Häromdagen träffade jag min vän Thérèse, som jag känt sedan vi var 13 år. Vi kom att prata om de dansundervisare vi gick för förr i tiden, bland annat Katariina, som jag skrivit om tidigare. "Så länge vi hade Katariina var det roligt," sa Thérèse. "Ändå var hon så allvarlig," sa jag, "vilket jag verkligen uppskattade, när jag var liten."
Det fick mej att tänka på hur ofta vuxna, inklusive jag själv, alltför ofta faller in i någon slags käck glättighet så fort de undervisar eller överhuvudtaget umgås med barn - och hur tröttsamt jag tyckte det var när jag var liten. Jag nästan skämdes lite å de vuxnas vägnar, när de betedde sej så där. När det gällde allvarliga Katariina hade jag aldrig anledning att skämmas. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle, då hon var käck.
Ändå var hon inte den stereotypa arga balettpedagogen. Vi var definitivt inte rädda för henne. Tvärtom! De känslor jag hyste var beundran och tillit. Hon tog sej själv, dansen och eleverna på största allvar - även om eleverna bara var sju år gamla. Hon gjorde det tydligt att vi inte var på dansen för att leka*, utan för att lära oss dansa balett. Trots det var undervisningen rolig, kreativ och lustfylld. Där las grunden för den disciplin och koncentration, som är nödvändig för en dansare.
 |
| Från universitycenterfortheperfomingarts.com |
*I det här sammanhanget avses lek utan konstnärliga syften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar