Kerstin Thorvall - Nödvändigheten i att dansa
Det är tolv år sedan den kom ut, så kanske är det lite märkligt att recensera den nu, men det är ju först nu jag har läst den. Boken är en hyllning till dans i allmänhet och improviserad sällskapsdans i synnerhet. Den handlar om ilska, glädje, sorg, raseri och eufori. Thorvall beskriver hur dansandet gång på gång har räddat henne ur negativa spiraler av depression och apati. Hon har rest världen runt och dansat alla möjliga typer av folklig dans. Varje gång sveps hon med av rytmen och hamnar i ett rus av endorfiner. Hon skriver själv att dans, vid sidan av ilska, trots, gråt, karlar och arbete, är hennes bästa drog.
En sådan förespråkare av frekvent dansande, som jag är, borde bli exalterad över en sådan genompositiv beskrivning av dansens effekter. Ändå blir jag ibland lite illa till mods medan jag läser. Jag tycker att Thorvall mystifierar dansen och exotiserar sina meddansare och undervisare. Hon ser sina dansparadis med västerländsk utifrånblick, benämner sej själv som "den vita kvinnan" och språkbruket får mej att associera till gamla tiders beskrivningar av "vildar".
De bästa delarna finns i början av boken, där Thorvall berättar om hur hon i unga år upptäckte att hon kunde dansa och vilka känslor det väckte i henne. Det är också befriande hur hon ser kopplingen mellan dans och sexualitet och samtidigt tar avstånd från inställningen att sex skulle vara målet för dansandet.
Till sist är boken inte minst en uppmaning att aldrig låta sej hindras av ålder eller sociala konventioner, när musiken rycker tag i en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar