I förrgår såg jag äntligen filmen The Artist. Det är en fantastiskt vacker film, genomtänkt och välgjord. Allra mest fascinerande är att formen så tydligt framträder som det viktigaste i filmen. Storyn har vi sett förut. Stumfilmsskådis på 1930-talet vägrar ta till sej den nya tekniken och spela in talfilm. Han träffar en ung, utåtriktad statist, som anammar talfilmen direkt och växer till en stor stjärna medan hans eget liv raseras mer och mer. Ändå kan de inte glömma varandra, utan söker ständigt vägar att förenas. Väldigt mycket påminner om Singing in the Rain och en hel rad andra filmer. Och ändå är The Artist så speciell. Varför? Jo, för att den är annorlunda berättad. Först och främst är det en stumfilm. Den är svartvit och innehåller varken tal eller ljudeffekter. Istället ackompanjeras alla scener, på sant stumfilmsmanér, av dramatisk filmmusik varvad med storbandsjazz. Vilket sätt att berätta om en stumfilmsaktör skulle vara mer passande? När ett ljud väl dyker upp är det så effektfullt att jag blir alldeles hänförd. Så starkt ett enkelt vardagsljud kan upplevas!
Som alla riktiga stumfilmer innehåller också The Artist textplattor, men bara när det verkligen behövs. En hel del av läpprörelserna får vi tolka själva - och det är ju enkelt, eftersom kroppsspråket ändå säger det mesta. Bara viktiga nyckelrepliker och mer komplicerade konversationer textas, vilket gör att filmens flöde slipper avbrytas i onödan. Samtidigt är det på något sätt ironiskt, när en del av konflikten i filmen är kritiken mot de överdrivna gesterna i stumfilm.
En annan viktig del av formen är hur olika scener och till synes olika konflikter länkas samman och hänger ihop. När skådespelarens fru i frustration utbrister: "Varför vägrar du prata!?" kan det handla om både deras relation och hans jobb. Och när han låter sin enda egenproducerade film, där han förutom att producera också regisserar och spelar huvudkaraktären, sluta med att han sjunker ner i kvicksand och försvinner är symboliken nästan överdrivet tydlig (men eftersom det är stumfilm funkar det).
Så vad finns det då för hopp för en avdankad stumfilmsskådis när ljudfilmen har slagit igenom totalt? Jo, så klart nästa stora fluga i Hollywood under 1930-talet - dansfilm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar