Modern och nutida dans - gemensamma drag

Den moderna, postmoderna och nutida dansen (oftast sammanfattad som modern/nutida dans eller enbart modern) är en spretig genre med massor av olika tekniker, stilar och ideologier. Det finns dock en del gemensamma drag, som återfinns i hela genren. Annars vore det kanske inte en genre? Här är de jag har kunnat komma på just nu:

• Andning. En medveten användning av andningen är central i de flesta moderna och nutida tekniker. Kanske är det en influens från yoga och andra österländska träningsformer, men det vet jag inte säkert.
• Spänning/avspänning. Det är särskilt tydligt Grahamtekniken, där contraction/release utgör grundstommen för hela tekniken, men Graham har haft stort inflytande över hela den moderna dansträningen. Motsvarande koncept (stark/svag) finns också hos Laban, som förmodligen är den största europeiska influensen för genren.
• Momentum. Det här är ögonblicket mellan två rörelser, när man hänger som tyngdlös i luften och ännu inte vet var man är på väg härnäst. Jag har skrivit om det tidigare.
• Rörelsekvaliteter. Modern/nutida dans är, enligt min mening, den enda genren, som använder sej av samtliga åtta rörelsekvaliteter och ger dem alla samma värde. Ingen kvalitet är över- eller underordnad någon annan.
• Rörelserytmer. Samma sak här. Rytmerna är fem till antalet. Alla har sin plats och används medvetet i den moderna dansen.
• Bryta med det gamla. De allra första moderna dansarna bröt mot balettens rörelseideal. Andra generationen bröt mot första generationens idéer. Tredje generationen bröt mot andra generationen. Och så har det fortsatt och fortsätter ännu. Det är förmodligen det som gör genren så spretig, men också så spännande. Det är en ständig kamp och en ständig strävan efter förnyelse.
• Experimenterande. Det hänger förstås ihop med förra punkten. Till skillnad från i många andra sammanhang har experimenterandet i modern/nutida dans ett egenvärde. I många fall är det viktigare för utövarna att testa något än att det blir intressant för publiken. Det kan kännas lite tråkigt, om man ingår i publiken, men kul, om man är en av deltagarna i experimentet.
• Utforskande. Moderna dansare* nöjer sej sällan med att skrapa lite på ytan. Att presentera något klatschigt och tilltalande för publiken är oftast inte särskilt viktigt. Hellre vill man djupdyka i detaljerna, en idé, en känsla eller en rörelse.
• Improvisation. I skapandet av moderna/nutida stycken använder man sej ofta av improvisation, för att hitta rörelsematerial (detta är dock inte samma sak som att improvisera på scen, som är mycket mindre vanligt än icke-dansare brukar tro). Ofta ingår också improvisation i modern dansträning.
• Inspiration från naturen.
• Vardagsrörelser. Diska, borsta tänderna, gå och handla, äta, sova, sätta sej, resa, sej, lägga sej…
• Naturliga rörelser. Gå, springa, hoppa, krypa…
• Psykologi och mysticism. Ständigt återkommande teman.
• Dissonans/harmoni. I många andra genrer eftersträvar man alltid harmoni. Det är särskilt tydligt i balett, där harmoniska linjer är ett uttalat mål, men även i exempelvis jazz och hiphop/street, där jag ofta hör dansare kommentera hur ”snyggt” någonting var. Det gäller även ballroom, orientalisk dans, med mera. Redan de allra första europeiska moderna dansarna (i USA från och med andra generationen) betonade att dans måste kunna uttrycka alla sidor hos människor, även de som inte är så ”vackra”. I Japan finns sedan 1940-talet butoh, som i princip enbart använder sej av dissonanser.
• Relation till baletten. Oavsett om man har tagit avstånd från baletten eller sett den som en ett nödvändigt komplement till eller till och med grund för den moderna träningen (beroende på tid och grupp) har den moderna dansen aldrig helt kunnat bortse från den. På något sätt måste man förhålla sej. Det är som om den moderna dansen ser baletten som sin konservativa förälder, som man älskar men ändå gör uppror mot.

*Jag använder begreppet dansare som en samlingsterm för olika dansutövare; koreografer, proffs, amatörer…