Igår var jag och såg Klungan & Birgitta Egerbladh på Växjö Teater och blev väldigt fascinerad av publiken, som helt klart var inställd på att ha roligt. Det fanns de som skrattade redan från början - ja, nästan innan det hade börjat. Särskilt intressant blev det, när skådespelarna jobbade fysiskt. De jobbade mycket med disharmoniska rörelser och obekväma kroppspositioner. Det såg helt enkelt ut som typisk 2010-talsdans och hade kunnat framföras av vilket samtida danskompani som helst (till exempel The Forsythe Company, som i sin föreställning i somras använde sej av precis samma typ av rörelsemönster). Den stora skillnaden igår var publikens reaktion. Folk asgarvade! Det skulle aldrig hända om det hade varit till exempel Cullbergbaletten & Birgitta Egerbladh eller Kungliga Operabaletten & Birgitta Egerbladh. På sin höjd skulle kanske någon okonventionell typ småfnissa lite för sej själv, men ingen skulle skratta så det hördes. Snarare skulle folk klia sej på hakan och tänka: "Hm... intressant..." Delvis beror det kanske på att publiken i viss mån är en annan, men till stor del tror jag det beror på våra förväntningar. När vi går och ser en humorgrupp förväntar vi oss att få skratta, men när vi går och ser ett seriöst danskompani tror vi snarare att vi inte får göra det.
Från föreställningen Se oss flyga genom luften (som jag såg igår). Foto: Andreas Nilsson
Jag tycker i alla fall det är underbart att folk skrattar. Jag hade velat göra ett experiment: marknadsför The Forsythe Companys nästa föreställning som en humorföreställning. Låt folk som aldrig har hört talas om kompaniet (kanske många av dem som går och ser Klungan, till exempel) se föreställningen och iaktta deras reaktioner. Tänk så befriande det skulle kunna vara att se en dansföreställning och få skratta rakt ut! Ibland tror jag till och med att det är vad koreograferna önskar sej. De menar kanske inte alls att vara svåra och tragiska, utan anstränger sej till max för att vara roliga? Och så säger publiken bara: "Hm... intressant..."
The Forsythe Company - Neuproduktion
Festspielhaus Hellerau, Dresden
Förra fredagen såg jag Forsythes nya föreställning Neuproduktion. Som vanligt är stycket fullt av Forsythesk klurighet och det märks att kompaniet har en egen husfilosof. Dansarna, 12 till antalet, leker med stora kartongrektanglar på olika sätt. De kryper ihop under, lägger sej ovanpå, gömmer sej bakom, håller sej på var sin sida, lyfter över huvudet, sparkar på och åker kana på kartongen. Det är intressant till en början, då tre dansare kommer in på scen och förhåller sej på olika sätt till kartongen och till varandra. Två av dem dansar med varandra medan den tredje håller sej för sej själv och så småningom börjar prata nonsens. Så småningom dyker fler och fler dansare upp. Nonsenspratet återkommer i flera varianter, de extremt fula kostymerna (färgerna skär sej, kläderna sitter illa och ser ut att komma från helt olika sammanhang) är ett annat tema och så förstås kartongbitarna. Ibland förhåller sej dansarna till varandra, men bara vid ett tillfälle dansar de i synk. Musiken mullrar monotont och basala filosofiska sentenser projiceras på väggen bakom dansarna: "He is to them as they are to us." "She is to him as he is to them." Och så vidare.
Tyvärr håller inte konceptet i längden. Även om mitt intresse väcktes i början har jag tröttnat efter ungefär 20 minuter. Dessvärre fortsätter föreställningen en timme till efter det. Hela tiden önskar jag att det dissonanta rörelsemönstret någon gång ska brytas av om så aldrig så kortvarigt av någonting harmoniskt, att scenen kanske ska tömmas på kartong och att de pretentiösa projicerade sentenserna ska bytas ut mot något mer oväntat. Jag önskar helt enkelt att något oförutsett ska ske - men det gör det inte. På samma sätt som musikens monotona mullrande fortsätter dansen och ljuset utan toppar och dalar tills de till slut tonar ut och dör bort så obemärkt att publiken inte riktigt vet om det är dags att applådera. Alltihop känns mest som en studie i vad man kan göra med ett antal kartongrektanglar och det räcker tyvärr inte för ett helaftonsverk.
Två dagar till av Balettintensiven har gått. Jag är fortfarande imponerad av mina fem tappra elever. Både igår och idag har vi gjort de mest märkliga saker. Igår pratade vi lite om Laban och de åtta rörelsekvaliteterna. Efter en mycket kort teoretisk genomgång provade vi att kombinera direkt/indirekt rum, snabb/utdragen tid och stark/svag kraft på olika sätt. Sedan övergick vi till mina kvalitets- och kroppsdelskort. Jag har gjort stora kort på vilka det står GLIDANDE, SNÄRTANDE, och så vidare, och små kort där det står HÄLAR, MAGE, AXLAR, och så vidare. Under kortimpron får vem som helst när som helst dra ett stort och ett litet kort och läsa upp högt och tydligt vad som står där. Sen gör alla det tills någon annan drar två kort. Det är ofta mycket svårare än man tror, men när eleverna koncentrerar sej kan de hitta helt nya sätt att röra sej.
Nästa steg innebar att förändra kvaliteten i några av de övningar som ingår i teknikklassen. För att kunna göra det var vi förstås tvungna att först komma fram till vilka kvaliteter övningarna hade från början. Det uppstod en del intressanta meningsutbyten och funderingar, till exempel huruvida en rörelse är stark i och med att den är jobbig att utföra. Vi kunde också, ganska fascinerade, konstatera att vi i grand valse hade snabba fötter/ben, men utdragna armar/torso. Efter att vi hade experimenterat med att invertera rums- tid och kraftaspekterna i ett antal övningar föreslog en av eleverna att vi skulle prova med korten. Sagt och gjort. Eleverna fick dra var sitt stort och var sitt litet kort och lägga till det till originalövningarna. Det blev fantastiskt roligt.
På slutet diskuterade vi vad som hade känts som balett och inte. Jag påpekade att jag inte hade kunnat komma på ett enda tillfälle då indirekt rum används i balett, vilket skulle betyda att baletten bara använder hälften av alla möjliga kvaliteter. Då kom dock en elev på att svanarnas armar/vingar i Svansjön faktiskt är indirekta! Ja, där ser man.
Idag utgick vi från hur Forsythe jobbar med balettposer för att skapa modern/nyklassisk dans. Invertera, krypa in i, förflytta... och så på med musik. Så här blev det:
