Det är betygstider, men bedömningen av elevernas arbete och kunskaper pågår förstås under hela läsåret. Mina elever tycker det är kämpigt att behöva lämna in uppgifter för bedömning stup i kvarten. För inte så länge sen fick jag reda på hur de upplever det: De får en uppgift, som de måste göra. Det är viktigt att de lämnar in en så perfekt lösning som möjligt, för betyget som de får på uppgiften påverkar det slutgiltiga betyget. De har bara en chans på sej. Efter ett tag får de tillbaka uppgiften med ett betyg och i bästa fall en kommentar. Jag blev bekymrad, för jag ser inte alls uppgifter på det sättet. Jag ser det istället så här:
För att kunna göra en vettig bedömning måste jag ta reda på vad eleverna kan. Ett sätt är att ge dem en uppgift att lösa. I mitt ämne kan de uppgifterna antingen vara praktiska (till exempel att skapa en koreografi) eller teoretiska (till exempel att skriva en träningsanalys). Ibland kan det vara en kombination av de två. Eleverna löser uppgiften, men lösningen behöver inte vara perfekt (det vore ju snarare förvånande om den var det). När jag läser vad de skrivit (förutsatt att det är en teoretisk uppgift) får jag ett hum om vad de kan. Då markerar jag de kunskapskrav som de uppfyller i bedömningsmatrisen. Varje elev får se tydligt vilka kunskapskrav hen har uppnått hittills. Ofta anar jag att eleverna kan mer än de har visat i sin redovisning. Därför ställer jag alltid följdfrågor till dem i mina kommentarer. Följdfrågorna kan besvaras skriftligt eller muntligt beroende på tidstillgång och elevens önskemål och är relevanta i förhållande till de kunskapskrav eleven ännu inte har uppnått. När eleven har svarat på följdfrågorna kan jag (i bästa fall) markera några kunskapskrav till i bedömningsmatrisen. Sedan kan jag ställa fler följdfrågor eller spinna vidare på något annat som kommit upp i samtal eller text. På så sätt behövs heller inte särskilt många uppgifter på ett läsår, utan vi kan fortsätta att gemensamt bearbeta och lära oss nya saker av en enda eller ett fåtal uppgifter.
Jag vet att jag är priviligerad, som har så få elever. Det underlättar naturligtvis, när jag vill ställa olika följdfrågor till var och en. I slutändan anar jag dock att det inte alls blir mer arbete än om jag skulle ge alla samma uppgifter hela tiden. Då skulle jag kanske behöva dela ut tio uppgifter på ett läsår, för att få reda på samma saker, som jag nu får reda på genom två uppgifter (jepp, mina ettor har bara fått två skriftliga uppgifter i år).
För eleverna presenterar jag följdfrågorna som en möjlighet att utveckla sina tankar och visa mej vad de verkligen har lärt sej. Det är alltså ingen obligatorisk komplettering och en del elever väljer att avstå från möjligheten. De vet att det kommer fler chanser, eftersom jag ser det som min uppgift att ta reda på vad de kan och inte som deras uppgift att visa mej. Finns det något jag fortfarande inte vet att de kan kommer jag fråga dem om det tills jag med säkerhet vet att de kan det.
