I den här bloggserien jämför jag några aspekter på två
dansundervisningstraditioner. Den ena kallar jag dansskolan och den
representerar den kultur som enligt min erfarenhet råder framför allt i yrkesutbildning.
Det är en kultur som har smittat av sej på frivillig verksamhet och i viss mån
även gymnasieutbildningar, trots att den inte stämmer så bra överens med
gymnasieskolans styrdokument. Den andra kallar jag dans i skolan, eftersom det
är en kultur jag har uppfattat som rådande inom dansundervisning i grundskolan.
Det jag beskriver är generellt. Det innebär inte att det är likadant överallt.
I dansskolan ligger oftast fokus på teknikträning. Balettlektioner
delas upp i stångskola, au milieu (teknikövningar ute på golvet) och allegro
(hopp och förflyttningar). I frivillig verksamhet är det ofta balettkursernas
hela innehåll. I yrkesutbildning finns särskilda lektioner i interpretation och
repertoar, men den mesta tiden läggs ändå på teknikträning. Också i modern/nutida dans och jazz används största delen av lektionerna till teknikträning med en kortare eller längre del repertoar mot slutet. Eleverna får sällan
eller aldrig träning i improvisation och komposition. Resultatet blir att
eleverna får en väl utvecklad dansteknik, men saknar kreativitet och verktyg
för att skapa och gestalta i dans. De kan utföra rörelserna korrekt, men utan
innehåll.
I dans i skolan ligger istället oftast fokus
improvisation. Lektionen delas upp i övningar som tränar rumsuppfattning,
kroppsuppfattning, musikalitet och gestaltning. Det är visserligen nödvändiga
grundläggande färdigheter för dansare, men frågan är om de är tillräckliga.
Eleverna får sällan eller aldrig träning i dansteknik, vilket gör att deras
utförande av dansrörelser förblir omoget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar