt att undervisa de senaste veckorna. De elever som är kvar ser sina klasskompisar försvinna en efter en, utan ordentliga avsked. En dag är någon eller några bara borta. Elevgrupperna blir mindre och mindre. Det kryper i kroppen på de kvarvarande. Det blir omöjligt att koncentrera sig. En del springer runt, river ner, förstör inventarier och stökar ner. Andra kryper in i var sitt hörn och gråter. Många klagar över ont i magen. Alla är lättirriterade och det uppstår fler konflikter än vanligt.
Också lärarna är trötta, håglösa och oroliga. Även om de flesta kan vara lugna med att de får nytt jobb (pga stor lärarbrist) är det svårt att hålla motivationen och humöret uppe, när allt är osäkert. Det är svårt att planera, när en inte vet hur många elever en har kvar nästa dag. Det är svårt att fokusera på lärstoffet, när eleverna är så oroliga.
I ett marknadsliberalt perspektiv är det positivt att en skola går i konkurs och tvingas lägga ner. Det eliminerar "dåliga" skolor från marknaden och eleverna kan vara glada att de får börja på en "bättre" skola. Ett sådant perspektiv ser dock inte vilken stress det innebär för barn att under flera veckor inte veta vad som ska hända med deras skola eller var de ska hamna istället. I Sverige anses utbildningen i grundskolan så viktig att alla barn har lagstadgad plikt att genomgå den. Barnen på min konkursdrabbade arbetsplats kommer att ha förlorat en halv termins undervisning. I värsta fall kommer de alltid ligga en halv termin efter sina nya klasskompisar. En halv termin kan låta lite i ett marknadsliberalt perspektiv, men för en grundskoleelev är det en väsentlig tid och en väsentlig mängd lärstoff.
Nu har vi drygt en vecka kvar. Jag kan bara hoppas på att det går bra för alla våra elever efter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar