Sista dagen på Balettintensiven

Har man inte tränat på hela sommaren och sen plötsligt tränar 5 timmar om dagen i tre dagar blir kroppen lite chockad. Igår morse fick jag först ett sms: "Hej Emelie, jag har migrän. Kommer kanske på eftermiddagen." Ungefär en kvart senare fick jag nästa sms: "Hej. Jag är sjuk, så jag kommer inte idag." När de tre återstående dök upp visade det sej att även två av dem var lite krassliga. Det var alltså en synnerligen liten och medtagen grupp som kämpade sej igenom sista dagen på Balettintensiven, men de var tappra som alltid och på slutet skrev de idel positiva kommentarer på utvärderingen. Det slående var dock att alla önskade sej mer teknikträning och anatomi, så nästa år blir det kanske en lite torrare kurs. :)

I tisdags fick vi besök av Växjös sommarblogg, som tog fina bilder och skrev ett mycket bra reportage. Läs här!

Att experimentera med balett

Två dagar till av Balettintensiven har gått. Jag är fortfarande imponerad av mina fem tappra elever. Både igår och idag har vi gjort de mest märkliga saker. Igår pratade vi lite om Laban och de åtta rörelsekvaliteterna. Efter en mycket kort teoretisk genomgång provade vi att kombinera direkt/indirekt rum, snabb/utdragen tid och stark/svag kraft på olika sätt. Sedan övergick vi till mina kvalitets- och kroppsdelskort. Jag har gjort stora kort på vilka det står GLIDANDE, SNÄRTANDE, och så vidare, och små kort där det står HÄLAR, MAGE, AXLAR, och så vidare. Under kortimpron får vem som helst när som helst dra ett stort och ett litet kort och läsa upp högt och tydligt vad som står där. Sen gör alla det tills någon annan drar två kort. Det är ofta mycket svårare än man tror, men när eleverna koncentrerar sej kan de hitta helt nya sätt att röra sej.

Nästa steg innebar att förändra kvaliteten i några av de övningar som ingår i teknikklassen. För att kunna göra det var vi förstås tvungna att först komma fram till vilka kvaliteter övningarna hade från början. Det uppstod en del intressanta meningsutbyten och funderingar, till exempel huruvida en rörelse är stark i och med att den är jobbig att utföra. Vi kunde också, ganska fascinerade, konstatera att vi i grand valse hade snabba fötter/ben, men utdragna armar/torso. Efter att vi hade experimenterat med att invertera rums- tid och kraftaspekterna i ett antal övningar föreslog en av eleverna att vi skulle prova med korten. Sagt och gjort. Eleverna fick dra var sitt stort och var sitt litet kort och lägga till det till originalövningarna. Det blev fantastiskt roligt.

På slutet diskuterade vi vad som hade känts som balett och inte. Jag påpekade att jag inte hade kunnat komma på ett enda tillfälle då indirekt rum används i balett, vilket skulle betyda att baletten bara använder hälften av alla möjliga kvaliteter. Då kom dock en elev på att svanarnas armar/vingar i Svansjön faktiskt är indirekta! Ja, där ser man.

Idag utgick vi från hur Forsythe jobbar med balettposer för att skapa modern/nyklassisk dans. Invertera, krypa in i, förflytta... och så på med musik. Så här blev det:

Balettintensiv 2010, dag 1

Första dagen på jobbet idag och nu sitter jag här med ömmande vader. Det slår aldrig fel, särskilt inte om man börjar med balett. Den här veckan har vi för första gången Balettintensiv på Kulturama. Som vanligt före terminsstart var jag lite orolig. Jag har inte undervisat sedan slutet av maj och var inte helt säker på att jag skulle komma ihåg hur man gör. Det gjorde jag förstås. Och det var en fröjd att vara tillbaka på jobbet. Bara fem var anmälda till kursen, men min snälla chef lät mej hålla den ändå. Det är jag verkligen glad för, för de här fem förtjänar det verkligen! De ansträngde sej verkligen till max hela tiden och trots att de var så trötta att de föll ihop på golvet mot slutet reste de sej och dansade en gång till. Och en gång till. Då är det lätt att undervisa.

Vi började med en mjuk och långsam uppvärmning, för att sedan fortsätta med "medveten styrketräning", som jag kallar det. Jag ser ingen mening med att pumpa på i högt tempo och därmed bara bygga upp de redan stora musklerna. För det är det som händer, om man inte tänker på vad man gör. Kroppen låter alltid de starkaste musklerna jobba i första hand. För att stärka upp alla små muskler, som hjälper oss att få ett nyanserat rörelsemönster och som stabiliserar leder och torso behöver vi jobba långsamt och medvetet. På så sätt vävdes en hel del anatomi in också som en extra bonus.

Sedan hade vi teknikklass och vi hann förvånansvärt nog göra hela stången och nästan allt på golvet! Jag hade krånglat till några övningar lite för mycket och musiken passade inte alltid, så nu måste jag fixa lite till imorgon, men annars funkade det utmärkt. Vissa saker var lite svåra, men så ska det ju va! Det är lurigt att anpassa lektionen till elever på så olika nivå som de här, men eftersom de bara är fem hinner jag jobba lite med var och en också.

På eftermiddagen tränade vi in De små svanarnas dans från Svansjön. Den är fruktansvärt konditionskrävande, men eleverna kämpade. Den går också mycket, mycket snabbt och vi var tvungna att göra vissa saker i halva tempot, men det gjorde inget. Till slut såg det jättebra ut! För mej är det dock helt obegripligt hur ens proffs kan göra den i originaltempot - och så är det dessutom ofta unga balettelever som dansar den i föreställningar!



Till slut tog vi en lååååång stretch och avslappning. Imorgon kör vi igen! Får se hur mörbultade alla ser ut efter idag. Om alla har lika ont i vaderna som jag kommer det nog gnys och klagas en del...

Det handlar mer om kön än om religion

Jag har varit bortrest några dagar och därför hamnat lite efter i debatten. Efter att ha läst in mej på både bloggar och artiklar kan jag dock inte låta bli att ta upp tråden.

Det handlar förstås om Jan Björklunds förslag att möjliggöra för rektorer att förbjuda burka och niqab i skolan. (Aftonbladet, SvD, Expressen) Argumenten både för och emot haglar, men ingen artikel eller blogg jag läst har tagit upp det första jag tänker på, nämligen att det handlar om ytterligare en inskränkning mot kvinnors sätt att klä sej. Jag är erbarmligt trött på att män i allmänhet och manliga politiker i synnerhet häver ur sej synpunkter på kvinnors kläder (att även kvinnor dissar varandras kläder är bara ett tecken på patriarkatets aldrig sviktande förmåga att söndra och härska). Vi täcker för mycket eller vi täcker för lite. Våra kjolar är för korta eller för långa. Vi är slampiga om vi inte använder bh, men vi är ännu slampigare om vi använder för mycket bh. Listan kan göras oändlig. När ska folk fatta att var och en bestämmer själv vad hon ska ha på sej och att det inte är någon annans sak att tycka om det?

Självklart finns det olika orsaker till att vi väljer det vi väljer. Jag tror personligen inte att det finns någonting sådant som "fria val". Vi är alla influerade av vad våra föräldrar, våra partners, våra vänner och bekanta, media, trender och traditioner säger till oss. Och alla har vi vuxit upp i ett patriarkat. "I burkornas rike är det män som bestämmer och kvinnor som i generationer har rättat sig efter maktetablissemangets synsätt," skriver Lotta Gröning i Expressen. Även i knätofsarnas rike är det så, skulle jag vilja säga. Även om det har blivit en aning bättre här de senaste 50 åren har vi fortfarande en bjälke i det västeuropeiska, sekulariserade ögat. Om vi vågade se den bjälken skulle vi kanske inte vara så rädda för andras bjälkar och flisor heller. För visst handlar det om rädsla. "Burkan är ett skrämmande plagg," läste jag bland kommentarerna till ett blogginlägg. Så ska vi förbjuda allt som skrämmer några av oss? Nej, självklart inte. Jag är till exempel rädd för unga män i gula overaller,* men tycker för den sakens skull inte att vi ska förbjuda dylika klädesplagg.

Förbud är nämligen lika illa som påbud. Jag tycker inte det verkar särskilt troligt att de flickor som eventuellt har burit heltäckande slöja i skolan tack vare ett slöjförbud i framtiden kommer skutta skolvägen fram, obeslöjade, frigjorda och lyckliga, redo att ta in all världens kunskap, öppet kommunicerad via deras tillika obeslöjade lärare. Nej, tvärtom tror jag att det fåtal flickor det handlar om kommer försvinna till mer eller mindre extrema religiösa friskolor. Segregationen ökar och flickorna mariginaliseras ännu mer. Risken är att resultatet ändå tolkas som positivt, eftersom inga beslöjade flickor längre syns i sekulariserade skolor. På så sätt kan problemet sopas under mattan och vi behöver aldrig mer låtsas om det.

Nej, jag tror att om man vill att flickor ska ta av sej slöjan (eller näsringen eller munkjackans luva) måste man skapa trygga miljöer, där det känns bekvämt att vara utan slöja. Innan jag fick fast jobb vickade jag vid ett par tillfällen i en skola med, med svenska mått mätt, mycket hög andel muslimer. Dans är ett ämne, där slöjor och andra hängande tyger utgör ett stort hinder, men det är också ett ämne som exponerar kroppen mer än de flesta andra ämnen. För att underlätta för eleverna att delta i undervisningen har skolan valt att könssegregera grupperna i dansämnet. Den ordinarie dansläraren berättade för mej att i en av grupperna jag skulle vicka i hade alla flickorna kommit till första lektionen iklädda långkjol, långärmad tröja och hijab. Läraren hade valt att inte kommentera det, utan höll sin lektion enligt planeringen. Redan andra lektionen hade två av flickorna bytt ut kjolen mot mjukisbyxor och en och halv termin senare, när jag träffade gruppen hade alla utom en byxor och t-shirt. De flesta knöt dessutom sin slöja i nacken, så den täckte håret, men inte hindrade rörelser med huvudet. Utan vare sej påbud eller förbud uppifrån hade de alla valt att korrigera sin klädsel på ett sätt som kändes praktiskt och tryggt i sammanhanget. Det är något vi kan fundera på, tycker jag.

*Liksom de flesta andra rädslor är det här en irrationell sådan, grundad på fördomar om teknikstudenter och (överdrivna?) skildringar om nollningar på Chalmers.

Läs också SvD2, Marie Söderqvist, Adam Cwejman, Ann-Charlotte Marteus och Björn.

Bristande förtroende för lärarna - igen

Återigen visar Folkpartiet - detta skolfrågeparti - bristande förtroende för lärarna. Det är ju märkligt, för vilka ska rösta på (fp) om inte lärarna? Som Heidi Avellan skriver i Sydsvenska Dagbladet den 3 juli:

"Vilket parti är bäst på skolfrågor? FP. Mest engagerat i skolfrågor? FP. Mest profilerat på skolfrågor? FP. När det handlar om Folkpartiet så handlar det om skolan. Sedan kommer ingenting och ingenting och därefter kärnkraft och euron. Klassiska liberala frågeställningar hotar sällan täten på det här klassiska liberala partiets agenda. /.../ Och visst, skolfrågan är viktig, men med sitt stora engagemang framstår detta lärarnas parti som ett enfrågeparti."

Och ändå är fp:s attityd mot lärarna i det närmaste föraktfull. Det visar sej inte minst genom de uttalanden fp:s representanter har gjort angående lärarutbildningen. Att skolan är så dålig (men hur dålig är den egentlingen?), att eleverna når allt sämre resultat (gör de verkligen det?), beror på att lärarutbildningen är så himla dålig. Det är lätt att tro att ingen nuvarande lärare borde vara behörig att undervisa över huvud taget.

Attityden syns också i fp:s starka önskan om centralstyrning. Det räcker inte att alla har rätt till likvärdig utbildning, utan alla ska helst få likadan utbildning. Det senaste förslaget som pekar åt det hållet är en kulturkanon. Redan i valrörelsen 2006 argumenterade fp för en litterär kanon, alltså en lista på böcker som alla elever måste läsa under sin skoltid. En sådan kanon finns i Danmark och i en del andra länder, men i Sverige vann förslaget inget större stöd. Ändå har vi en dold litterär kanon. Det är den som gör att de flesta läser ungefär samma böcker i skolan i alla fall. Vilka av följande författare har du inte läst?
Anders Jacobsson och Sören Ohlsson
Jonas Gardell
Jan Guillou
Selma Lagerlöf
John Steinbeck
August Strindberg

Nåväl, listan kan göras lång. Förutom en litterär kanon vill fp nu att det ska finnas en allmän kulturkanon, som ska gälla film, musik och bildkonst (dans finns förstås inte med på kartan, som vanligt). En del av kritiken mot förslaget om litterär kanon handlade om att det ska anges från politiskt håll vad vi ska läsa i skolan (det finns tydligen fler än jag som tycker det doftar Sovjet). Därför vill fp den här gången låta statliga muséer och kulturinstitutioner lista de viktigaste delarna av det svenska kulturarvet. Problemet är det i princip är samma sak. Som kulturarbetare är jag hjärtligt trött på de stora institutionernas inflytande över den svenska kultursfären. Institutionerna fyller sin funktion och jag tycker de ska finnas kvar. Jag tycker att Kungliga Operan är viktig, eftersom den för vidare den del av kulturarvet som är balett. Jag tycker att Dansens Hus är viktigt, eftersom det ger oss möjlighet att se stora internationella koreografer och kompanier till ett rimligt pris. Och så vidare. Men - och det är ett stort men - de stora institutionerna sätter idag ramar för hela det svenska kulturutövandet. En ny organisation för danskonst startades ganska nyligen. "This is big!" löd slogan. Det här skulle bli någonting annorlunda. Alla intresserade var inbjudna att delta i arbetet. Vid det första officiella mötet deltog jag och tre andra via skype, eftersom vi inte hade möjlighet att resa till Stockholm (självklart hålls alla möten där), men vilka fanns på plats? Jo, representanter för de stora organisationerna! Behöver de verkligen en ny organisation? Jag trodde den var till för oss som jobbar "underifrån", men så var det då rakt inte. Ungefär i samma veva startades Vågastipendiet, också med en klatchig slogan: "Konstnärernas eget stipendium!". Konstnärer* kan betala in små bidrag, som sedan går till konstnärer som ansöker och väljs av konstnärer. En chans för dem som vanligen blir nekade stipendier från Konstnärsnämnden och Kulturrådet, hade man kunnat tänka sej. Men vilka sitter i juryn? Jo, återigen representanter för de stora institutionerna. Och det är bara två exempel på en lång rad liknande företeelser. Att därför låta de stora institutionerna ange vilka verk som ska tas del av i skolan försvårar ytterligare för de "små" aktörerna att komma fram. Det blir ett hinder för förnyelse och för lärarnas arbete, eftersom de stora institutionerna aldrig, aldrig, aldrig kommer lyfta fram folkliga strömningar, små fria grupper, verkliga rebeller och icke-professionell konst. Aldrig. Och varför? För att det inte är deras bord. Det är inte den konsten de sysslar med. De sysslar med institutionell konst och då blir det det vi ska syssla med i skolan också.

Men värst av allt är förstås hur fp ännu en gång visar total brist på förtroende för lärarnas kompetens. De flesta lärare kan väl tillräckligt mycket om sitt ämne för att veta vilka strömningar som har lett till att konsten ser ut som den gör, vilka enskilda konstnärer och grupper som varit viktiga, hur konstens utveckling har hängt ihop med samhällets? Jag vet i alla fall vad och vem jag vill lyfta fram i min undervisning. Om det ska finnas en kanon (men det ska det inte) ska den göras av lärarna själva och inga andra.

*När jag skriver konst och konstnärer avser jag begreppens bredare innebörd, dvs. alla konstarter och deras utövare.